Jag delade på havet, tackade himlen, vann över bergen. Jag var nära. Jag var nära, jag var där. En stund på jorden. Hur underbart är inte det.
När sista handen var spelad dag 4, strax efter 01 lokal tid i Vegas, insåg jag att det fanns lite att fixa med. När vi bokade resan kunde jag inte i mina vildaste drömmar tro att jag skulle gå till dag 5 i WSOP Main Event. Om fem timmar skulle vårt flyg lyfta från Las Vegas. Dags att boka om. Hemma på hotellrummet satt jag i över två timmar och försökte få SAS-agenter att lösa problemet. Framåt 05 på natten var det klart. Ögonen var röda och skelögda. Om sju timmar skulle korten upp i luften igen för min viktigaste pokerdag i livet.
“Det blir dock en snabb syn av AQo och mitt turneringsliv är i fara för blott andra gången på hela turneringen. Nu gäller det.”
/ dybban
Det finns ett uttryck för höga cashgame i poker. Nosebleed. Det är så högt att spelarna blöder näsblod av pressen. Nu kom mitt näsblod. Bokstavligen. Det fullkomligt forsade från båda näsborrarna. Jag körde in en hel toarulle i näsan vilket fick till följd att blodet åkte raka vägen ner i halsen istället och jag höll på att kvävas. Spydde blod i handfatet. Tänkte på den stackars, stackars städerskan samtidigt som livet höll på att lämna kroppen. Att sluta så här måste ändå slå det mesta, någon bör i alla fall minnas mig när markerna blindas bord imorgon. Men bara tanken på VM fick mig att kippa efter andan, spotta ut den sista blodloskan och lägga mig raklång på golvet med två stora papperstussar i näsan.
Jag drömmer att jag står på en strand, där havet är klart och varmt. Jag är ett barn och springer rakt ut i det glitterblå. Men havet blir djupt. Jag har simmat långt ut från land och det känns som min kraft kommer ta slut. Det skymmer. Ska jag hålla i eller släppa?
Då, tre timmar sömn senare, ringer klockan. Det kändes som att vakna upp i en scen av Baksmällan 2. En dusch, en blogg-text och en svart kaffe senare sitter jag i en taxi uppför strippen mot The Horseshoe. I öronen:
Du har känt dig liten, trött och svag. Men nu hör du hjärtats slag, du hör dina andetag. Se solen, åter stiger solen. Det blir en härlig dag.
Jag ger taxichauffören för mycket dricks, slänger igen dörren och möter superproffset Jason Koon i entrén, bärande på åtta glasflaskor vatten. Samma specialvatten från någon liten bäck som han drack igår. Ett piggt leende i ansiktet. På ryggen en kylväska med hönsbuljong och nyttigheter. Som en hoarder på väg in i sin bunker för att invänta nionde avsnittet av The Last of us. Vi snackar lite om utgångsläget då vi inleder dag 5 med lika mycket marker. Inser att jag hade kunnat jobba på mina förberedelser lite bättre. Kanske kan en whisky rädda upp det? Men tid finns inte. Fort in till borden.
Väl där sluter jag ögonen, intalar mig själv att nu är det dags att spela sin livs poker. Inte vara rädd, gå för det. Ge det chansen. Blinds 10/25k + 25k i ante för big blind. Det innebär att varje varv kostar 60k. Jag har 535k i stacken, 20bb. Det är lugnt, läget kommer. En dubbling så är jag med. Bordet har ett par stora stackar, men ser helt okej ut. Shuffle up and deal!
“Under 400 spelare kvar. Det börjar brännas. TV-kamerorna är oftare vid bordet. Stämningen tätnar. Kallpratet spelare emellan hörs mer sällan.”
/ dybban
Första handen, AQ. Spanjoren jag spelade med sista nivån igår höjer upp till 50k i mittpos. Jag sitter på cut off. Det finns inget mer att be för. Bättre hand än så här kan jag inte begära. All in! Det foldas till spanjoren som steker i 20 sekunder och viker. Perfekt start. Viktiga 110k in i stacken. Nästa goodbeat blir att bordet bryts bara fem minuter senare, precis innan jag ska vara big blind. En sparad krona är en vunnen krona. Nästa bord är ännu bättre, med flera små stackar. Jag hittar A9s som jag tillåts höja med och ta hem blindsen. Med 770k i stacken hittar jag fina fina AKs. Höjer till 60. Får ett omslag av en storstack till 140. Dagens andra all in. Han foldar. De första två timmarna, dagens första nivå, börjar lida mot sitt slut. Jag känner mig bekväm. Trots sämsta tänkbara förberedelser är hjärnan helt fokuserad med hjälp av adrenalinet. Besluten är enklare med mindre marker. Den farligaste motståndaren just nu är jag själv. Att tankarna ska börja snurra. Det enda rätta är att spela enkelt och rakt. Som min fotbollstränare alltid sa om de första tio minuterna när vi skulle spela match.
– De första tio spelar vi enkelt gubbar, kommer in i matchen. Slå långt!
Under 400 spelare kvar. Det börjar brännas. TV-kamerorna är oftare vid bordet. Stämningen tätnar. Kallpratet spelare emellan hörs mer sällan. Då säger någon från produktionsteamet:
– Guys, after the break we are moving you to the feature-table.
