Nu har det gått ytterligare några dagar sedan mitt förra inlägg, och till stor del har dagarna mestadels bestått av samma sak. Jag har hittat en dygnsrytm som passar ganska bra för livet här borta och vaknar oftast runt lunch. Vi har ett litet gym här på området där varannan dag inleds med lite intervaller på löpbandet, följt av ett styrkepass som mestadels består av övningar för att stärka upp benen – förhoppningsvis så att jag blir av med löparknät jag åkte på i somras.
Det följs sedan upp av att jag ringer och sätter upp mig på listan på ARIA Resort & Casino, och sen har man två timmar på sig att komma dit och checka in. Det är ett tips till alla som ska hit och spela – det gör att du med stor sannolikhet är väldigt högt upp på listan när du väl checkar in på plats, så att du slipper stå och vänta. Under tiden passar jag på att laga mig lite frukost/lunch, som oftast blir en ost- och skinkomelett med lite keso till. Sen går bilen mot Aria och efter 2–20 minuters väntan har jag en plats vid ett av borden igen.
Att spela i Las Vegas är ganska annorlunda jämfört med spelet på hemmaplan. Många av spelarna sitter inte längre än någon timme eller två innan de är nöjda med sitt dagsverke och beger sig vidare för att äta middag, dricka drinkar, gå på någon show eller spinna vidare på sin vinst i något annat spel. Det här gör att det sällan blir särskilt djupa stackar på PLO-borden. Maxinköpet på 1/2 är $1000 och det är väldigt sällan fler än 2–3 spelare vid bordet som har mer än så framför sig. Vid enstaka tillfällen har jag sett någon med en stack runt, eller till och med över, $3000.
Det är lite så pokern ser ut här borta. Folk ser poker som vilket annat casinospel som helst: blackjack, roulette eller poker – alla spel är ett sätt att vinna eller förlora pengar för dagen. Det är en liten omställning, helt klart. Man får snabbt glömma tanken på att vinna tillbaka fiskens pengar om någon turat lite extra mycket mot just dig. När de sträcker sig efter ett rack och gör sig redo att gå mot cagen får man snällt knacka i bordet och säga:
“Good game, sir – nice playing with you.”
…och hoppas på att de kommer tillbaka en annan dag.
Hittills har det varit ganska händelsefattiga sessioner vid borden. Jag har långsamt blött marker större delen av tiden, och det har gått segt och varit ganska frustrerande. Jag har gjort det här tillräckligt länge för att veta när man sprungit kallt. Men längre perioder av dåligt spring gör till slut att man börjar fundera lite extra. Det är bara att tänka igenom sina sessioner noggrant och se till att man fortsätter spela så nära sitt A-game man kan. En stor anledning till att poker är ett så lockande spel är just turmomentet – det vi alla älskar och hatar om vartannat. Förr eller senare jämnar det ut sig någorlunda, och då gäller det att vara redo när det väl händer.
Att höra om bad beats är det ingen som vill, så jag passar på att berätta om den trevligaste potten jag spelat hittills den här resan. Jag hamnade äntligen vid ett bord med lite action när en herre på min vänster höjde varje hand och allt som oftast höjde mörkt. Efter att han tagit $1k av mig när jag fick chansen att 4-betta mot honom med AAK8, tar det tyvärr inte många minuter innan han lämnar oss. Bordet har dock fortsatt ett ganska fint tempo, så det finns chans till räddning när följande hand dyker upp.
Jag slår upp till 15 i tidig position med QT87ds. Hijack synar, cutoff likaså, innan knappen säger 80. Jag och hijack synar 80 innan cutoff annonserar all-in för 190. Ingen blir förvånad när knappen säger pott – siffran landar på 690. Jag har 300 bakom om jag synar, och knappen har mig täckt. Det är ingen spot som får mig att fistpumpa direkt, men vi vet ju alla att knappen har två ess. Jag är ganska säker på att hijack kommer att folda bakom.
Det kostar mig 610 att syna och det ligger redan 1050 i potten. Om jag synar är potten 1660. Jag behöver runt 37 % i direkta odds. Stoppar jag in QT87ds mot AAxx har jag mellan 40–45 % beroende på suits. Det är dessutom extremt lättspelat för mig först ut. Minsta lilla jag connectar med floppen så åker resten in. Brickar jag fullständigt och floppen landar 225 kan jag bara check-folda. Sagt och gjort – syn!
Bingpott, jackpot, bingo – vad du vill! Floppen landar otroliga J97 med två ruter och en klöver, varav jag har båda. Jag är snabbt inne med mina sista $300 och knappen hatar livet och whinar för sig själv – och faktiskt till resten av bordet – innan han till slut synar. Jag gör som jag brukar och säger att han får bestämma hur många gånger han vill se turn och river. “En gång”, säger han snabbt. Eftersom han tar så lång tid på sig att syna vet jag att han inte har något färgdrag, och troligtvis inget annat som passar brädan heller bredvid sina två ess. Här ligger jag väldigt bra till.
Turn: ruter ess ger mig nästnötfärg, men samtidigt hoppar hjärtat upp i halsgropen. Jag hinner tänka att om jag förlorar den här potten finns det en liten risk att jag kräks över bordet, kliver ut i lobbyn och säger åt första bästa taxi att köra mig till flygplatsen…
Men jag slipper både kräkas och ta taxi till flygplatsen när underbart fina spader fem landar på river. Drygt $2200 skjuts min väg och alla vid bordet tittar på mig som om jag vore helt galen som synar nästan $700 preflop med något som inte är två ess. En spelare som faktiskt kan spela konstaterar att det inte var några konstigheter, samtidigt som jag säger att jag “bara var tiltad”. Den vettiga spelaren tittar på mig och vi möts i en blick som jag gissar att män i mustasch delar när de möts på stan. Vi vet något som inte de vet – och det räcker så.
Jag teasade lite i förra inlägget om att jag stötte ihop med en gammal Tiltad & Klar-favorit. För de som var uppmärksamma – eller lyssnade på veckans poddavsnitt – så hörde ni att det var Mikael Thuritz jag sprang ihop med. För er som inte hört avsnittet vi spelade in för över fem år sedan rekommenderar jag det starkt. Micke var här och spelade mixed games tillsammans med den övriga eliten, med spelare som Jason Mercier och Phil Ivey.
Jag och Micke tog en middag i väntan på att hans spel skulle dra igång. God mat och trevligt umgänge som avslutades med att Micke fick i uppgift att starta igång ett bord – vilket ledde till att jag fick sitta några minuter i finrummet på Aria, vid Table 1. Och om jag inte vinner på Eurojackpot (vilket är svårt om man inte spelar) så är det nog det närmaste jag kommer att spela där. Även om delar av det såklart lockar, kan jag inte ens fantisera om att spela ett spel där varje big blind kostar mer än min första bil.
När PLO-grinden har varit lite motig har jag faktiskt testat “The Cadillac of Poker”, Texas Hold’em för första gången på många år. Jag tänker att om man ändå aldrig får bättre än par, så kan man lika gärna få det i Texas. I nästa inlägg tänker jag därför dela med mig av lite Texas-händer också. Jag har även doppat tårna i en $400 Mixed Triple Draw-turnering. Det blev tyvärr ingen succé, men det var väldigt roligt – och ett supertrevligt format med tre riktigt roliga spel.
Tills vi hörs igen,
Syre
Lyssna på senaste avsnittet av Tiltad och Klar som släpptes tisdag den 17 februari med Syre här
