Många som inte spelar tror att de aldrig spelar. Men hela livet är en enda stor gambling. Du kan göra allt rätt, ha alla förberedelser på plats med väska på magen, ändå sticker slumpen in sitt huvud och avgör allt i slutändan.
Vi hade precis fått gå in och sätta oss på planet från Arlanda till Chicago när flygkaptenen ropade ut att de hade ett “litet tekniskt fel” att åtgärda innan vi kunde lyfta. Tio minuter senare rullade vi. Men återigen ropade kaptenen ut att det där tekniska felet tydligen måste kikas till igen av tekniker. Efter två timmar i ett stilla plan började jag skruva på mig. Då kom beskedet att vi tyvärr inte kunde lyfta. Säkerhet före allt så klart. Men det var ju själva faaan!
”- One time! ropade han självsäkert utan att ha sett mina kort.”
/ dybban
Ibland lever den som tränar, äter rätt, undviker alkohol och droger, kortare tid än den som skiter i allt. Och ibland är man bara på fel plats vid fel tillfälle. Det enda vi kan göra är att ge oss själva så bra odds som möjligt. Men i slutändan ligger vårt liv ändå i händerna på slumpen. Livet är det största spelet vi är med i.
Vi blev 28 timmar sena till Las Vegas och på vägen kom jag på att jag glömt min nya dator i planet som aldrig lyfte. Ibland kan jag fråga mig själv vad i hela friden det är frågan om? Jag antar att min hjärna bara kan koncentrera sig på ett få antal saker. Väldigt få antal saker om du frågar mitt resesällskap.
Vi ankom vid midnatt till vårt hotell Palazzo. Jag blev förtjust i hotellet för tio år sedan när Norrländskan vann ett WSOP-paket och fick fritt boende här. Jag fick hänga med som pokerfru. Gud, vad jag älskade att vara pokerfru. Bredvid ligger lyxiga Wynn, mitt emot Treasure Islands piratbåtar och där bredvid fucking Mirage. Från 40:e våningen får vi hela tavlan av bergsmassiv i fjärran. Efter åtta timmars sömn vaknade jag utvilad, men framför allt spelsugen.
Norrländskan struttade ut till en av Palazzos tio pooler och jag bestämde mig för att ta den 15-20 minuter långa promenaden till Paris där WSOP spelas. Harrah´s, The Linq, Flamingo, det gäller att gå igenom ett antal AC-kalla kasino uppåt, eller nedåt jag vet aldrig vad som är vad, strippen istället för att ta den lite snabbare vägen ute i det fria. 45 grader i luften är ingen lek.
Det var lite deppigt att se hur många pokerrum som har gått under sedan pandemin. Tidigare hade alla tre nämnda hotell egna pokerrum. Nu var de borta. Men det var ändå helt underbart att ta den där morgonpromenaden bort mot Paris. Det mesta såg sig likt ut. Som att tiden stått stilla i staden som inte har några klockor.
Då jag bestämt mig för att kliva in i Main Event dag 1B imorgon tisdag, så stod några timmar cashgame på schemat inne på Paris. Jag fick först seat i ett 2/5 Texas, men det var av det tightare slaget så jag tog snabbt chansen att byta upp mig till 5/5/10 PLO. Det såg helt underbart ut med fyra äldre amerikanska herrar. Den ena fattade inte att man var tvungen att använda två kort i handen för att bilda sin hand. Efter två timmar hade jag dubblat min stack från 1 till 2k utan några konstigheter. Sen gick det utför.
Mot den mest aggressiva spelaren på bordet fick jag in det på flopp med toppset och färgdrag mot naket bottenset.
– One time! ropade han självsäkert utan att ha sett mina kort. De här gubbarna tror nämligen att om man har floppat set så är det klart och betalt.
Två klöver rann ut på turn och river, vilket gjorde att han fick runner runner färg. 3k dollar, bye bye.
Varje halvtimme så körs det en bombpott i samband med att man betalar rejk. Alla lägger in 25 dollar var och får se två parallella floppar. Rätt kul faktiskt. Jag floppar topp 2 på ena brädan och nötstege på andra. Jag gnuggade händerna under bordet.
En medelålders asiat betar 200 dollars på flopp och jag väljer att bara syna för att maskera min hand och få med någon mer. En äldre herre i snickarbyxor synar. Turn är blank på båda brädor vilket innebär att bara ett set slår mig på den första brädan. Asiaten bankar på med 800 dollar, snickarbyxan foldar och jag stoppar in det jag har, 1200. På något sätt lyckas jag torska båda då den gladlynte snidaren rivrar färg på ena och högre stege på andra (jag ledde båda brädor). Ytterligare en 3k-pott ner i vasken.
Jag avslutar med att få in det på flopp med bottenset och damhögt färdgrag mot AAxx. Sydkoreanen hittar ett ess. Då kände jag att det fick vara nog och att det var dags att kliva trots ett rätt saftigt back som fick min dollarpung att svida.
När jag stegade hemåt i mina badtofflor och en GT i handen kunde jag ändå inte låta bli att le i takt med att isen smälte i plastmuggen. Jag tyckte att jag spelade rätt bra, gav mig själv bra odds, och då är det lättare att ta en torsk-sittning. Jag har minst åtta dagar kvar i stan. Imorrn väntar världens roligaste pokerturnering, WSOP Main Event, och ikväll ska vi gå till ett av mina favoritställen, CUT, och käka kött som smälter i gomseglet. Jag hade inte kunnat se mig själv i spegeln om jag gick runt och gnällde med den presentsäcken av möjligheter på ryggen.
Det finns många anledningar att vara här i Las Vegas. Men den bästa är New York-New York:s gamla dänga: “Cuz one day you’ll be dead, that´s why”. Och ingen vet hur lång tid det tar för slumpen att bestämma det.
/ dybban
