Del 4
VM startar idag. En månad av läckerheter ligger framför oss och jag kan knappt få ut i skrift hur mycket jag ser fram emot detta. Det förvånar mig annars alltid vad som kan sägas med 28 små bokstäver, eller 29 om man nu skulle råka vara lagd åt det hållet. Allt från hjärtekross till eufori och rena rama justitiemord kan uttryckas med hjälp av dessa tecken. Det gäller att inte slarva med bokstäverna, de kan vara nog så viktiga, speciellt när man ska försöka ta sig in i landet USA anno 2026.
Varje gång jag har skrivit något så kliver min ömma moder in och berättar mina grammatiska fel. Skrev jag var istället för vart? Något är tydligen riktning och det andra är det gula som kommer ut från finnar. Eller om det var tvärtom. En liten bokstav kan göra så stor skillnad.
”Istället blev det Your cunt is deep. Så nära men ändå så långt ifrån.”
/ Liss
När jag skriver mina vardagliga texter på Aftonbladet har jag flera redaktörer. En är extremt kompetent och ser heller inte helt horribel ut. Ändå är hon alltid singel. Den stora anledningen är att hon bara dejtar killar som vet skillnaden på jämt och jämnt. Där försvinner 75 procent av Hinge. Inte konstigt att hon är singel nästan jämnt (höhö).
Jag vet bättre än de flesta den stora betydelsen av enskilda bokstäver. I min ungdom blev jag galet förälskad i en australiensisk Hostel-värdinna i Budapest. Jag skrev en dikt om dagen till henne under en period för att vinna hennes gunst. Jag var själv extremt nöjd med mina alster, men jag tappade henne efter några dagar. Tanken var att jag skulle skriva You cut me deep. Istället blev det Your cunt is deep. Så nära men ändå så långt ifrån.
Mitt efternamn inbjuder också till en del rim. Jag, och alla i min släkt, har växt upp med att kallas för Liss-piss. Eller växt upp och växt upp, min kära kollega Simon Lindell kan kalla mig för det än idag. Som tur är rimmar hans efternamn på en sexuell läggning så där kan jag ge igen. Eller ja, det rimmar på mer eller mindre alla sexuella läggningar när jag tänker efter. Min son kommer också att få samma smeknamn som jag har levt med och jag bävar för de åren när han kommer hata sitt namn innan han blir äldre och gillar det igen. Kanske får han, precis som jag, en kompis som tycker synd om honom och börjar kalla honom för Liss-bajs istället. Det var höjden av kreativitet i Tibro.
Den gången en enskild bokstav har haft störst betydelse i mitt liv är nog ändå när jag var med i Vem vet mest. I sminket höll jag på att bryta ihop av nervositet (och sömnbrist för inspelningen var tidigt och jag hade jobbat natt på casinot kvällen innan). När kameran zoomade in på just mig under presentationen och en hurtig fotograf försökte hetsa oss deltagare att göra lustiga gester vid vår tur så var det svårt att veta hur man skulle reagera. Trots nervositeten så började det hela bra med enkla frågor och alla lampor var kvar efter ett par rundor.
Frågorna ser man på storbildsskärm samtidigt som programledaren ställer dem. I detta fall var det Rickard Olsson som ställde frågan Vem spelade Kristian i Jan Troells filmatisering av Utvandrarna? Jag hade ingen aning och fick lite lätt panik innan en producent klev in och bröt innan jag hann svara. Frågan skulle ju vara vem som spelade Kristina och eftersom programledaren sa fel så tvingades frågan bytas ut. Jag hade inte en aning om svaret, men när de frågade om jag kunde svarade jag bara självklart och såg lite ledsen ut. Jag vet inte om det hjälpte, men frågan jag fick istället var I vilken stad ligger Central Park Zoo? Ganska mycket enklare om du frågar mig.
Efter detta så rullade det hela på och jag vann mitt program och gick till fredagsfinal. Ett avsnitt som skulle spelas in senare samma dag. I pausen gick jag in på en toalett och knöt näven och vrålade tyst in i spegeln. Kände mig som en kung. Inget kunde förstöra dagen nu. Förutom de där små bokstäverna som tydligen är så viktiga.
”Om allt skiter sig likt Lasse Granqvists Ghana får jag väl sätta mig i Bengtfors och läsa i sommar. Jag har hört att det ska vara fint såhär års.”
/ Liss
Finalen började starkt. Jag kunde det jag skulle och gissade rätt på det jag inte kunde. Visserligen fick jag totalt hjärnsläpp och glömde av namnet på staden Beirut, men jag låg ändå bra till när vi var fyra kvar av finalen. Då fick jag den ödesdigra frågan som har jagat mig i snart tio år. I vilken dalsländsk kommun spelade Lars von Trier in filmen The house that Jack built? Jag hade ingen aning. Tiden tickade på. Jag började svettas. Vilka dalsländska kommuner kan jag ens? Åmål? Det är för enkelt. Måste svara något nu. Snabbt! Bengtfors hasplar jag till sist ur mig.
Om tiden gick fort förut så stod den stilla nu. Min lampa släcktes, men Rickard Olsson stod bara och stirrade på mig. Fem sekunder gick förbi, tio sekunder, 15 sekunder. Det var som en revolverduell i vilda västern. Jag bara väntade på att Herr Olsson skulle dra fram sin pickadoll. Ja inte på det sättet som Anders Borg gör på skärgårdsfester, men ni fattar. Min lampa hade släckts och jag kunde ju inte svaret så jag fattade inte vad som hände. Allt detta medan kameran var fixerad mot mitt ansikte. Obekvämt är bara förnamnet.
Till sist bröts förtrollningen. Med sitt allra mest charmiga gestikulerande så utbrast Rickard Olsson Neeeeej, rätt svar är ju Bengtsfors och du svarade Bengtfors. Det var nära. Vadå fucking nära? Finns det någon stad som heter Bengtfors? Det var väl uppenbart vad jag menade? Hur gör produktionen med skåningar som svarar Götebojj på en fråga? Får de också fel? Jag ville skalla hela produktionen men svarade lugnt: oj, typiskt. Efter det var magin borta, de andra attackerade mig och jag var snart ute.
Den bokstaven har sedan dess följt mig i livet. I tio års tid har jag fått bilder skickat till mig så fort någon är i närheten av Bengtfors (ja, jag vägrar konsekvent att använda det där jävla s:et, det kanske är därför jag är så dålig på poker), jag har påmints om detta gång efter annan och när jag var på quiz för ett tag sedan så hade ett annat lag, som jag kände, döpt sig till Bengt Fors. Ett namn jag dessutom har fått i ett antal gruppchattar jag är med i.
Nu när jag det ska bokas en massa olika saker (flyg, boende, buss och liknande) har jag dubbelkollat varenda detalj i bokningarna tio gånger om. Inget får gå fel. För jag vet mer än de flesta vilken stor skillnad en liten bokstav kan göra och det hade ju varit typiskt mig om jag skulle nekas inträde till Nordamerika på grund av en felstavning eller ett slarvfel. Jag som vet hur viktiga alla små bokstäver kan vara. Som tur är har jag med mig massor av böcker för när de små bokstäverna sätts ihop på rätt sätt kan de ändå bilda magi. Om allt skiter sig likt Lasse Granqvists Ghana får jag väl sätta mig i Bengtfors och läsa i sommar. Jag har hört att det ska vara fint såhär års.
→ Min första blogg läser du här!
→ Min andra blogg läser du här!
