NHL 2026/27 | Genomgång av Dallas Stars
Hur många chanser har den här upplagan av Dallas Stars kvar? Det är för mig den stora frågan inför säsongen. Under flera år har Dallas tillhört NHL:s absoluta toppskikt och tre raka conferencefinaler mellan 2023 och 2025 talar sitt tydliga språk. Men Stanley Cup-finalen har fortsatt att lysa med sin frånvaro och förra säsongen tog resan slut betydligt tidigare än vanligt. 112 poäng och en av ligans bästa grundserier följdes av respass redan i första rundan mot Minnesota Wild. Ett misslyckande, utan tvekan. Men det förändrar inte att Dallas fortfarande har en av NHL:s mest kompletta trupper.
👉 Ta även del av mina långtidsspel på Dallas Stars
📌 Rygga mina långtidsspel på NHL hos Betinia här!
Spelare som tillkommit:
Joel Kiviranta
Spelare som lämnat:
Mavrik Bourque
Läs även om:
📌 Washington Capitals
Grundserien är inte problemet
Det finns en ganska tydlig skiljelinje när man diskuterar Dallas. Att laget kan prestera över 82, eller numera 84, grundseriematcher råder det knappast några tvivel om. Förra säsongen vann Stars 50 matcher och slutade på 112 poäng. Sett över de fem senaste säsongerna har Dallas dessutom NHL:s tredje bästa poängprocent. Det är en stabilitet väldigt få organisationer kan matcha.
Även siffrorna från förra säsongen vittnar om ett lag utan särskilt många svagheter. 3,33 gjorda mål per match var nionde bäst i NHL och 2,71 insläppta var näst bäst. Powerplay klickade på imponerande 28,6 %, näst bäst i ligan, medan boxplay på 80,3 % åtminstone höll en fullt acceptabel nivå. Det är alltså svårt att peka på något område där Dallas plötsligt behöver genomgå någon större förändring. Problemet har istället varit att få samma kvalitet att räcka hela vägen när slutspelet börjar.
Efter tre raka conferencefinaler blev förra årets uttåg mot Minnesota därför extra frustrerande. Dallas har gång på gång tagit sig till positionen där Stanley Cup känns inom räckhåll utan att lyckas greppa den. Nu börjar frågan snarare bli hur många försök den här gruppen har kvar tillsammans.
Två 45-målsskyttar och Rantanen bakom
Det finns åtminstone ingen anledning att ifrågasätta den offensiva spetsen. Jason Robertson stod för 45 mål och 96 poäng förra säsongen och Wyatt Johnston matchade honom med 45 fullträffar och totalt 86 poäng. Johnston har fortfarande bara börjat skrapa på ytan av vad han kan bli och jag tycker inte alls att 50 mål är någon orimlig målsättning redan den här säsongen. Robertson var samtidigt bara fyra poäng från sin första 100-poängssäsong. Och då har vi inte ens kommit till Mikko Rantanen.
Finländaren stod för 77 poäng på 64 matcher och har nu fått ännu mer tid att hitta sin plats i Dallas. 22 mål var relativt blygsamt med hans mått mätt och jag skulle inte bli särskilt förvånad om vi får se betydligt fler fullträffar den här gången.
Bakom dem finns Roope Hintz, Matt Duchene, Jamie Benn och nu även en frisk Tyler Seguin. Just Seguin tycker jag nästan ska betraktas som ett nyförvärv efter att han missade stora delar av förra säsongen. Även Hintz hade skadeproblem och Duchene spelade bara 57 matcher. Det gör tappet av Mavrik Bourque lättare att hantera. Jag hade förstås hellre sett honom kvar och Joel Kiviranta är ingen uppgradering spelare för spelare. Men om Dallas får fler matcher ur Seguin, Hintz och Duchene behöver inte forwardsgruppen nödvändigtvis bli sämre i praktiken.
Det är dessutom en offensiv där motståndaren inte kan fokusera på en enda kedja. Robertson, Johnston och Rantanen är tre spelare som kan driva offensiv på absolut toppnivå och bakom dem finns fortfarande gott om etablerad NHL-produktion.
Backsidan håller toppklass
Jag gillar Dallas backuppsättning nästan lika mycket.
Miro Heiskanen behöver knappast någon längre introduktion vid det här laget. Han är en av NHL:s främsta backar och kommer från 63 poäng på 77 matcher. Bredvid honom finns Esa Lindell och tillsammans ger de Dallas ett förstapar som jag skulle känna mig trygg med mot vilken kedja som helst i ligan. Jag är dessutom svag för defensivt skickliga backar och få i hela NHL kan mäta sig med Lindell i det avseendet. Hade det funnits ett pris för ligans bästa defensiva back hade han varit en av toppkandidaterna.
Sedan har vi Thomas Harley, som vid 25 års ålder redan visat att han kan bära ett väldigt stort ansvar. Dallas sitter därför i den ganska angenäma situationen att de egentligen har två backar som jag utan problem hade kunnat se som förstebackar i väldigt många NHL-lag.
