Drömmar byggs, drömmar rivs. WSOP Main Event tar, WSOP Main Event ger. Varje pott kan ge en ny gnista, eller släcka den sista.
Jag ska vara ärlig. Det var ingen superkänsla i kroppen inför dag 3. Jag drömde om hur Dolk Polks monsterstack drog ut mina ägg med nåt jädra bottenpar. 122k var klart under medel. Berget skulle bestigas utan syrgastuber.
Rutiner är till för att brytas, särskilt om de kostar 160 dollar. Buffén på Wynn fick ge vika. Jag och Norrländskan tog en taxi till Paris och käkade en hamburgare till frukost. Jädra god hamburgare, sånt där kan de jänkarna. Vore jag influencer hade jag lagt ut minst två bilder på Instagram. Efter det hade vi en timme att döda på plats. Stressigt att vänta. Satte mig i en bar och spelade pokermaskin för en gratis virre. Jesus vad jag behövde den pinnen. Jag vill gärna se mig som pokerns Torbjörn Nilsson. Nerver utanpå kroppen. Hade “Gud” fått en pinne innan straffläggningen i Europacupens (dåvarande Champions League) semifinal mot Barcelona 1986 (?) hade han garanterat vågat lägga en straff.
Ibland vet man vad som ska göras, men det behövs liksom lite hjälp på vägen. Kalla det doping om ni vill, men det är tillåtet vid pokerborden. Till och med i VM.
Klockan gick sakta men till sist var det dags att plats. Det fanns tre storstackar runt halvmillen runt bordet, men jag blev ändå glad. En farmor och en farfar satt där, och övriga bordet såg fasen inte så skräckinjagande ut. Förutom en spanjor från just Barcelona som satt till höger om mig med en av de där monsterstackarna. Shuffle up and deal!
Blinds 1,5/3k. Jag sitter på seat 9 som automatiskt får knappen. Alla foldar till spanjoren på cut off som slår upp till 6k. Jag smyger fram en kung. Och en kung. Det är inte sant. Live-riggen är här, nu åker jag ut. Slår om till 15k. Spanjoren synar. Flopp Q43 med två hjärter. Jag betar 12k. Syn. Turn en svart åtta. Jag betar 26k. Spanjacken går all in! Jag visste det! En hand skulle jag få, inte mer. SYN!
Barcelona visar A3 i spader. Inget färgdrag, ingenting. River en röd dam. Torbjörn Nilsson, revanschen är här! Dubblat och klart, vilken otrolig inledning på dagen.
Jag fick så klart fart under galoscherna efter det. Humöret var på topp och jag gick snabbt upp till 400k genom någon fin träff och lurigt spel. Dags att andas, lugna ner sig och inte få hybris. Bestämde mig för att bara spela premium närmaste halvtimmen och låta allt sjunka in.
Jag inser snabbt att det finns två bra spelare vid bordet. Spanjoren och en österrikare. De kör var och varannan hand. Det ska jag utnyttja. Så efter att ha foldat i tre varv är det dags för action. Wienerschnitzeln höjer UTG +1 till 6k. Spanjoren synar på knappen. Jag sitter på lilla blind och viker upp A3 i klöver. Då jag hållit mig så lugn och fin borde jag få rikligt med respekt mot deras breda ranger. En höjning på 25k ska göra jobbet. Men båda synar! Jag har redan gett upp innan floppen landar 268 med två klöver. Mamma Mia. Leder ut för 35k. Båda synar! Turn klöver tio för nötfärg! Jag får hjärtflimmer. Känner att det enda rätta är att checka och hoppas på kalas. Österrikaren checkar bakom och spanjoren bettar 100k på knappen med knappt 200k bakom. Jag går all in. Båda viker. 670k i stacken. Svindlande.
Under mina långa år som pokerspelare har min stora dröm alltid varit att ha en stor stack i WSOP Main Event. Nu sitter jag här för första gången i livet och kan stapla WSOP-marker på hög. Någon polare skriver på mess att jag borde stämpla ut och dra två timmar till Spearmint för att inte riskera att torska så mycket. Ingen förstår att jag är Torbjörn Nilsson…
“Jag har växlat upp. Jag älskar livet. Jag höjer varannan hand, jag 3-betar, jag lever rövare.”
/ dybban
Snart bryts tyvärr bordet och jag flyttas till ett annat rum, till bordet bredvid tv-bordet. Där sitter Durrrr Dwan och göttar sig. Jag är i hjärtat av hela pokervärlden. Det dunkar och det drar. 2900 spelare kvar och 1507 får pengar. Paus.
Då ska det kissas. Alla ska kissa. Väl framme vid pissoaren gäller det att titta rakt fram in i väggen så ingen homofob får kalla fötter och ska börja veva. I Amerika har vi lärt oss den hårda vägen att män ska vara män sedan min bästa vän Optikern skulle tvätta snoppen i ett handfat på Flamingos toa 2010 och höll på att stryka med. Det är glömt nu. Sluter ögonen och ber om att slippa de där hemska skvätten, som touchar de nakna smalbenen, från grannen.
