Dybbans Blogg: Del 3
Hur det känns att lämna ifrån sig 10 000 dollar till en främmande människa i en bur? Som att skjuta drömmar rakt in i venerna.
Dollars. Den ständiga jakten på dollars. Missta inte den klassiska strävan efter lyx och rikedom med den här. I Las Vegas handlar dollarjakten om att kunna leva, åtminstone överleva. Kort sagt, kunna fortsätta spela.
Efter mitt kostsamma äventyr på Bellagio skramlade bara några skrynkliga tior i fickorna. Jag var skadad, men oförstörd. Självklart Sickan. En plan fanns på plats. Vad trodde ni?
Kärt barn har många namn. Pappa Poker, Bengan, ”Ok Bengt”, fucking Sonnert. Mannen som var bäst i världen på poker…förr, hade en skuld att driva in. En av de mer klassiska namnen i svensk pokerhistoria skulle betala. Indrivare? Yours truly. Han är bra på mycket Bengan, men hans kontaktnät och omdöme när det gäller indrivare har utvecklingspotential.
Som en hemlig agent i fiendeland gick jag bara runt och väntade på direktiv. Så kom det. Möte i garagehus, leta efter en vit tesla, ovikta sedlar. Jag tog mig till den bestämda platsen, ser bilen. En kurir vevar ner och vinkar. Jag joggar fram och drar ner mina agentsolglasögon på nästippen. Snabbt handslag. Buntar med Benjamin Franklins. Inte ens invirade i en påse. Vafan gör jag nu? Knölar ner allt i fickorna. Kan knappt gå. Har du en banan i fickan eller är du bara glad att se mig?
Så var det löst. De där dollarna kommer förmodligen aldrig få se den svenska sommaren. Resan är back on track. Jag ser färgerna igen. Går till Paris och gör gångstilen lite smidigare genom att sätta in 10k på WSOP-kontot för Main Event. När bunten lämnas in hos cashiern är det som att skjuta drömmar rakt in i venerna.
”Han är bra på mycket Bengan, men hans kontaktnät och omdöme när det gäller indrivare har utvecklingspotential.”
/ dybban
Main Event dag 1B är min dag. Totalt är det fyra startdagar för att få plats med det cirka 10 000 spelare stora fältet. Nu skulle jag vara i tid. Vill inte missa en enda hand av världens bästa och magnetiska pokerturnering. Start 11.00. Jag har bara sovit några timmar och varit vaken sedan 05.00. Men det finns ingen återvändo nu. Sömnen får vänta. Värmt upp med en frukostbuffé på Wicked Spoon på Cosmo. Försökt att inte äta mig rullande på eggs Benedict.
10.30 letar jag efter en drink. Nåt kallt. Ska ta en frozen margarita, men missuppfattar storleken på ”plastmuggen” den guppar i. Det ser ut som jag är på Liseberg och dricker en 3-liters slush med sugrör när jag kliver in i Paris största spellokal. Min plats: Paris, Gold, Table 87, seat 1.
– I like your drink, säger dealern.
– Thank you, sir.
Gömmer den snabbt under bordet…
Den klassiska devisen ”tight is right” ska tillämpas. Glöm cashgamets hets och galenskap. Ingen vinner WSOP Main Event den första dagen. Det är som en fotbollsresa med grabbarna, det enda kravet är att man ska överleva.
Förra årets vinnare, Michael Mizrachi, kommer in i lokalen med helt entourage. 20 lättklädda betalda damer i baksläp som håller upp skyltar och ropar hyllningar. Vi sitter nära tv-borden. Bara några bord bort.
Jag tycker bordet ser helt ok ut. När jag går igenom motståndet är det bara en riktigt vass spelare. En kanadensare med fina meriter och stora inspelade pengar. I övrigt semiproffs till rena amatörer. En korpulent brasse, gammal man med grått skägg. En 60-årig indier till vänster. Han tar direkt av sig skorna. En lukt av ostbågar tränger sig uppåt. Måste ta en rejäl slurk margarita.
Nivåerna är två timmar långa, första blindsnivå 100/200. 60k i startmarker. Det finns ingen anledning att jaga. Låt markerna komma till dig.
Efter fösta timmen har jag spelat en enda hand. Inte för att jag ville vara så tight, men kortsnittet krävde det. Jag har nog aldrig sett så många 83o under en och samma timma. Men skönt. Jag är inte en person som sitter med solglasögon, hörlurar och hoodie över skallen. Tar timman till att utforska bordet, lära känna gubbarna. Om ni visste hur mycket information som går miste om man sitter i telefonen vid ett pokerbord. Vilka händer spelar folk, hur värderar de sina händer, vad har de för bettingmönster.
Men så. I big blind vaknar jag upp med AK i hjärter, en otroligt vacker näve. Den aktiva duktiga kanadensare i svarta solbrillor och hoodie uppdragen i ansiktet höjer upp till 500. Jag slår om till 2k. Han synar i position. Floppen landar AJ2 med två spader. Jag fortsätter med 2k. Syn. Turn en röd kung, topptvå! Jag betar 5k. Syn. River spader J. Ett av de sämre korten i leken. Jag försöker göra något slags stoppbet på 6,5k. Kanadensaren steker en stund och slår om till 19,5k. Fuck my life. Slår inget annat än en bluff. Vid syn är nästan halva stacken borta. Steker nån minut, men måste bara vika. Röven. Drygt 40k i stacken. Är redan trött på fanskapet. Men jag har inte råd med några personliga vendettor.
”När bunten lämnas in hos cashiern är det som att skjuta drömmar rakt in i venerna”
/ dybban
På storbildsskärmen gör Kap Verde en av VM-historiens häftigaste insatser mot Argentina.