Bakom dem blir det lite mindre spektakulärt, men inte nödvändigtvis dåligt. Nils Lundkvist får ytterligare en chans att etablera sig ordentligt och Tyler Myers är vid det här laget betydligt bättre lämpad för en roll längre ned i hierarkin än den han under perioder tvingades bära tidigare i karriären. Lian Bichsel ger dessutom storlek och fysik och känns fortfarande som en spelare med utrymme att växa.
Det är kanske inte ligans allra djupaste backuppsättning, men toppen är exceptionellt bra. När Heiskanen och Harley kan driva varsitt backpar blir Dallas därför väldigt svårt att matcha över 60 minuter.
Ett målvaktspar som räcker långt
Även längst bak är utgångsläget bra. Jake Oettinger är kanske inte riktigt den absoluta toppmålvakt som han ibland framställs som, men det behöver han heller inte vara. Dallas behöver inte att Oettinger spelar som Hellebuyck eller Shesterkin kväll efter kväll. De behöver en stabil förstamålvakt som ibland kan vinna matcher på egen hand och framför allt inte förlorar dem.
Det tycker jag att de har. Förra säsongen noterades Oettinger för +8,98 Goals Saved Above Expected. Det är bra siffror och mer än tillräckligt bakom ett lag som bara släppte in 2,71 mål per match. Det fina är dessutom att Dallas inte behöver köra slut på honom. Casey DeSmith har utvecklats till en väldigt pålitlig backup och stod själv för +7,29 Goals Saved Above Expected. Han har under de senaste åren visat att han kan ta en betydande mängd starter utan att nivån sjunker särskilt mycket.
Det ger Dallas en trygghet som jag tycker är lätt att underskatta. Oettinger behöver inte spela 65 matcher för att laget ska vinna och om han har en svagare period finns det ett fullt fungerande alternativ bakom honom. För ett lag med ambitionen att spela hockey långt in på våren är det en väldigt trevlig situation.
Är det nu eller aldrig?
Det är nästan märkligt hur lite det egentligen finns att klaga på när man går igenom Dallas lagdel för lagdel. Forwardsgruppen har både spets och djup. Backsidan leds av Heiskanen och Harley. Målvaktsparet håller hög klass. Special teams fungerade riktigt bra och laget var ett av NHL:s bästa både sett till poäng och insläppta mål. Jag behöver kanske inte ens påtala att de underliggande siffrorna också var bra?
Ändå sitter jag här igen och undrar om det räcker. Det är vad slutspelet gör med bilden av ett lag. Tre raka conferencefinaler följdes av ett uttåg i första rundan och Dallas har inte varit tillbaka i Stanley Cup-final sedan 2020. Någonstans kommer en punkt där fina grundserier inte längre räcker som bevis på att ett lag är en legitim mästarkandidat.
Jag tycker bara inte att vi har passerat den punkten ännu.
Visst börjar delar av truppen bli till åren. Benn och Seguin är inte spelarna de en gång var och Duchene är 35. Men till skillnad från många andra lag vars mästerskapsfönster håller på att stängas är Dallas inte byggt kring att veteranerna fortfarande ska vara bäst. Det är Johnston, Robertson, Rantanen, Hintz, Heiskanen, Harley och Oettinger som ska bära laget nu. Det är en ganska viktig skillnad.
Dallas har egentligen lyckats genomföra generationsväxlingen samtidigt som de fortsatt vara ett topplag. Johnston har blivit en 45-målsskytt. Robertson är i sin prime. Harley har vuxit ut till en toppback och Rantanen ger dem ytterligare en världsstjärna mitt i karriären. Veteranerna behöver komplettera snarare än dominera.
Jag tycker därför att förra säsongens slutspel riskerar att färga bilden av Dallas lite för mycket. Att åka ut mot Minnesota var såklart inte vad de önskade. Men 112 poäng över en hel grundserie försvinner inte för att sex slutspelsmatcher gick åt fel håll. Dessutom är Minnesota Wild ett lag som ska tas på allvar.
Den stora frågan är därför inte om Dallas är bra nog för att vara ett av NHL:s bästa lag. Det är de. Frågan är om de den här gången kan vara som bäst när det faktiskt gäller.
Styrkor
👉 En av NHL:s mest kompletta forwardsgrupper
👉 Robertson och Johnston kommer båda från 45 mål
👉 Heiskanen och Harley ger enorm spets på backsidan
👉 Ett starkt och välbalanserat målvaktspar
👉 Väldigt få tydliga svagheter i laguppställningen
👉 Dokumenterad förmåga att prestera över en hel grundserie
Vad kan bli ett problem?
👉 Kan laget äntligen få ut maximalt av sin kvalitet i slutspelet?
👉 Tappet av Mavrik Bourque försämrar forwardsdjupet
👉 Delar av den äldre kärnan börjar närma sig slutet av karriären
👉 Hur mycket har Seguin kvar efter skadeproblemen?
👉 Har samma grupp fått för många chanser utan att gå hela vägen?
Spelare att hålla ett extra öga på
👉 Wyatt Johnston (F)
👉 Lian Bichsel (B)