Det nya bordet får jag inte samma feeling för. När man skriver en poker-text är det bara de stora potterna som beskrivs, men dagarna handlar mest om små spots. De är också viktiga. 25k där, 30k där. Jag tappar några såna. Får min första premiumhand på nya bordet. AKo. Blinds 2/4k. Jag höjer till 9k i tidig pos. En asiatisk tjej, som kan vara känd men hon har munskydd så jag har ingen aning, synar. Cut off, yngre amerikan, slår om till 33k med 200 bakom. Och lilla blind, en annan jänkare, 4-betar till 88k! Han har 300 bakom. Jobbig spot. Funderar på att skeppa in det, men inser att det är en väldigt onödig risk att ta. Att lägga AK pre i Main Event är inga konstigheter. Som farsan säger: det är ju bara en draghand…
Dagen fortsätter, timmar går, jag lägger hjärtat i handen. Inser att det här kan vara min enda chans i livet. Försöker njuta av stunden. Snacka gott med den korpulenta italienaren från Napoli till höger. Han vet inte vem Torbjörn Nilsson är, men Maradona kan han prata om i timmar. Jag 3-betar honom med 45 i hjärter. Han viker. Vi fortsätter prata. Stacken ligger på stabila 600k. Jag ska ingenstans. De får bära ut mig med stol och allt.
Tänker på ungarna som är och fiskar med mormor och morfar i Norrlands inland. Ett halvt jordklot bort, en annan värld. Har de fått någon abborre? TVÅ FISKEKROKAR! Ungarna försvinner i fjärran. Jag har fått två fiskekrokar. Knektar, JJ. Höjer till 9k. Det foldas till en annan italienare som gått all in pre med sin shorta stack tre gånger på två varv. Nu gör han det igen. För 100k. Det foldas till mig och jag kan inget annat än att syna. Han visar AQo, bättre än väntat. Brädan ger honom både ett ess och en dam. Att förlora flippar känns alltid orättvist, men är något som måste göras då och då. Nere på 450k inför middagspausen och blandade känslor.
Käkar en enkel middag med Norrländskan. Sätter oss i en bar på Paris och tar en öl. Det svenska pokerproffset Anton Suarez kommer förbi. Han har precis tappat en stor pott och är nere på 120k. Men håller fattningen bra ändå. Fattningen är det enda vi har. Det får mig på rätt köl. Main Event är en ständig bergochdalbana av känslor. Ett maraton där man springer sig trött, kommer in i andra andningen och så går det runt så.
Mitt bord bryts strax efter pausen. Det var det bästa som kunde hända. Mitt nya säte är riktigt fint. Trots att jag “bara” har 450k är jag störst stack på bordet. Framför allt är det otroligt tight och passivt. För varje bordsbyte har man chans att byta personlighet, spelstil. Allt det andra är glömt, på med en mask, vilken som helst. Ingen känner dig, du känner ingen.
”Torbjörn Nilsson, revanschen är här!”
/ dybban
Folk trillar av och pengarna närmar sig med stormsteg. Det märks på medspelarna som blir tightare och tightare. En ung amerikan åker ut med AQ vs AK på en AAx-flopp. Jag ser hur livet lämnar honom. Ögonen blir tomma, drömmen är död. Vill citera Tomas Andersson Wij, “låt gamla drömmar dö, dröm igen”. Men det finns ingen mening. Det finns ingen tröst. Som när den stora kärleken lämnar och någon säger att det finns andra. Skitsnack.
1700 spelare kvar och bara 200 till ska ut. Jag har växlat upp. Jag älskar livet. Jag höjer varannan hand, jag 3-betar, jag lever rövare. Jag är kaptenen på skutan och jag som inte ens har skepparexamen. Lyckas utan att visa händer ta mig från 450 till 700k. Jag har aldrig känt mig så stenhård. Vi är snart inne i en fas där folk med mindre stackar kommer lägga precis allt utom QQ+ pre för att ta sig in i pengarna. En orutinerad tysk från Köln, vars största turneringscash tidigare är på 390 dollar, är den enda som har lite marker på bordet. Jag ger mig på honom också när han slår upp till 13k (blinds 6/12k) från tidig pos. Jag säger 33k med J9 i klöver. Floppen landar K78 med två klöver. Mysigt. Tysken checksynar. Turn blank. Han checksynar igen. River rött ess. Ett bra kort att banka på för mig. Men jag anar ugglor i mossen. AK är en klart rimlig hand för honom. Jag ger mig och är uppe mot AA, nötens mamma. Stort tack.
Det gör mig ingenting. Jag fortsätter mata. Kan höja utan att titta på korten. En trevlig irländare i 65-årsåldern tycker att alla ska ta en öl. Jag är den enda som hugger på betet. Vi skålar. Jag fortsätter höja, han fortsätter folda. Och till sist bryts dagen. Bara elva personer från pengarna. 1518 spelare kvar.
Jag stämplar in på 770k, min högsta notering i turneringen. Tar en after work med Martin Kanåker, som är kvar med liten stack, och Doug Polk vill ha en selfie. Han, som hade monsterstack dag 1 och 2 har nu 150k mindre än jag. Mina svarta tankar inför dagen besannades inte. Drömmen lever än. Det är svårt att somna. Torbjörn Nilsson har fortsatt några tvåfotare i sig inför dag 4.
/ dybban
