Från Arlanda till Siege of Malta, när fredagsplanerna blev en all in!
En spontan fredagsanmälan, en skotte med hjältekomplex, ett par kungar och en bountyjakt som inte riktigt gick enligt plan. Maltaresan har börjat och innan lördagens Main Event ens hunnit starta har det redan blivit fest, solhäng och en skön cash. Häng med på första delen av äventyret tillsammans med Coolbet, brorsan, Wiiken och en hel del pokeraction!
Det finns sämre sätt att inleda en pokerresa än att lämna ett grått Sverige bakom sig. Klockan 16.15 lyfte planet från Arlanda med destination mot soligare breddgrader. Med på resan var brorsan, som visserligen inte spelar poker själv, men som var mer än laddad för lite sol, värme och ett miljöombyte.
Efter landning, incheckning och en snabb dusch var det dags att känna på pulsen i St. Julian’s. Vi skulle egentligen bara ta en lugn sväng på stan, men det ena ledde som bekant till det andra. Innan kvällen var över hade vi bekantat oss med de flesta barerna längs partygatan. Vi gick helt enkelt all-in i uppgiften att visa Gen Z hur millennials fortfarande kan festa.
Eggs Benedict och spontanpoker
Fredagen började betydligt mer sansat. Vi vaknade upp till strålande sol och avnjöt en riktigt fin hotellfrukost på Hilton. Hotellet ingick i Coolbet-paketet, vilket kändes som en ren lyxbonus redan innan det första kortet delats ut. Frukostbuffén höll absolut toppklass, med Eggs Benedict som den givna vinnaren.
Under dagen sprang jag också på Coolbets pokermanager Ott-Kaarli Toome, en riktig legend i sammanhanget. Han vann Coolbet Open 2019 och kunde då kvittera ut ett förstapris på över 70 000 euro. Ott-Kaarli fixade VIP-band till oss och middagsbiljetter till spelarbuffén på Portomaso. En trevlig bonus som inte gör Malta-vistelsen ett dugg sämre. Vi hann också prata lite framtidsplaner. Ott-Kaarli avslöjade att Coolbet Open firar jubileum 2027 och att det kommer att bli något extra kring den upplagan. Turneringen väntas gå av stapeln i september, så det är definitivt något att lägga in i kalendern redan nu.
Lite senare mötte vi upp Wiiken utanför hans hotell och promenerade ner mot havet för en cola i solen och lite gött surr. Samtalet gled förstås snabbt in på poker. Jag hade egentligen tänkt vila upp mig inför lördagens Main Event, men ju mer vi snackade desto mer började det klia i fingrarna. På schemat fanns en €450-turnering i Siege of Malta, en Mystery Bounty-turnering där sista startflighten rullade under fredagen. Det var egentligen aldrig någon större idé att försöka stå emot frestelsen. Sagt och gjort, jag hoppade in på nivå 6 med 30 000 i startstack på blinds 300/600. Planen var lika enkel som genial. Bygga stack och se hur långt fredagsinfallet kunde bära.
William Wallace och den skotska friheten
En av spelarna som stack ut mest vid mitt bord var killen i seat 5. En skotte med stabil spelstil som visade sig vara en mästare på att sätta press. Vi kan kalla honom William Wallace, som en hyllning till Braveheart.
Jag fick bland annat smaka på hans press när jag plockade upp QJ offsuit i big blind i nivå 9 500/1000 i blinds. En brittisk gubbe i seat 4 limpade in, liksom många gånger före det, varpå William höjde till 3 500. Jag valde att slå om till 11 000, varpå svaret kom blixtsnabbt efter gubben foldat. William ställde in sina resterande 20 900 marker. Mitt i mitt mest intensiva tankearbete tröttnade en spelare i seat 2 på mig och ropade ”Clock!”. Klockan började ticka ner och jag hade tio sekunder på mig att fatta ett beslut.
I bästa fall satt jag på en coinflip, men risken för dominans var stor. Till slut vek jag. Det bar emot, men det var fel läge att spela hjälte. Jag var nära att vråla: ”You may take my chips, but you will never take my freeeeedom!” men jag lyckades hålla mig. William fick behålla både markerna och sin skotska frihet för sig själv.
Kvällen bjöd på fler intressanta lägen. Jag lyckades bland annat stjäla en fin pott med en bluff med 85 i spader när en sjua parade sig och ett ess kom på rivern. Vid ett annat tillfälle träffade jag toppar med KJ på rivern och synade ner en motståndare som visade upp två tior När jag senare halkade ner till 13 Big Blinds gällde det att skruva upp aggressiviteten. Jag ställde med KQ från UTG+2 och tog ned blindsen.
