Messenger-pling från Bengan:
“Jag och Syre snackade om din blogg och att den var grymt bra back-in-the-days. Så tänkte lägga ut en feeler om du var intresserad att skriva ngt hos Stugan?”
Okej, en klassisk pro et contra:
+ Jag stortrivs i Stugan.
+ Jag saknar skrivandet sedan jag slutade som journalist.
+ Jag är nyförälskad i poolspel och kan ändå inte sluta tjöta om det.
– Bengan, Timman, Dybban, Syre, Jerry och de andra är ju så jävla bra på det de gör. Vad kan jag bidra med? Tänk om ingen vill läsa?
– Jag är ju newbie – och besserwisser. Perfekt kombination. Kommer folk att störa sig på mig?
– Kommer jag att bli hånad om inte Team Klonk vinner något snart? Döper ni om oss till Team Konk då?
Jag tog mig alltså en ordentlig funderare – säkert minst tre sekunder – innan jag svarade ja.
Jag kanske ska börja med att berätta lite om mig själv. Jag är 56 år och bor i Västerås med min fru Karin och våra barn och bonusbarn, fyra inalles. Minstingen fyller 6 år om ett par veckor, de andra är i tonåren.
Fram tills för sju år sedan arbetade jag som journalist på Vestmanlands läns tidning, den mesta tiden som grävande reporter. 2013 fick den dåvarande tidningschefens syn på journalistik och medarbetare mig att säga upp mig och inleda en ny karriär som förhandlare på Hyresgästföreningen.
Otroligt kul, om än lite Sisyfosvarning.
Spel då? Jo, det startade väl med schack. Jag började ganska sent som 14-åring och var väl heller ingen jättetalang, men två gånger lyckades jag i alla fall bli Göteborgsmästare, och jag spelar fortfarande lagschack i Superettan och någon gång i Elitserien.
Någon gång runt 1994 kom pokern in i mitt liv. Vi körde homegames i min lägenhet – ofta 24 h på raken. För de flesta var poker synonymt med mörkpoker på den tiden, men vi hade läst Doyle Brunsons Super System och allt annat vi kom över och vi spelade Texas, Omaha, sjukorts hi-lo och en hel del annat.
Efter en tid hörde vi talas om en klubb i Östra Nordstan (jag bodde i Göteborg fram till 1998) och gick dit och slaktade. Jag minns såväl känslan första gången. Kom dit med en 500-ing och hade 12 k i fickan när jag gick hem morgonen efter. Inte undra på – vi fick ju lära de flesta av gubbarna reglerna.
1998 flyttade jag till Västerås för att arbeta på tidningen, och pokern kändes som ett avslutat kapitel. Men några år senare, när internetpokern hade börjat slå igenom på allvar, blev jag tillbakalockad. Mina gamla homegames-vänner hade i stort sett mangrant blivit pokermiljonärer. Två av dem spelade dagligen framgångsrikt på de allra högsta stejksen och mot de allra bästa spelarna.
De ene av dem erbjöd mig ett startkapital och snart spelade jag turneringar på all ledig tid. Jag var aldrig skitbra, men det var soft på den tiden och jag var tillräckligt bra för att vara en vinnande spelare i turneringar.
2005 vann jag ett säte i Monte Carlo Millions, som då var den dyraste pokerturnering som någonsin spelats med 25 000 dollar i inköp. Det var väldigt stort för mig – turneringen skulle ha drygt 100 deltagare och förutom en handfull satellitvinnare var alla yppersta världselit.
Allt var smått surrealistiskt med helikopterfärd från Nice, lyxhotell och 400 spänn för en pizza.
Jag insåg ju att jag var en katt bland hermelinerna. Att detta var en ”once-in-a-lifetime” och att jag borde dokumentera det, så jag började blogga.
Jag var rätt så starstruck. De amerikanska spelarna med Phil Ivey i spetsen hade flugit till Europa i privatjet. Någon hade torskat en mille under flygresan. Och jag skulle spela mot dem …
Jag hade tagit med mig en napp med en rosett på att ge till Phil Hellmuth om jag hamnade vid hans bord och han började whina. Men när väl läget uppstod bangade jag 🙂
Turneringen gick okej, men jag åkte dag 2 på 30:e plats och cashade inte. En 8:e-plats i tröstturneringen gav en mincash och lite stärkt självförtroende.
Bättre gick det (såklart) i huvudturneringen för allas vår Bengan med en fjärdeplats och även för Giganten, som kom 12:a.
Nåväl, det här blev i varje fall startskottet för ”Indis pokerblogg”, som Bengan och Syre alltså pratade nostalgiskt om ovan. Riktigt populär – eller i alla fall läst – blev den när jag i detalj redogjorde för hur Ken Lennard, då Sveriges i särklass kändaste pokernamn, försökte lura av sina vänner miljontals kronor. Han bjöd in dem till ett home game i pappas hotell, där han hade riggat upp dolda kameror som skulle avslöja hålkorten.
Jag satt egentligen inte på någon unik info (historien fanns redan på internationella pokerforum) men få i Sverige hade vågat tala öppet om det, och framför allt hade ingen berättat historien på ett begripligt och sammanhängande sätt.
Någon gång runt 2010 ledsnade jag på såväl bloggen som spelandet. Det tog helt enkelt för mycket tid från arbete och familj. I dag spelar jag någon onlineturnering då och då, men utan egentliga ambitioner.
Poolspelet då? Man kan nog säga att jag halkade in på ett bananskal.
Terry, en av mina gamla poker/schackvänner har levt på spel sedan 90-talet och arbetar nu med en bok om det. När vi talades vid för ett halvår sedan erbjöd jag mig själv som lektör, och fann snabbt att jag var hooked.
Som gammal murvel är jag en nyfiken jävel som gillar att undersöka saker. Ju mer jag räknade och tänkte, desto klarare blev det för mig vad poolspel handlar om. Att hemligheten med det inte är att gissa resultat bättre än spelbolagen, utan att bryta ned det matematiskt.
Numera går det knappt en timme utan att jag funderar över systemkonstruktioner. Så räkna med en del spelteori i mina texter, ibland levererade med en på gränsen till odräglighet undervisande ton. Jag kommer att ta upp ämnen som ”Hur ska man förhålla sig till lottade matcher?”, ”Varför är vissa rader dåliga?” etc. och ge en del tips om hur man kan ”testa” sitt system innan man lämnar in det.
En del av er kommer att få aha-upplevelser, andra kommer säkert att ha invändningar. Och det är så det ska vara, jag är ju en rookie och vissa av er vet naturligtvis saker som jag ännu inte förstått.
See u soon!
