NHL 2026/27 | Genomgång av Toronto Maple Leafs
Få lag har förändrats lika mycket under sommaren som Toronto Maple Leafs. Efter nio raka slutspelsframträdanden tog sviten slut förra säsongen. 32 segrar, 36 förluster och 14 övertidsförluster räckte inte särskilt långt och för första gången på ett decennium fick Toronto följa slutspelet från sidan. Men ett misslyckat år förde åtminstone med sig en rejäl tröst. Maple Leafs vann draftlotteriet och fick möjligheten att lägga beslag på Gavin McKenna. Samtidigt har både general manager och tränare bytts ut och stora delar av truppen byggts om. Är förändringarna tillräckliga för att Toronto ska ta sig tillbaka till slutspel i NHL:s tuffaste division?
📌 Se genomgången av SHL-lagen!
Spelare som tillkommit:
Jack Roslovic, Nick Paul, Teddy Blueger, Colton Sissons, Brandon Duhaime, Darren Raddysh, Emil Andrae, Sergei Bobrovsky (Gavin McKenna)
Spelare som lämnat:
Matias Maccelli, Nick Robertson, Calle Järnkrok, Brandon Carlo, Simon Benoit, Joseph Woll
Läs även om:
📌 Dallas Stars
📌 Washington Capitals
En helt ny riktning
Efter fjolåret var det ganska uppenbart att någonting behövde förändras. Toronto gjorde 3,07 mål per match, vilket placerade dem i mitten av NHL, men släppte samtidigt in hela 3,60. Bara Vancouver var sämre defensivt. Det är helt enkelt inte siffror som fungerar om ambitionen är att slåss i toppen av Atlantic Division.
Det är därför ganska lätt att se en röd tråd i flera av sommarens förändringar. Nick Paul, Teddy Blueger, Colton Sissons och Brandon Duhaime är kanske inte namn som får Leafs-supportrarna att rusa ut och köpa tröjor, men de ger laget en helt annan defensiv prägel längre ned i laguppställningen. Blueger och Sissons är vana vid defensiva roller, Paul kan användas på flera olika sätt och Duhaime tillför fysik och energi.
Jag gillar framför allt att spelarna känns värvade för tydliga roller. Toronto har under flera år haft gott om offensiv kvalitet, men inte alltid lyckats bygga ett fungerande lag runt sina stjärnor. Nu ser bottensexan åtminstone på papperet mer ut som en enhet byggd för att faktiskt komplettera spelarna högre upp.
Jack Roslovic sticker ut lite från den profilen. Han har offensiva verktyg och fart, men produktionen har svängt rejält mellan säsongerna. I rätt roll kan han ge Toronto ytterligare offensiv bredd, men jag skulle inte vilja vara alltför beroende av honom.
Det är många nya delar som ska passa ihop och det lär krävas lite tid. Men jämfört med förra säsongen tycker jag ändå att forwardsgruppen fått en tydligare struktur.
Välkommen till Toronto, Gavin McKenna
Den största anledningen till optimism behöver vi däremot inte leta efter bland värvningarna. Den hittar vi i spelaren Toronto fick som belöning för sin misslyckade säsong. Gavin McKenna kliver direkt in i en av hockeyvärldens mest uppmärksammade miljöer med förväntningar därefter. Att vara förstaval i draften innebär alltid press. Att göra det i Toronto är någonting helt annat.
Rent sportsligt är det samtidigt svårt att inte bli exalterad. Toronto har fortfarande William Nylander, Matthew Knies, John Tavares och framför allt Auston Matthews. Nu lägger man till en av hockeyvärldens största talanger i en forwardsgrupp där han inte omedelbart behöver vara den bästa spelaren. Men han kan ganska snabbt behöva bli en av de viktigaste.
Mycket av Torontos offensiva identitet förändrades när Mitch Marner försvann och jag tycker att McKenna på sikt har möjligheten att fylla det kreativa tomrummet. Frågan är hur snabbt det sker. Att förvänta sig att en rookie omedelbart ska kliva in och ersätta den typen av spelare är förstås orimligt, men kommer McKenna snabbt in i NHL-spelet förändrar det hela taket på den här forwardsgruppen.
Det finns dessutom förbättringspotential på annat håll. Matthews hade en för honom väldigt blek säsong med 27 mål och 26 assist på 60 matcher. För de flesta spelare hade det varit väldigt respektabla siffror. För en spelare som gjort 69 mål under en NHL-säsong är det en bra bit ifrån förväntningarna.
