JP-feber, Big 9 och mer gräsklipparsnack

Den här hösten håller på att utveckla sig till en enda lång JP-bonanza. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att ”nu lugnar det nog ned sig lite” bara för att upptäcka att SvS tänker krydda även nästa omgång. Och nästa igen …

Förutom de ”ordinarie” jackpottarna (de som beror på att det inte varit 10-rättsutdelning gången innan) så misstänker jag att SvS gör allt de kan för att inte tappa marknadsandelar till ATG:s nya poolspelssatsning Big 9.

Big 9 ja, vad ska man säga om det? Det är såklart lite för tidigt att avkunna någon dom efter bara en vecka, men några reflektioner kan ändå vara på sin plats.
Jag har absolut inget emot upplägget med 1X2 i kombination med Ö/U. Blir spelet folkligt så kan det bli lönsamt, då den genomsnittlige spelaren tenderar att överstrecka Ö i nästan alla spelformer.

Problemet med Big 9 är att det är ett ganska ”stort” spel med 10 077 696 möjliga teckenkombinationer. Räknar vi med vårt ”wild card” återstår fortfarande 1 679 616 möjliga utfall. För att sätta det i relation till andra poolspel kan nämnas att motsvarande antal möjliga kombinationer för Topptipset är 6 561 och för Stryk/Europatipset 1 594 323.

Och stora spel kräver hög omsättning för att kunna vara lukrativa. Det som skiljer vinnande spelare från förlorande är att de förstnämnda vaskar fler överspelade favoriter och har med fler skrällar. Men om det bara går att vinna låt oss säga en miljon kronor kan du inte lägga rader som har mindre än en på miljonen att gå in. Det går helt enkelt inte att spela särskilt brant, och när den optimala strategin därför närmar sig kioskspelarens försvinner edgen.

Med det i åtanke tycker jag att ATG:s lansering verkar en smula valhänt. Jag tror att de hade haft mycket att vinna på att ta efter pokervärlden och erbjuda en saftig garanti så här i början. Skulle de till exempel ha utlovat minst 15 miljoner till 9-rättspotten så hade gensvaret blivit ett helt annat. Erfarenheterna, både från poker och poolspel, visar att det är tämligen riskfritt att göra så.

Sedan har jag lite svårt att förstå poängen med ett ”wild card”. Jag kan inte se att det förändrar något jämfört med om de bara hade kört 8 matcher och man betalade för alla. Att man ska lägga sitt wild card på en match där man vill ha med alla tecken tror jag varenda spelare begriper, och därmed tillför inte momentet någonting.

Den gångna veckan har annars varit fortsatt kall. Ett TT-bolag satte vi visserligen, men Värnamos upphämtning från 0-2 till 3-2 (95:e minuten) förvandlade 90-100 k till drygt 30. I tisdags hade vi ett kanonläge efter tre avgjorda matcher (ca 80% chans på 8 rätt och goda chanser till fin utdelning), men outsen gick upp i rök en efter en.

Gårdagens EU-tips var också en besvikelse. Ett tag satt vi med 12 och väntade på att City skulle ge oss en medioker 13, men sedan gjorde Roma 1-2 och såväl vinstchans som utdelning försvann.

Det är frustrerande. Jag lägger oerhört mycket tid på mina system. Räknar och räknar om varje utkast, jämför utdelningskurvor och kalkylerar 13-chansen utifrån oddsen. Det har hänt att jag vaknat på natten och kommit på hur ett färgvillkor skulle kunna ändras 🙂 Inte helt friskt kanske, men jag älskar ju det och eftersom jag bara bygger ett eller möjligen två system varje omgång så finns ju tiden.

Jag upplever också att jag på bara de senaste veckorna utvecklat mitt systembyggande och lagt till nya verktyg i lådan. Mycket tack vare att jag ibland leker med system som andra byggt, försöker förstå och låter mig inspireras.

En byggare som är värd att nämnas i sammanhanget är Sargon Ruya. Inte för att han skulle vara bäst, men därför att han bygger så oortodoxt och ibland nästan lite vildsint. Det har hänt att jag kikat på hans system och först bara tänkt ”WTF, är han dumihuvet?” för att sedan inse att han bara tänkt helt annorlunda. Och inte sällan mycket bra.

”Gräsklipparen” – del 2
Om första avsnittet i min miniserie om mitt liv som kund var fniss så är den här mer blod, svett och tårar. Men jag tar med den därför att den nog gjorde mig till en aningen bättre människa.

Det har nu gått tre år sedan jag skaffade min robotgräsklippare. Själva klipparen fungerar prickfritt, men med jämna mellanrum får jag signalfel i begräsningskabeln, som ligger nedgrävd ca 5 cm längs med tomtgränsen.
För det mesta har jag lyckats lokalisera och åtgärda kabelbrotten och glappkontakterna själv, men någon gång i augusti i år inträffade ett fel som jag trots timmar av felsökning inte lyckades lokalisera. Dags att anlita en fackman.