Ett av tre tv-bord. Då vaknar handsvetten till liv.
Jag får fylla i ett formulär om mig själv som underlag till kommentatorerna. Smeknamn? Dybban. Yrke? Stryktips-grinder. 880k i marker får jag med mig i vandringen bort mot strålkastarljusen. Det är varmare där uppe. Kroppen skriker efter en pinne. 15 minuter kvar av rasten. Jag springer till närmaste bar.
– A double whisky, please.
Kvinnan ger mig en blick med sting av moderskänslor.
– Are you sure?
– Never been more sure…
30 sekunder senare är glaset tomt. Samtidigt som jag ser Jason Koon vandra förbi med sina specialimporterade vattenflaskor. Utslagen…
Let’s get ready to rumble! Mina minnen från tiden vid tv-bordet är inte så många. I hörnet, två säten bort, den fysiska giganten, Richard Seymour, NFL-legend med tre stycken Super Bowl-vinster under bältet. Trevlig, ödmjuk. Jag antar att det var på grund av honom som vi satt där vi satt. Dags att lägga korten i varsin ruta så de ska kunna läsas av all elektronik under bordet. Handsvetten är brutal och får korten att kleta fast i fingertopparna som spindelmannen-magi.
Rätt snart foldas det till mig på knappen. Kikar ner på 99. Bordets stora chipleader, med över 5 miljoner i chips, sitter precis till vänster om mig. Han har precis innan pausen 3-bet foldat mot en stack i min storlek. Jag ser gärna att han gör om det nu. Jag säger 65k, två gröna och tre röda marker. Chippies slår om snabbt till 210. Big blind lägger sig. Jag vet direkt vad jag ska göra. Låtsastänker i 30 sekunder och försöker ta in ögonblicket innan jag förklarar all in för 800k. Det blir dock en snabb syn av AQo och mitt turneringsliv är i fara för blott andra gången på hela turneringen. Nu gäller det.
För alla som inte har stenkoll på poker så har min 99 ett litet procentuellt övertag jämfört AQo. Men man kallar det ändå en coinflip. Det är en viktig del i poker när det börjar dra ihop sig. När blindsen är höga. Det där att kunna vinna flipparna. Jag torskade nästan samma läge med AKs vs 99 under dag 4. Så det kändes bra i bröstet, det var min tur nu.
Ett ess kommer dock direkt på flopp. Varken turn eller river visar någon hjälp. Potten på nära 1,8 miljoner försvinner bort. Allting rinner av. Min resa slutar här. På plats 338 av 10 043 spelare för 44 700 dollar. Det är över.
Jag säger hejdå, good luck, tar min lilla väska, går den långa vandringen genom kameralandskapet. Får uppmuntrande ord av tv-teamet. De ler, jag ler tillbaka.
Samtidigt som adrenalinet rinner ur kroppen och den stora tröttheten väntar känner jag mig stolt. Att åka ut i en hand som jag hade spelat likadant 100 gånger av 100 är helt okej. Jag blev bästa svensk. Jag har inte turat mig fram med vunna flippar. Under fem dagar, över nästan 43 timmar effektiv speltid, var jag all in en gång som nära 90-procentig favorit med KK vs A3 på Q438 och jag var inne som 95-procentig favorit med toppset mot AA på J64T. Bättre får man fasen inte in det. Det är de enda två gångerna jag varit all in och riskerat turneringslivet (med knektarna hade jag någon mark bakom). Innan jag åkte ut förstås. Jag kunde säkert ha varit mer aggressiv, tagit fler chansningar. Men jag har verkligen velat ge det här mitt yttersta. I en turnering med så bra struktur ser jag värdet i att inte ta alla spots, inte riskera livet i onödan. Jag känner att jag spelat mitt livs poker, men någon gång kommer det flippas. Då gäller det att vara på rätt sida, åtminstone någon gång. Där var kortleken inte med mig och det är bara att acceptera. That’s poker.
En stor del i att jag orkat behålla tålamodet och koncentrationen trots stunder av utmattning och mental påfrestning är den otroliga respons jag fått av er där hemma. Jag vet inte hur många lyckönskningar och hejarop jag tagit del av på sociala medier och privata meddelanden. Jag hade ingen aning om att ett kortspel kunde engagera så. Det känns otroligt. Jag har inte hunnit svara alla, men jag har försökt trycka ett hjärta på så många som möjligt. Till er vill jag bara säga tack! Ni är en stor anledning till att det här blev ett av mitt livs största upplevelser. Jag vann inte de 12,1 miljonerna dollarna i förstapris. Men jag blev en känslomässig mångmiljonär.
Nyss fick jag träffa mina två grabbar, fem och sju år, efter tolv dagar borta. De sprang emot mig, hoppade upp i famnen.
– Var det kul i Las Vegas, pappa? frågar den lilla.
– Jaaa, han kom ju 338:a, svarar den siffernördiga stora.
– Hur långt är det till Las Vegas, pappa? fortsätter den lille.
– Jag ska visa er en dag, när ni blivit lite större…
Näsblodet är borta. Lugnet på altanen i Lerum. En sval bris. En stund på jorden. Jag var där, jag var nära. Hur underbart är inte det.
/ dybban
