Dybbans Blogg: Del 1
”Inget händer där vi bor
Här är man nöjd och tom
Jag vet du tänker på allt som inte blev
På alla liv du kunde levt
Och medan tillfällen skyndade förbi
Växte drömmar vi inte rymdes i
Låt mig jaga bort det där
För underbara saker kommer hända oss
Underbara saker kommer hända oss…”
06.30. Klockan ringer. Jag styr bort min vanliga reflex att kasta telefonen i väggen. För idag är ingen vanlig dag. Nej, inte min födelsedag. Bättre än så.
Ser ut genom sovrumsfönstret över mitt junilummiga radhusområde. Visst, där går Janne med sin tax. Följer schemat gör han. Om Fröken Ur har ett kärleksbarn så är det Janne. I övrigt lugnt, som vanligt. Lekparken har ännu inte fått besök av morgonens första barn, som snart kommer skrubbsåra skrubbsåren på sina sommarknän. Och jag inser att jag fortfarande inte lagat grinden in till altanen. Jag lurar ingen, det kommer aldrig hända. Inget händer här.
Mot badrummet. Ser mig själv i kalsongerna i spegeln. Ovanligt färgglad. Efter två veckor på Cypern har till och med min pigmentfria hy gett vika. Men under brösten två vita fläckar. Chipstuttarna på en medelålders man kan inte ens solen lura sig in under. Skit i det. Kroppshets är inte nyttigt säger de, morsorna. Jag lyssnar på morsorna jag.
Väskan är packad. Räknar snusdosorna en extra gång. 3,5 stockar. Jodå, det ska räcka och mer därtill. Det finns bara två saker som inte får fattas i fickorna i Las Vegas. Snus och dollar. I den ordningen.
Spelschemat för mitt WSOP är inte satt i sten. Men två turneringar känns klara:
Event #79: 3000 dollar Freezeout No-Limit Holdem
Event #82: 10 000 dollar MAIN EVENT
Eventuellt blir det en 5k Turbo också, men då ska tidsschemat klaffa. Annars finns det fint utbud på exempelvis Wynn också.
”Det finns bara två saker som inte får fattas i fickorna i Las Vegas. Snus och dollar. I den ordningen.”
/ dybban
Jag och Norrländskan ringer ungarna, som är hos farmor och farfar i Småland, en sista gång. Lilleman vill diskutera nattens VM-matcher. Paraguay har precis stått för en enastående skräll och slagit ut tyskarna. De var inte det bästa laget, men de vann ändå. Mental notering.
Taxi till Landvetter. Flyg till Amsterdam. Tre timmars väntan. Vidare mot Las Vegas. Den stora ångesten över att vi kommer att vara i luften över Grönland när Sverige kliver in mot Frankrike. Jag hade givetvis inte bokat det här flyget för tre månader sedan om jag vetat om att Blågult skulle lira sextondel mot Frankrike i VM just precis nu. Uppe i luften försöker jag febrilt betala för wifi. Löser sig hyfsat. Men TV4 går givetvis inte att se på över Atlanten. Googlar svettigt på streamingtjänster som visar matchen. När jag skapat mitt tredje konto som inte funkar ger jag upp och kliver in på Radiosporten. Det funkar i 15 minuter innan flygets wifi brakar ihop helt. Jag vill hålla humöret uppe, men det går dåligt. Inser att jag kommer missa Sveriges viktigaste match på år och dagar. Slå mig hårt i ansiktet. Beställer in en dubbel grappa och försöker sova igenom ångesten istället.
Klart för landning. Fipplar med telefonen som börjar få täckning. Jag har inte nerver för att hålla världen ute, åka till hotellrummet och kolla matchen i efterhand. Vill veta direkt hur det gått. 3-0 till Frankrike. Väntat, ändå sticker det till i bröstet. Även när man är nere på tio big blinds lever hoppet. Man vänjer sig aldrig vid känslan när river dödar en turnering, hur illa man än låg till.
Omskakad, trötta kliver vi av planet. In mot passkontrollen. Norrländskan frågar efter passen som jag har i min nyinköpta, sexiga “man purse”. Jag ska stoppa ner handen och gräva fram passen när jag inser att det inte finns något att gräva i. Den där chocken som kommer över en när man glömt något viktigt är ingen trevlig känsla. Min sexiga man purse ligger kvar på flyget. Pass, kort och 10 000 dollar. Man kan väl kalla det en rätt så viktig väska liksom.
Har ni sett en medelålders man som för 30 år och 20 kilo sedan kom trea i skolmästerskapen på 60 meter, men som inte längre är gjord för att springa försöka springa allt vad han kan någon gång? Det är ingen graciös syn. I mina tankar flyger jag fram uppför trappor, genom korridorer. Men utifrån ser det väl snarare ut som en halt flodhäst jagar något. Båda baksidorna ligger på bristningsgränsen. Väl framme vid flyget vill jag lägga mig ner med Lindelöf-kramp. Till min stora lättnad ger ruschen utdelning. En flygvärdinna står där med min väska. Tack gode gud. Svetten rinner för pannan. Lättad svett.
