Ni vet hur det är med pokerturneringar – de kan få en att känna sig ”on top of the world”, besviken eller i värsta fall riktigt rejält tiltad.
Mitt Malmö Open main event tävlar dock i en helt egen klass.
Jag hade verkligen sett fram emot att, efter så många år, äntligen spela en riktig pokerturnering igen. Och det började rätt lovande i onsdags med ett finalbord i sidoeventet 1500+500 Terminator, där jag kom 6:a och knep 4,5 bountys.
Inga jättepengar (totalt 7 k) men ett litet kvitto på att än kan gubben.
I torsdags var det dags för main event och jag var supertaggad. Utsövd och mätt promenerade jag från min systerdotters lägenhet i Kirseberga i riktning mot casinot.
Jag hade gott om tid, och kom på att jag nog skulle ta vägen om gallerian Triangeln för att köpa ett par sneakers, en sovmask och öronproppar.
Hittade ett par billiga fritidsskor som jag var nöjd med på Stadium och när jag kom ut ur butiken satte jag mig på en bänk för att byta om till dem.
I andra änden av bänken satt en kvinna och ammade sitt barn.
Jag la min mobil intill mig på bänken och knöt mina nya skor. När jag var klar reste jag mig och började gå mot rulltrappan ned till bottenvåningen, men jag hann bara ta ett tiotal steg innan jag insåg att jag glömt kvar mobilen och vände om. Då kommer den ammande kvinnan (som nu slutat amma) småspringande mot mig och säger: ”Jag såg vad som hände. Men jag vågade inte ropa, jag satt ju med mitt barn”.
Vad hon hade sett var hur en man i svarta träningskläder närmade sig bakifrån och plockade åt sig min mobil medan jag knöt skorna. Han fortsatte sedan mot rulltrappan. Jag såg själv ryggtavlan av mannen och minns att jag skämdes lite över att min spontana tanke var att han såg kriminell ut.
Att bli bestulen på sin mobil är alltid dåligt, men detta var lite värre än så.
I plånboksfodralet låg mitt Mastercard och min enda fotolegitimation. Och 750 i cash, men det var ju det minsta problemet. Jag befann mig i en främmande stad som jag inte hittar i, saknade pengar, leg och biljett tillbaka till Västerås.
Dessutom skulle jag spela en pokerturnering som jag redan betalt anmälningsavgiften till på ett casino som kräver identitetshandlingar. Ett casino som jag dessutom inte hittar utan Maps.
Jag lyckades hitta en väktare som lånade mig sin telefon så att jag kunde ringa och spärra mitt betalkort. Försökte också ringa polisen för att spärra leget, men efter 20 min telefonkö gav jag upp och ringde min fru i stället.
Sedan började jag leta efter snubben. Min plan var att om jag såg honom skulle jag använda mina förhandlar-skills. Inte anklaga honom, utan erbjuda en business opportunity.
”Det är så här att jag har blivit av med min mobil och det kan vara bra att veta att det finns en hittelön. Förutom de 750 som låg i får den som lämnar tillbaka den och kortet, som jag redan har spärrat, 1 000 spänn till. Jag såg att du var i närheten när det hände och tänkte att du kanske vet var den kan finnas”
Typ så. Men fanskapet var som bortblåst. Enligt väktaren är det lite olika hur de gör. En del drar snabbt som satan medan andra stannar och försöker göra lite snabba kortköp.
Så jag fick helt enkelt ge upp och börja fråga folk om vägen till casinot.
Medan jag traskade i sick-sack genom ett regnigt Malmö utan att ens veta vad klockan var kom jag på en sak. Karin och jag har ju gjort så att vi kan se varandras position i Google maps. Problemet var bara att jag inte kunde be henne kolla, eftersom jag inte hade något att ringa med.
När jag till sist kom till kasinot (50 minuter efter ”shuffle up and deal”) blev jag i alla fall insläppt. De hade ju sett mig på finalbordet i gårdagens turnering och gjorde ett undantag från kravet på fotoleg, dessutom lät en av tjejerna i receptionen mig låna hennes privata telefon så att jag kunde ringa Karin och be henne att med jämna mellanrum ta dumpar på min lurs position.
Nu kunde jag inte göra så mycket mer än att försöka spela poker. Men om det var något som blev väldigt tydligt för mig denna dag så var det att man inte kan spela bra poker med ångest i magen. Hur jag än kämpade med att fokusera gled tankarna iväg.
Jag hamnade direkt till vänster om vår table captain, en duktig och väldigt aggressiv kille från Göteborg som heter Jonas någonting. Hans game var brutalt och effektivt – spela skitmånga potter, betta nästan alla floppar och överbetta turn. Är man inte beredd att spela för stackar så blir man plockad – fjäder för fjäder.
Trots att jag hade position på honom var det precis vad som hände. Jag vet ju hur man ska hantera situationen, det är bara att hitta någorlunda värdehand och gå med den. Syna, syna och syna igen. Aldrig slå om, annat än med bluff vid stor rangefördel, och då helst allin.
Men jag var inte riktigt närvarande och det tog lite för lång tid för mig att fatta vad jag behövde göra. Jag försökte lite tafatt en gång, men det blev bara ytterligare en uppvisning i vektajthet.
