Jag har sett mycket i flödet den senaste tiden om hur less många är på att våra största talanger försvinner över till NHL för förhållandevis små ersättningar. Jag håller med om att det är ett problem för svensk hockey. Däremot tycker jag att diskussionen ofta hamnar fel.
Att försöka hindra eller försvåra för spelarna att sticka över Atlanten är inte en långsiktig lösning. Visst, längre kontrakt kanske hade fungerat i vissa fall. Men ungdomar som växer upp idag drömmer i slutändan om NHL, inte SHL. Jag tror dessutom att agenterna förr eller senare hade hittat vägar runt det eller pushat för en tidigare flytt via den nordamerikanska juniorhockeyn.
Ekonomiskt går det helt enkelt inte att konkurrera. Bara ett entry level-kontrakt i NHL är värt närmare 10 miljoner kronor per år. Samtidigt fortsätter lönetaket att öka kraftigt och mycket talar för att ligan kommer fortsätta växa. Att ett medelmåttigt NHL-kontrakt motsvarar nästan en hel SHL-trupps lönebudget säger egentligen allt om de ekonomiska skillnaderna. Det är inte svårt att förstå varför få 19-åringar tackar nej när agenter, NHL-klubbar och människor i spelarens närhet samtidigt pushar för en flytt.
Jag tror inte heller att det är rätt väg att säga upp dagens avtal med NHL. Risken är att vi i slutändan står utan någon ersättning alls samtidigt som spelarna fortfarande försvinner över. Det är dessutom värt att komma ihåg att det redan testats tidigare och ledde till en ohållbar situation med ettårsavtal och klausuler som gav spelarna möjlighet att lämna ändå.
Vem står egentligen för utvecklingskostnaden?
Det gör i första hand svensk och europeisk hockey. Klubbarna investerar under många år i tränare, fysträning, istider, juniorverksamhet, boende, utbildning och övrig personal. När spelarna sedan är redo för NHL kan världens rikaste hockeyliga ta över dem för en ersättning som i många fall motsvarar några få miljoner kronor till den klubb som faktiskt gjort merparten av utvecklingsarbetet. Där står klubben plötsligt utan en av sina viktigaste spelare och med en ersättning som snabbt äts upp på en marknad där både löner och kostnader fortsätter öka.
Det nuvarande avtalet mellan NHL och svensk ishockey skrevs under 2022 och gäller över åtta år och är uppdelat i två fyraårsperioder. Från och med säsongen 2026/27, där vi befinner oss idag, uppgår grundersättningen till klubbarna till 315 000 dollar per spelare. Därtill finns en bonusmodell som svensk hockey i princip alltid uppnår, vilket gör att den totala ersättningen till klubbarna uppgår till 393 750 dollar. Ersättningen delas mellan de klubbar spelaren representerat under sina fyra senaste säsonger. Därefter är ersättningen slut – oavsett om spelaren blir en utfyllnadsspelare eller en framtida Hart Trophy-vinnare.
Jag tycker att den obalansen blir allt svårare att motivera i takt med att NHL:s ekonomi fortsätter växa. För att svensk hockey ska kunna fortsätta producera världsspelare i samma takt behövs mer resurser tillbaka till de klubbar som faktiskt utvecklar dem.
Hockey och fotboll fungerar inte likadant
Jag tycker samtidigt att det är viktigt att hålla isär hockey och fotboll då jag ser att många undrar varför ”vi inte bara gör som fotbollen”. Det är lätt att jämföra de övergångssummor svenska fotbollsklubbar får med vad SHL-klubbarna får från NHL, men marknaderna fungerar helt olika.
I fotbollen finns ett flertal ekonomiskt starka ligor som konkurrerar om spelarna. Premier League, La Liga, Bundesliga, Serie A, Ligue 1 och flera andra ligor driver upp priserna genom att konkurrera med varandra.
I hockeyn finns egentligen bara en sådan liga – NHL. Det innebär att de europeiska ligorna i praktiken inte har någon alternativ köpare att spela ut mot.
Det gör att NHL sitter i en betydligt starkare förhandlingsposition än någon enskild europeisk liga. Samtidigt innebär dagens system att de europeiska ligorna får begränsade möjligheter att ta del av det ekonomiska värde de är med och skapar.
Problemet är alltså inte att våra bästa spelare lämnar. Problemet är att de lämnar ett system som investerat i deras utveckling utan att få en rimlig del av det värde som sedan skapas.
En modernare ersättningsmodell
Jag tycker därför att SHL, tillsammans med övriga europeiska toppligor, behöver börja driva frågan om en modernare ersättningsmodell. Inte bara en fast summa när spelaren lämnar, utan en incitamentsbaserad modell där klubben fortsätter få betalt om spelaren faktiskt lyckas i NHL. På så vis stärks incitamenten att fortsätta investera i talangutveckling.
NHL har också ett intresse av att Europa fortsätter producera elitspelare. Därför borde det ligga i allas intresse att utvecklingssystemet förblir starkt. Då är det också rimligt att en liten del av det värde som skapas återinvesteras i de klubbar som faktiskt lagt grunden till spelarnas utveckling.
Det handlar alltså inte om att NHL ska betala mer för spelarna. Det handlar om att en liten del av värdet från färdigutvecklade NHL-spelare återinvesteras i den miljö där de faktiskt utvecklades.
Exempelvis:
• Grundersättning när spelaren lämnar.
• Ytterligare ersättning efter ett visst antal NHL-matcher, exempelvis efter 100 och 300 matcher.
• Bonus när spelaren skriver sitt första stora NHL-kontrakt.
• Bonus vid individuella utmärkelser.
För en NHL-klubb skulle det kunna handla om ytterligare några hundra tusen dollar utspritt över flera år – en i sammanhanget marginell investering. För en SHL-klubb kan samma belopp innebära möjligheten att behålla en toppspelare, anställa fler utvecklingstränare eller investera ännu mer i nästa generation talanger.
Det blir då inte längre en fråga om att betala mer för spelarna, utan om att investera i den talangutveckling som NHL själva är beroende av.
Vi ska inte sätta käppar i hjulet för unga spelare som vill nå NHL. Tvärtom. Det handlar om att skapa bättre ekonomiska förutsättningar för de klubbar som lägger grunden för nästa generation NHL-spelare. För om svensk hockey ska kunna fortsätta vara en av världens främsta plantskolor behöver vi också börja få betalt som en.
Mvh,
Andreas Nord