Jag googlade fram Granngården, en firma som pysslar med sådant, och kontaktade dem.
”Tyvärr, om du har en Husqvarnaklippare så måste man vara Husqvarnacertifierad och det är inte vi. Kontakta din återförsäljare”, blev svaret.

Detta är förstås extremt fånigt. Oavsett märke på robotgräsklippare så är en begränsningskabel en begräsningskabel. Det är lite som om du behöver få avloppet spolat och rörmokaren säger att han inte kan göra det eftersom jag har en duschblandare från Gustavsberg.

Så jag kontaktade Bygghemma, som sålde klipparen till mig. De sa att de skulle kontakta en underentreprenör, Svensk Installationspartner, som i sin tur skulle kontakta mig.

Lite senare blir jag uppringd av en man. Jag lyckas inte uppfatta namnet och numret som visas på displayen är från Bygghemmas växel, men skitsamma – karln lovar att komma hem till oss lördagen den 25 september klockan 11 och åtgärda felet.

Men han kommer inte och han hör inte av sig.
Jag har ju inte hans namn eller nummer, så på måndagen ringer jag Bygghemmas support.
Detta är det första av en lång serie samtal och mejlväxlingar de kommande veckorna som alla följer samma mönster.

1. Jag redogör för vad som hänt.
2. De svarar ”Vi kan inte se att vi har något ärende med dig. Har du något ordernummer?”
3. Jag svarar att det har jag inte, och det beror på att Bygghemma inte tilldelat mig något. Antagligen beroende på att de använder sig av en underentreprenör för denna typ av service.
4. De lovar att kontakta Svensk Installationspartner och att de i sin tur ska kontakta mig.
5. Men inget händer.
6. Tillbaka till 1 och repeat.

Efter det femte samtalet kom jag på en sak. På min mobil har jag en app som spelar in alla telefonsamtal. De raderas efter en månad och det är väldigt sällan jag faktiskt använder den, men här kom den ju verkligen till användning.
Jag letade upp samtliga ljudfiler från samtalen med alla olika supportpersoner samt med snubben som lovade att komma och fixa felet och skickade dem i ett mejl till support.

Nu skulle de väl ändå inte kunna hävda att de inte hade något ärende med mig?
Jag fick svar fyra dagar senare:

Hade jag haft mer hår hade jag nog slitit av mig det här. Men det bor en liten haverist i mig och jag var inte riktigt beredd att ge upp än. Gräset kunde ju inte heller få växa sig knähögt.

Så jag kontaktade Svensk Installationspartner i stället.  Det visade sig att det inte var något företag i konventionell mening utan en snubbe i Göteborg som har avtal med hundratalet egenföretagare runtom i landet.

Han hade först ingen aning om vem jag kunde ha talat med, men jag gav mig inte. Ringde honom igen ett par dagar senare och då kanske, kanske hade han en gissning.
Det kunde möjligen röra sig om en trädgårdsmästare i Krylbo vid namn Robert Eriksson.

Jag ringde upp Robert Eriksson och frågade varför han inte kom som avtalat. Han sa något som gick ut på att det var mycket nu och att någonting var fel med hans telefonbok.
Men han lovade att komma tisdagen den 12 okt kl. 17.

Jag satt hemma och väntade, men inte fan kom han. Inget meddelande om förhinder heller.
Men nu när jag hade honom på kroken fanns det ju inte på kartan att låta saken bero.
Jag ringde och undrade ”Vafan???” och återigen hade han någon lam ursäkt om hur otroligt stressigt det är att sköta en trädgårdsbutik och springa runt och beskära fruktträd.
”Men jag lovar att komma på fredag kl. 17 om det funkar för dig?”

Inte heller på fredagen kom han. Men den här gången fick jag faktiskt ett sms från hans fru en halvtimme före utsatt tid.
”Robert har covidtestats på grund av smittspårning och kan inte åka ut på jobb förrän han fått sitt provsvar. Kan han komma i morgon i stället?”
Okeeeej …

På lördagen – på fjärde försöket – dök han faktiskt upp. Jag var såklart positivt överraskad, men det var ju inte direkt så att jag bjöd på kaffe eller gav honom en kram. Snarare satt jag och funderade på hur jag skulle slakta hans firma i Googlebetyget, så fort slingan fungerade igen.

Han fixade felet på en kvart och nu kommer twisten.
”Du … jag har strulat så mycket med det här så vi skiter i faktura. Swisha mig en 50-lapp för bensinen bara”.
Observera att det är två timmars körtid tur och retur Krylbo-Västerås.

”Dessutom såg jag att kåpan på laddstationen är lite trasig. Om vi säger till Bygghemma att jag installerat begränsningskabeln så får jag 300 kr bonus hos dem och då kan jag beställa hem en ny kåpa. Så kan ni hämta den gratis i min butik sen när ni har vägarna förbi”.

Så vad är sensmoralen? Kanske att även om en människa har väldigt uppenbara tillkortakommanden så betyder det inte att hen är ett rövhål.

 

Johan Kretz