Tidig position hade limpat in och som vanligt höjde Jonas till 3,5 bb från mittposition. Jag hade KdJc bakom honom (en hand som jag inte hade övervägt under andra, mer normala förhållanden men nu fan skulle den här snubben få lära sig att visa lite respekt) och 3-bettade till 10 bb. Fold hela vägen till honom, och han synade såklart.
Floppen kommer Ad Jd 8s, om jag minns rätt.
Han checkar och jag bettar typ halvpott.
Syn och turn 9d.
Nu satsar han ordentligt, pott eller nästintill.
Brädans struktur gör att han är extremt polariserad här. Att han skulle ha ett singeless är uteslutet – det vore att förvandla en värdehand till en bluff.
Visst kan han ha 99 eller 88 eller AJ/9/8 som han vill skydda, men det är en ganska liten del av hans range. En lösaggressiv spelare kan visserligen ha nästan vad som helst, men i stort sett är hans range flush eller bluff. Och det är mer av det senare i den.
Jag har dessutom Kd som är en blocker och ett nötfärgdrag, så jag kan ställa in och väldigt många gånger vinna potten. Givet min vektajta image så kanske han till och med skulle vika en låg flush, som 5d 6d.
Men jag behöver inte förvandla min knekt till en bluff. Tänker man ett varv till är det antagligen bättre att bara syna hans turnbet och ge honom lite mer rep. Och autosyna alla rivrar. Jag vek i stället. Ca 15 bb och ännu en gnutta självkänsla fattigare.
Jonas var uppe i 3 x startstack trots att vi bara hunnit till 200-400 och nu började det kännas som att min enda chans var att bordet skulle brytas, så att jag kunde få en ny dynamik. Bordet bröts inte, men överraskande nog började Jonas åka på den ena coolern efter den andra. Tvåpar mot rivrad flush, AT mot AQ på bräda med två ess, KK mot AA allin pre etc. Det tog aldrig slut och efter bara någon timme var han ute och luften var lite lättare att andas.
Men jag var nere på 20 bb. Sent i en turnering, när det bara handlar om att överleva, är jag ganska bra på att spela det stackdjupet, men tidigt har jag tyvärr inte alls samma tålamod. Efter en limp och en raise från en aktiv spelare tryckte jag in det från sen mittposition med KQs. Vik från limparen och han som höjde kved ett tag innan han till sist synade med AQs. Ingen hjälp av brädan och jag var ute. Total misär.
Det enda roliga jag kan ta med mig från dagen var en grej som en tjej vid vårt bord gjorde. Handen började med att jag öppnade Jh Js från UTG+1 för 2 bb. Syn från knappen och sedan raise till 7 bb från tjejen, som satt i big blind.
Jobbig spot för mig, jag var för djup för att ställa in och handen är definitivt för stark för att läggas. Jag synade och knappen också.
Floppen kommer tre låga klöver, tror det var 2 5 8. Nu checkar tjejen snabbt. Jag har ingen klöverknekt och vill inte göra potten stor, så jag checkar också och knappen gör detsamma. När dealern ska lägga upp turn ropar tjejen ”Nej vänta! Äh, det var inget …”
Många höjda ögonbryn.
Kommer inte ihåg turn, men hon bettar i alla fall och jag viker min JJ. Att säga att jag anar ugglor i mossen är en underdrift.
Knappen viker och tjejen visar mycket riktigt Ac Kc. Hon berättar att hon ville gå på checkraise på floppen och att hon var så säker på att någon skulle satsa att hon inte kunde ta in att hon inte fick satsa före turn 🙂
I samband med att jag åkte ut fick jag, via en Göteborgsbekants telefon, kontakt med min fru och min systerdotter. Det visade sig att mobilen befann sig på en parkering utanför Malmö kommunhus innan den dog/stängdes av.
Kanske stängde han bara av den där, men han kan också ha kastat den. En gammal Galaxy S7 har knappast något värde på marknaden och dessutom verkar det som om mobilen befann sig på parkeringen någon timme tills den slocknade
I dag, fredag gick jag dit och letade i buskagen, men kammade noll.
Jag lyckades i varje fall säkerställa en hemresa, vilket inte är det enklaste utan bank-ID eller tillgång till sms. Men en släkting var vänlig nog att gå med mig till Centralstationen och casha för en biljett hem till Västerås, så om ingenting mer går fel är jag hemma vid 22.30.
Fötterna värker, det har blivit någon mils traskande i dag och lika mycket i går.
Hade detta varit för 10 år sedan hade jag bara kunnat låna någon hundring och åka buss, men numera behöver man ju antingen mobil eller kort för att skaffa färdbevis. Nu återstår i alla fall bara de tre kilometrarna från min systerdotters lägenhet till stationen. Med packning.
Just det ja, jag kan ju inte lämna in spel på Svs längre heller eftersom jag inte har något bank-ID. Lär dröja till mitten av nästa vecka innan jag har fått en ny lur av arbetsgivaren och kunnat lösa den biten.
Tyck synd om mig, jag behöver det nu.
//Kretz