Kan Toronto få 70–75 matcher av en frisk Matthews som återigen närmar sig sin normala nivå behöver Nylander och Tavares inte bära offensiven på egen hand. Nylander kommer från 79 poäng på 65 matcher, Tavares gjorde 71 och Knies fortsätter utvecklas efter sina 66 poäng förra året. Men när Matthews inte riktigt kom upp sin normala nivå och när Marner inte längre fans kvar och drev spelet offensivt räckte det helt enkelt inte.
Vi kan konstatera att spetsen alltså fortfarande finns där. Nu gäller det att få helheten runt den att fungera.
Kan backsidan äntligen bli tillräckligt bra?
Det är framför allt här jag tycker att Toronto kan ha tagit ett rejält steg framåt. Försvarsspelet var bedrövligt förra säsongen och det räcker inte att lägga all skuld på målvakterna när ett lag släpper in 3,60 mål per match. Visst kom det till en punkt där Toronto mer eller mindre kapitulerade, men det var faktiskt iögonfallande dåligt.
Darren Raddysh är förstås det stora namnet som kommit in på backsidan. 29-åringen stod för ett fullständigt osannolikt genombrott i Tampa Bay och exploderade offensivt med 22 mål och totalt 70 poäng. Nu har Toronto satsat stora pengar på att den utvecklingen inte var någon engångsföreteelse.
Jag tycker att det är en spännande värvning, men också en av sommarens större chansningar. Raddysh hade aldrig tidigare varit i närheten av den typen av produktion och han lämnar dessutom en väldigt gynnsam miljö i Tampa. Att utgå från att han ska göra 70 poäng igen känns minst sagt optimistiskt. Men han behöver inte heller göra det för att vara en förstärkning för Toronto. Kan han driva spelet, bidra offensivt och ge laget en puckskicklig back har Leafs fått någonting de saknade förra säsongen.
Emil Andrae är ett annat tillskott jag gillar. Svensken ger Toronto ytterligare puckskicklighet och konkurrens på en backsida som behövde förändras.
Sedan finns en spelare som nästan kan räknas som ett nyförvärv. Chris Tanev. Han hade enorma skadeproblem förra säsongen och Toronto fick aldrig den stabilitet man hade hoppats på från veteranen. En frisk Tanev skulle göra stor skillnad. Problemet är förstås att han börjar komma upp i åren och hans kompromisslösa spelstil knappast gjort kroppen några tjänster genom åren. I sin prime var han en av ligans bästa defensiva backar, hur långt ifrån han är det nu kan vi bara spekulera i tills säsongen kommit igång.
Morgan Rielly, Oliver Ekman-Larsson och Jake McCabe finns också kvar. Det är långt ifrån den mest temporika backsidan i NHL, men det finns gott om rutin och sammantaget tycker jag att Toronto är betydligt bättre rustat här än för ett år sedan. Och den behöver faktiskt inte vara en av ligans bästa. För Toronto räcker det ganska långt om backsidan bara slutar vara en av de sämsta.
Vågar man lita på Bobrovsky?
Om jag känner en försiktig optimism kring backsidan är jag betydligt mer tveksam till målvaktssituationen. Sergei Bobrovsky kommer från flera framgångsrika år i Florida Panthers och är ett namn som knappast behöver någon längre presentation. Vi har sett honom stå för fantastiska slutspel och vinna matcher på egen hand när det betytt som mest. Men vi pratar samtidigt om en målvakt som hunnit bli 37 år och vars senaste grundserie var allt annat än övertygande.
Förra säsongen landade han på -17,6 i Goals Saved Above Expected. Det var ett av de sämre resultaten bland NHL:s målvakter och fortsätter en trend där hans prestationer i grundserien inte riktigt motsvarat den bild många fått av honom genom Floridas långa slutspelsresor. Jag drar mig faktiskt inte för att kalla honom en av ligans mest överskattade målvakter sett till vad som landar i lönekuvertet. Tre år till sju miljoner dollar per säsong för en 37-årig målvakt i negativ trend känns inte direkt superläckert.
Joseph Woll har lämnat och Dennis Hildeby finns inte heller kvar, vilket innebär att Toronto förändrat stora delar av målvaktsuppsättningen. Anthony Stolarz blir den andra delen av paret och jag tycker egentligen att han är en ganska intressant målvakt. Problemet är skadehistoriken. Han spelade bara 23 matcher förra säsongen och Toronto behöver kunna lita på att han faktiskt finns tillgänglig om Bobrovsky inte levererar.
