Dybbans Blogg: Del 2
Den här staden livnär sig på eufori och ångest. Det finns inget däremellan. För en gammal gambler som jag själv har ångesten blivit en vän som kommer och hälsar på för en kopp kaffe ibland. En vän som aldrig lägger några fingrar emellan. Han är rakt på sak.
– Du är en idiot, viskar han med sin unkna kaffeandedräkt.
Efter en mexikansk lunch, med en minst sagt speciell blåbärsmargarita som fördrink, inleder jag dagen på bästa sätt. För första gången i livet tycker jag till och med att vädret är skönt när jag öppnar dörrarna och byter AC-kylan på Cosmopolitan mot ökenhettan på strippen. Eufori. Jag röker inte, men hade mycket väl kunnat börja just idag. Så glad är jag.
Inte ens de neonfärgade människorna på gatan, som försöker köra ner lappar med nummer till lättklädda kvinnor i min hals, lyckas svärta ner mitt sinne. Ser en cykeltaxi med två passagerare. It blows my mind. Över vägen och in på Paris. Där bor Ted Gärdestad. Kika upp i taket och himlen är alltid oskyldigt blå. Som att kasinot vill säga att allt kommer bli bra. Ta en drink till. Spela ett spel till. Himlen finns kvar. Det blir bra till slut.
”Att floppa set är något av det vackraste som finns i poker. Det är som ett tvillingpar som efter många långa år hittar sin tredje bortadopterade brorsa.”
/ dybban
Jag har redan stoppat in deg i WSOP-appen för att undvika köerna till registreringen. Nu kan jag med ett knapptryck köpa in mig i Event #79: 3000 dollar Freezeout No-Limit Holdem. Jag är en dryg timma sen. Bordet tittar på mig under lugg. I appen kan man klicka på varje profil för att se vad det är för människor man möter. Klickar varsamt igenom alla profiler på bordet för att se vad det är för folk. Det var ingen vacker läsning. För min del. I stort sett varenda en har spelat in över en miljon dollar. Inga dunungar det här.
Första handen. QQ. Skakar till så jag tappar telefonen. Vilken rivstart. Med start på 40k och blinds 200/400 höjer jag till 1k (vill göra 900, men känner att jag fipplar för mkt så gör det enkelt för mig) i mittpos. Fold till en argentinare i big blind. Han pillar med markerna och höjer till 4,5k. Det är inte sant. Det finns två val. Syna eller 4-beta. Båda funkar. Men jag väljer att göra det 11k. Argentinaren foldar snabbt. Du har Messi, nöj dig med det.
Det är helt klart ett tufft bord. Förvånansvärt tufft för att ”bara” vara en 3k. Missuppfatta mig rätt. 3000 dollar är mycket pengar. Men i den här skruvade WSOP-världen är det en modest summa. Jag tar det lugnt fram till pausen. Det finns ingen anledning att spela allan ballan. I samma sekund som en tvåfingrars Jack Daniels träffar min strupe i cigarrbaren så gör Senegal 2-0 mot Belgien. Ett gott tecken. Ytterligare en underdog på väg framåt.
Tillbaka i spel. Argentinaren har varit tämligen aktiv. Hörlurar. Jag undrar vad han lyssnar på samtidigt som han höjer till 1100 på blinds 300/500. Alla foldar till mig i big blind. Smyger fram 55. Klockren syn. Det kommer en femma direkt i dörren när floppen landar 589 med två klöver. Att floppa set är något av det vackraste som finns i poker. Det är som ett tvillingpar som efter många långa år hittar sin tredje bortadopterade brorsa. Kramkalaset vill aldrig ta slut. TV är där och spelar in glädjetårarna.
Jag checkar. Argentinare säger 1k. Det går att syna eller slå om. På en så pass dragig bräda väljer jag att bygga pott. Höjer till 4,5k. Efter en minut stek får jag möta ett oväntat omslag till 12k. Helvetet får frysa till is innan jag åker till Las Vegas och foldar set mot en argentinare i WSOP. Sanningen är att jag mår riktigt bra. Jag orkar dock inte bara syna ur pos och riskera en check bakom på turn då det finns massa kort som kan döda action eller dra ut mig. Jag ställer in skiten och hoppas på syn av överpar. Syn får jag. Tyvärr en lite väl snabb sådan. Av 99. Den tredje brorsan var en besvikelse. Tillbaka till barnhemmet med honom. Ingen hjälp kommer och jag reser mig nästan lite chockad. Är det redan slut? Ja, tydligen.
”Jag tar med mig hela paketet dollar och går mot Bellagio. Natten har precis börjat. Livet är tillbaka. Eufori.”
/ dybban
I poker kan nästa hand alltid vara din sista. Tänk va, ett sista andetag kan komma så plötsligt. Det känns som jag varit på en bra fest, trillat ner för en trappa och avlidit på plats. Jag vill sätta mig på cykeltaxin, säga kör mig vart du vill, och dra ut i öknen. Går förbi en sportbar och ser att Belgien vänt på steken.
Tar ett skott i ett 600-dollars event bara för att. Men jag är inte i mina sinnes fulla bruk. Får in det med JJ vs AA mot en äldre jänkarherre. Jag vet inte vad jag hoppades på, men till mitt försvar hade gubben 3-betat tre händer på raken så jag misstänkte en stroke.
Fortsätter min dekadens med att lateregga ett WSOP Main Event-kval där jag kliver in med 10bb och får big blind direkt. Det foldas till den stora stacken på lilla blind och jag vet att han kommer ställa mig all in med ungefär 70-80% av nävarna (killgissning). Så blir det också. Så när jag kikar ner på KQ är det en mer än given syn. Upp mot AQ. Riggat för fan. Ute efter en hand.