”De säger att kunskap är makt. Men det finns ingen större välsignelse än att inte veta. För då lever fortfarande hoppet. Gud KAN fortfarande finnas. Och jag kan fortfarande bli världsmästare i poker 2026.”
/ dybban
Kön genom passkontrollen är kort. Mitt eviga tips till Las Vegas-resenärer är att inte mellanlanda i någon annan amerikansk stad. Ta direktflyg till Las Vegas. Här är det så mycket smidigare att checka in i landet. Dessutom slipper man inrikesflygen som är ungefär lika pålitliga som SJ.
Snart sitter vi i en taxi mot Cosmopolitan. Checkar in. Får ett riktigt trevligt rum med balkong över Bellagio-fontänen, mitt emot Eiffeltornet och Paris där WSOP spelas. Vi tar varsin enliters öl och bara sätter oss och njuter av utsikten. Detta är livet älskling. Klockan är 20.00 på kvällen, men det går inte att sova än.
Mello-Stefan skickar en bild i gruppchatten med WSOP-svenskar på en gubbe vid ett pokerbord som håller fyra nakna kalla, halvätna, korvar i ena handen. Och ett glas rödvin, som han av någon anledning spätt ut med vatten, i den andra. Jag fnittrar som en skolflicka av tanken på att det där är vin- och charkkonnässören Adam Perleroth om 25 år. Fan, vad jag älskar kufar. De som inte tänker för mycket, bara gör.
För är det inte då vi människor är som lyckligast? När vi gör meningslösa grejer. Hänger oss åt banaliteter. Som poker och kall korv. Då är vi bara där, allt det onda i världen är bortblåst. Jag mår alltid som bäst vid ett pokerbord i Las Vegas. Då är jag den jag vill vara. Det låter väl konstigt, egoistiskt, kanske litet. Men där och då är bruset i skallen borta. Tankarna om att gud förmodligen inte finns och att alla jag älskar en dag ska dö är på andra sidan havet. Livet är de små sakerna som händer mellan de stora. Kalla korvar i händerna.
Ölen rinner ner och mitt hjärta bultar efter Las Vegas nu. Upproret mot radhuslivet. En chans att bränna fingertopparna på elden. För ingen vet hur nätterna slutar när alkoholen rinner och korten flyger i luften. Jag kan vara Paraguay mot Tyskland i Fotbolls-VM. Ingen vet. De säger att kunskap är makt. Men det finns ingen större välsignelse än att inte veta. För då lever fortfarande hoppet. Gud KAN fortfarande finnas. Och jag kan fortfarande bli världsmästare i poker 2026.
”De här turneringarna är ju som att spela poker på ett zoo. Mot djuren.”
/ dybban
Norrländskan vill ta det lugnt och packa upp. Jag kan inte längre stanna på rummet. Tar en promenad över gatan till Paris. Senast jag var så här hög på livet, första kvällen i Vegas, satte jag mig vid ett 5-korts PLO cashgame, förlorade tio flippar (statistiskt omöjligt) på raken, torskade 8k dollar och kom hem klockan 06 på morgonen. Det ska undvikas. Ge mig vad som helst, bara jag får hålla i kort och marker. Hittar en 200 dollars WSOP daily med 10 min kvar av latereg. Perfekt! Jag bestämmer mig för att spela mina 20bb med livet som insats.
Tanken var att hålla mig kvar i en timme, ta en bärs och sedan gå hem och sova för att vara pigg till morgondagen. Men de här turneringarna är ju som att spela poker på ett zoo. Mot djuren. När jag sitter och tittar på highstakes-gubbarna inser jag alltid att jag är så usel på poker. Mot det här motståndet känner jag mig som topp 10 i världen. Det är en otrolig självförtroende-boost.
Det blir inga handanalyser av det här. Det finns ingen mening. För det känns inte som någon i det 683 spelare stora startfältet någonsin har tänkt en tanke som handlar om poker. Det är gerillakrig. Det är homegame ala 2006. Jag låter endollars corona flöda in och spelar med. Bara finalbord räknas, där finns det lite pengar. 18k dollar i förstapris. Timmarna går. Trots att jag inte får några kvalitetshänder så lyckas jag på något sätt navigera den här streetpokern. Hamnar bredvid en mexare som dricker öl han också. Det hör tydligen inte till vanligheterna, men efter 2-0 mot Ecuador gör han ett undantag. Han frågar var jag är ifrån.
– Sweden.
– Ah, one of my best friends is from Switzerland also.
Med höga blinds stoppar jag mina 10bb med A3o från knappen. Syn av BB med QT. Två damer på flopp. Typiskt. Precis innan finalbordet. Jag slutar på plats 14 av de 683 spelarna. Får 900 dollar…Visst, jag fattar att det inte är något att skriva om på sin gravsten. Men jag har ingen gravsten! Ha! Jag lever! Jädrar vad jag lever!
Klockan är 05.00 och jag gnuggar hemåt i Vegas-morgonen. Solen är på väg upp. Det är stilla på gatorna. Det känns som jag klivit in i ett eldupphör. Lugnet före stormen. Timmarna innan staden brummar igång igen. 3k-eventet startar om sju timmar. Då är vi med igen.
För visst känns det som att underbara saker kommer att hända. Underbara saker kommer att hända oss.
// Dybban