Det positiva är att Stolarz och Bobrovsky känner varandra väl sedan tiden tillsammans i Florida. Säsongen 2023/24 var Stolarz andremålvakt bakom Bobrovsky och då kompletterade de varandra bra. Toronto hoppas förmodligen att duon ska kunna hitta tillbaka till något liknande igen.
Jag har dock svårt att se Bobrovsky som någon självklar uppgradering. Högstanivån känner vi till och skulle Toronto ta sig till slutspel vet vi också vad han historiskt varit kapabel till där. Men först ska de ta sig dit.
Hur högt är taket och hur lågt är golvet?
Det är den frågan jag hela tiden återkommer till när jag försöker värdera Toronto.
För det finns ett scenario där det här blir riktigt bra. Gavin McKenna kommer in och ser omedelbart ut som en framtida superstjärna. Auston Matthews håller sig frisk och börjar göra 40, 50 eller kanske ännu fler mål igen. William Nylander fortsätter producera. Knies tar ytterligare ett steg. Raddysh visar att genombrottet i Tampa inte var någon tillfällighet och en frisk Tanev hjälper till att stabilisera ett försvar som var bland NHL:s sämsta förra säsongen.
Får Toronto dessutom en studs tillbaka från Bobrovsky börjar det plötsligt se väldigt intressant ut. Men det är många saker som behöver falla på plats och det gör mig nervös.
McKenna är fortfarande rookie. Matthews har haft skadeproblem och hade det svårt utan Marner vid sin sida. Raddysh ska försöka följa upp sitt stora genombrott i en helt ny miljö. Tanev behöver hålla sig frisk och Bobrovsky ska vid 37 års ålder försöka studsa tillbaka från en av sina sämre grundserier.
Sedan råkar Toronto dessutom spela i Atlantic Division. Tampa Bay och Florida tillhör fortfarande NHL:s absoluta toppskikt samtidigt som Montreal och Buffalo fortsätter knacka på dörren. Det finns väldigt lite utrymme för en längre period där saker inte fungerar.
Ändå tycker jag att det finns anledning till mer optimism än för ett år sedan. Toronto har inte bara flyttat runt några spelare och hoppats på ett annat resultat. Organisationen har bytt ledning, förändrat stora delar av truppen och framför allt fått in en potentiell franchise-spelare i McKenna.
Även tränarbytet från Craig Berube till Jim Hiller kan få större betydelse än man först tror. Hiller är förvisso också en tränare som värdesätter struktur, men jag förväntar mig ett Toronto som försöker kontrollera pucken mer och spela med högre tempo än under Berube. Framför allt kan det ge Matthews och lagets övriga offensiva spets bättre förutsättningar att spela på sina styrkor.
Det gör dem också till ett av lagen jag är mest nyfiken på inför säsongen. Jag tycker att högstanivån ser ut att kunna bli hög. Faller de viktigaste pusselbitarna på plats skulle jag inte bli särskilt förvånad om Toronto är tillbaka i slutspelet och blir ett obehagligt lag att möta. Samtidigt känns golvet betydligt lägre än hos de främsta lagen i divisionen. Det finns helt enkelt för många frågetecken för att jag ska känna mig trygg.
Toronto kan vara ett av lagen som förbättras mest i NHL den här säsongen. Men det kan också bli ännu ett år där vi sitter och konstaterar att väldigt mycket såg bättre ut på papperet än det gjorde på isen.
Styrkor
👉 Gavin McKenna ger offensiven en uppsida
👉 Fortfarande gott om spets med Matthews, Nylander, Tavares och Knies
👉 En tydligare och mer defensivt balanserad bottensexa
👉 Backsidan ser betydligt bättre ut
👉 Stor förbättringspotential jämfört med fjolåret
Vad kan bli ett problem?
👉 Sergei Bobrovskys ålder och svaga senaste grundserie
👉 Hur snabbt kan McKenna anpassa sig till NHL?
👉 Darren Raddysh kommer från ett genombrott sent i karriären, kan han följa upp det?
👉 Chris Tanevs förmåga att hålla sig frisk
👉 Atlantic Division lämnar väldigt lite utrymme för misstag
Spelare att hålla ett extra öga på
👉 Gavin McKenna (F)
👉 Emil Andrae (B)