På nivå 19 dök det upp en ny spelare på seat 6. Jag fastnade direkt för hans cardprotector, som föreställde Leonardo från Teenage Mutant Ninja Turtles. Spelaren fick därmed snabbt smeknamnet Leo av mig och ganska snart skulle vi gå uppemot varandra i en ganska spännande situation. Jag plockade upp 88 i big blind. Leo öppnade från sen position och small blind tryckte in sina sista marker. Jag täckte small blind och valde att också gå all-in. Leonardo gick djupt in i tanken innan han till slut bestämde sig för att syna. Han täckte oss båda, så det var en rejäl pott som låg på spel.
Huvudpotten landade på lite drygt 200 000 marker. Dessutom fanns en sidopott mellan mig och Leo. Om jag vann den skulle jag trots allt komma undan med att bara backa 7 000 marker totalt. Korten vänds upp, Leo visade AK och small blind hade KQ. Kungarna var åtminstone blockerade, men tyvärr dök det upp en dam på brädan. Small blind tog hem huvudpotten, medan mina åttor höll mot Leo och jag fick sidopotten. Det kunde med andra ord ha blivit betydligt värre, cowabunga!
Sedan kom kvällens stora vändpunkt i nivå 20, blinds numera 5000/10 000. Jag tittar ner på cowboysen, KK, i UTG och öppnar till 21 000. Small Blind ställer all-in, Big Blind viker och jag synar blixtsnabbt. Kungarna står hela vägen mot hans TT!
Plötsligt satt jag på 239 000 marker och gick från ingenting till en av bordets stora stackar. Jag tappade visserligen en pott mot en norrman när min trebarrel-bluff med 53 i spader stötte på hans floppade ess som blev till tvåpar på turn, men när påsen för dagen syddes ihop var jag en av 68 spelare som tagit sig vidare till Dag 2.
Dag 2 får en kunglig start följt av en billig läxa
Dag 2 drog igång redan klockan 20.00 på kvällen, efter att dag 1 avslutats vid 19.45 och började nästan löjligt bra. Redan i min andra hand plockade jag upp JJ och fick in allt mot bordets kortaste stack som satt med K9 offsuit. Knektarna höll, spelaren åkte ut och min allra första bounty var säkrad!
Bordets chipleader som uppgivet berättade att han vikt Q8 och precis fått se brädan floppa två damer fick se på när jag tog hand om skalpen. Men poker är sällan en rak sträcka. Kort därefter förlorade jag en stor del av stacken när en riverbluff rann rakt in i motståndarens triss. Min nästa bountyjakt blev tyvärr ännu dyrare. En trevlig norrman sitter direkt till vänster om mig. Jag hittar 78 offsuit i Small Blind och ställer in för att norpa hans bounty. Han synar med A9 i ruter. Brädan kommer ess-hög med två ruter, och redan på turn faller den tredje rutern som fullbordar hans färg. Där rök lejonparten av min stack. Kort därefter fick jag trycka in mina sista marker med AJ offsuit, men klev rakt in i AQ. Ingen hjälp på brädan, och turneringen var över för min del på 72:a plats.
En bra uppvärmning inför Main Event
Det fanns dock en tröst kvar i att få dra ett av de hemliga bounty-kuverten. Hoppet om en storvinst fanns där i några sekunder, men det slutade med lägsta beloppet på 200 euro. Lägg därtill utbetalningen på 440 euro för min 72:a plats, så stängde jag turneringen med totalt 640 euro, tillbaka på ett inköp på 450 euro.
Ingen livsförändrande summa, men ett trevligt kvitto på att fredagens spontana beslut gav plus i kassan!
Som en sista skön knorr när kvittot skrevs ut visade det sig dessutom att arrangörerna hade lyckats felstavat mitt efternamn till Hugberg. Efter att ha fått förnamnet ändrat till ”Oskar” på Hendon Mob efter Åland känns det som att min nya täckmantel, Oscar Hugberg, nu är helt komplett. Om ”Oscar Hagberg” springer dåligt i Main Event är det ganska skönt att veta att ”Oskar Hugberg” står redo att ta över spakarna.
Nu är uppvärmningen avklarad, Coolbet-märkningen sitter på bröstet och historierna är packade. På lördagen väntar det jag faktiskt har rest hit för, Malta Poker Festivals Main Event.
Vi ses vid borden!
// Runar47