Spelar inga stora potter de närmaste timmarna, men tickar långsamt uppåt. Synar med händer som T8s i position och lyckas köpa några potter när kanadensaren inte är med och krigar. Många bäckar små. Har 52k efter sex timmars spel. Då plockar jag upp vistelsens första American Airlines. AA. Vacker som en tavla varje gång. På blinds 300/500 höjer jag upp till 1200. Den synglada indiern kommer med på färden tillsammans med en neonfärgad tysk. Kanadicken pekar med sitt finger bland chipsen som om markerna var en curlingsten. Jag förstår att något är på gång när han drar upp hoodien i ansiktet. Så 3-betar han till 5500. Min första instinkt är att bara syna för att låta honom skjuta bort sig. Men med två personer bakom, varav indiern visat sig villig att syna 3-bets med alla möjliga kombinationer så vill jag inte riskera en flervägspott. Slår om till 12k. Har bara t-shirt och blottar min halspulsålder för världen. Får lita på att den håller sig lugn. Jag förstår att det här ser otroligt starkt ut med tanke på att jag inte varit överdrivet aktiv. De två emellan viker snabbt och kanadensaren lägger sig efter en minut stek. Nåja. Upp till startstack igen.
Tröttheten slår mig med en stekpanna i huvudet. 3-4 timmars sömn i snitt i ett par dygn för mycket börjar tära. I poker är man sin egen motståndare också. Funkar inte hjärnan och psyket så är det tufft. Jag försöker göra allt för att piggna till. Tar bensträckare. Köper kaffeblask. Tar in en 50-årig ukrainsk massös som knådar mig så hårt att musklerna yrkar på misshandel. Hårdare, säger jag. Hårdare. Inte för att jag vill, utan för att det är svårare att somna när man vill skrika av smärta.
Bannar mig själv för att det känns som att jag spelar poker som sidleds-Danne på autopilot. Gör därför en något löst uppslag UTG med K5s. Indiern, som åtminstone håller strumporna på, synar UTG +1. Det kommer K-hög flopp och jag betar hela vägen i tron om att stå fint. Han har dock synat med K9 off (!) och får betalt hela vägen. K9o är, mina damer och herrar, inte en hand man bör spela på detta vis. Men vem är jag att döma.
Jag bestämmer inte om så mycket. Utan att vi kanske tänker på det finns det sociala kontrakt och en stat med lagar och regler som gör att vi är tämligen hunsade i våra inrutade liv. Varje pokerhand är dock mitt eget beslut. Ingen står över axeln och berättar hur man borde eller ska göra. Den totala friheten. Kanske är det därför indiern utan skor väljer att spela som han gör. För en gångs skull blåser friheten genom håret.
”Kanadicken pekar med sitt finger bland chipsen som om markerna var en curlingsten. Jag förstår att något är på gång när han drar upp hoodien i ansiktet.”
/ dybban
3-betar A3s, men får ge upp efter ett försök att ta hem det på flopp då brädan rinner ut åt helt fel håll och jag får hårt motstånd. Det var inte så här det skulle bli. Timglaset börjar rinna ut. Börjar känna mig gammal. Jag rör mig långsamt trots att jag har så ont om tid.
Svart kaffe intravenöst i flera timmar har nu gjort att magen börjar bubbla också. Med mindre än en timma kvar tänker jag inte gå på toa och missa värdefulla händer. Jag gör som cyklisterna, bajsar på mig om det krävs. Dagen ska överlevas. Men stacken är långt ifrån vad jag önskade. 45k finns på banken.
Den sämsta spelare på bordet, den gamla mannen med stort skägg som övervärderar sina händer å det grövsta, höjer upp i tidig pos till 2k (blinds 300/600). Efter en kortsnittsmässigt väldigt kall dag så ser KT i hjärter ut som en monsterhand. Jag synar. De frätande ostbågarna under bordet gör sig dock påminda då indiern 3-betar till 6k bakom mig. Skäggfarbrorn synar. För första gången under kvällen orkar jag bara inte hålla ihop det. Jag synar och hoppas på under.
Gud hör bön. Floppen är mer än jag kan begära. T98 med två hjärter. Färgdrag och toppar går inte att kissa på. Det är nu eller aldrig. Jag kommer köra. Check till indiern som bettar smått 4,5k. Skägget synar snabbt. Jag har en perfekt stack för att slå om nu på flopp och stoppa in resten på turn. Gör det 12,5k. Fold från indiern och syn av gammgubben. Turn en svart fyra. När det checkas till mig stoppar jag in mina dryga 26k. All in! Gubben höjer rösten och slår i bordet. Han ser inte alls nöjd ut. Jag gissar att han sitter på ett stegdrag med AJ eller liknande. Fold. Gott är det. Efter en av mina tyngsta pokerdagar på mycket länge så stämplar jag in på 72,5k. Det är inget att skryta om, men en sidleds-Danne vinner sällan skytteligan. Efter förutsättningarna mitt huvud och kortsnitt gav mig är jag mycket nöjd. Och det går aldrig att vinna WSOP Main Event första dagen.
”Kanske är det därför indiern utan skor väljer att spela som han gör. För en gångs skull blåser friheten genom håret.”
/ dybban
Jag lovar mina medmänniskor att jag ska spela bättre poker under fortsättningen av detta VM. Det finns tid att bota jetlaggen innan dess. För nu blir det två sköna vilodagar innan dag 2 drar igång på måndag. De ska fyllas med cashgame på Bellagio, en Fourth of july-fest och mustiga middagar med Norrländskan och min gode vän Ledsna Hunden som snart ansluter. Varför han kallas så tar vi en annan gång…
I två dagar kan jag fortfarande gå runt i tron om att den här resan kan gå hur långt som helst. Och med drömmar i venerna kan man gå långt.
/ Dybban