Ångesten har inte kommit på kaffe än. Men jag behöver något starkt för att hålla honom borta. Sätter mig i en bar med ett glas och andas lite. Jag kanske borde börja röka ändå?
Känner mig trött. Går hem till rummet. Sömnen kommer som en befrielse. Men jag vaknar med ett ryck. Det känns som klockan borde vara 5-6 på morgongen. Tittar på telefonen och det är bara midnatt. I Vegas är det verkligen ”bara” midnatt. Då står staden i zenit. Plötsligt klarvaken känns det som att jag fått en ny chans att börja dagen.
Jag tar med mig hela paketet dollar och går mot Bellagio. Natten har precis börjat. Livet är tillbaka. Eufori.
Mot pokerrummet. Ett av de mest klassiska i världen. Bobbys Room. Doyle Brunsons ande sitter fortfarande i väggarna bakom glaset. Vi dödliga får dock inte kliva in där. Till min förvåning får jag plats direkt på ett 5/10 Texas-bord. Köper in för 2k. Jag har återuppstått och är tillbaka på festen. Sanningen är att jag är festens mittpunkt. Efter några timmar har jag byggt upp mig till 7k och har markerstaplar som nästan når upp till den där oskyldiga himlen. Att ha en stor stack i ett cashgame är en av livets gottepåsar. Djupstackad poker är riktig poker. Möjligheter som inte finns i turneringar öppnar upp sig. Man kan trolla hit och dit. Riskera mer då belöningen är så mycket större. Skickar en stolt bild till Norrländskan som svarar som hon alltid gör när jag har markerberg. ”Gå hem!”. Men hon vet att det inte kommer att hända…
Jag höjer med AQo och en asiatisk grinder 3-betar till 150 på knappen. Jag tar syn. Flopp 245 med två ruter. Checkar till asiaten med Fiji-vatten som säger 150 igen. Av någon anledning får jag för mig att jag ska ut på tåg. Slår om till 450. Asiaten synar snabbt. Turn klöver 6. Jag kan reppa set och stege lite lättare än honom, men i själva verket har jag bara bestämt mig för att han inte kommer kunna syna hela vägen med ett överpar om jag bombar. 800 dollar. Asiaten drar nu ur sina hörlurar och verkar faktiskt intresserad. Synar sen. Turn en svart fyra. Brädan ligger 24564. Jag överlastar 3k och sätter honom all in. Det suckas och det stånkas. Till sist sätter någon time på stackaren. Ååh, jag våndas och njuter på samma gång. Känslan när man gör en stor bluff och väntar på om den ska gå igenom är speciell. Jag övar på att hålla pulsen i styr, se bekväm ut. Brush börjar räkna ner 15, 14, 13…lääägg dig!..5,4,3…
Till sist åker korten in i mucken. Jag tycker det är kul att visa stora bluffar så jag visar min hand. Tanken är att jag inte ska göra någon mer Kamikaze och få betalt för nötterna lite senare.
”Det luktar plötsligt illa. Känner nåt unket i näsborrarna. Kaffeandedräkt.”
/ dybban
Den tanken får jag nytta av tämligen direkt. En allt annat än solid indier, som ser ut att äga minst tre tygfabriker i Calcutta, höjer upp. Jag får vistelsens första AA och slår om till 150 i position. Indiern synar. Flopp 995 med två klöver. Indiern donkbetar. Jag tänker att han har något slags mellanpar, eller ett färgdrag, som han aldrig kommer att lägga och väljer den lite oortodoxa vägen och slår om direkt för att bygga pott. Till min förvåning slår tygmagnaten om igen. WTF? Jag får dra i handbromsen och synar bara. Potten är redan stor nu. Turn kommer det vackraste kortet i leken. Spader ess. Nötkåk. Ekorrar dansar. Inte blir det sämre av att indierna överställer sina sista 3k. Jag Hellmuth-synar så klart. Potten är över 8k dollar stor. River landar en tredje nia och när jag ser indierns kroppsspråk går det kalla kårar längs ryggslutet. Han slänger upp 9Ts för fyrtal. Det låter för otroligt för att vara sant. Men där var den, enoutarn. De finns där ute, som oinbjudna unicorns.
En normal människa hade givetvis rest sig från bordet och gått hem nu. Men jag är tyvärr inte normal. Nu kokar blodet. Fortsätter med att bluffa av resten av stacken med öppet stegdrag rakt in i toppset. Köper in igen och får in det med 88 vs A5 mot en full fransman som gått all in pre flopp tre gånger på kort tid. Ess på turn.
Natt har blivit morgon. Jag lunkar hem genom Bellagio. Två saker får aldrig ta slut i fickorna i Vegas. Snus och dollar. I den ordningen. Jag har åtminstone snuset kvar, det kom de inte åt de jävlarna. Det hade verkligen varit ett bra läge att börja röka nu. Att gå hem barskrapad över strippen i Las Vegas är något en gambler måste göra ibland. Och det hade ju sett lite bättre ut med en cigg i handen. För Instagram liksom.
Tar en sväng genom Paris. Försöker tänka positivt, jag blev inte enoutad i Main Event. Det som jag kommit hit för. Det bästa har fortfarande inte hänt än, det händer imorgon. Ser upp i taket. Hör Ted. ”Fast tiden har jagat oss in en vrå, är himlen så oskyldigt blå”. Det kommer bli bra. Till slut. Visst?
Det luktar plötsligt illa. Känner nåt unket i näsborrarna. Kaffeandedräkt. Hör min gamla vän viska.
– Du är en idiot.
/ Dybban
