Inför La Liga 25/26 – plats 13-7
Inför La Liga 25/26!
Sommarens sexigaste värvning, överraskande soldater & den lokala grabben 2.0.
Det alltid jämna, svåra och snåriga mittenskiktet tenderar att vara det svåraste att tippa, och årets är inget undantag. På förhand känns det nästan ännu jämnare än tidigare.
Dags för: mittenträsket.
Plats 13-7
Först ut i detta kluster av lag hittar vi succélaget från två säsonger sedan, Girona. Då slutade Girona på en helt sanslös tredjeplats, vilket innebar att man under fjolåret för första gången någonsin skulle spela Champions League. Att det skulle ha en påverkan på Gironas ligasäsong var uppenbart, men jag underskattade hur mycket.
CL-äventyret blev ett svagt och kort sådant, och prestationerna i ligan tog verkligen stryk. Girona kom egentligen aldrig upp i någon riktig nivå under säsongen och slutade på en blygsam 16:e plats, blott en poäng över strecket. Det var kanske inte chockerande att Girona skulle gå ner sig, särskilt efter att man tappat sina fem bästa spelare från succésäsongen. Men som det såg ut i fjol var det ändå inte tillräckligt bra.
Frågan är vart Girona tar sig härifrån och med vilka ingångsvärden man ska kolla på detta lag. Förväntningarna inför fjolåret var på tok för höga, där man hade satt sin egen ribba orimligt högt. Tränare Michel, som fortsatt sitter kvar, har dock varit tydlig med att målet är att undvika nedflyttning, vilket jag köper.
Michel gick inte heller riktigt att känna igen i fjol; det kändes som att han var överväldigad av allt som skedde. I år är det däremot annorlunda, och att han får fortsatt förtroende ser jag bara som positivt. Han var, enligt mig, den största anledningen till succésäsongen och också skälet till att jag trodde att fjolåret skulle bli någorlunda. Han har, menar jag, köpt sig ett mandat efter framgångarna vilket ger lite spelrum efter en “off”-säsong, men det innebär också att han måste bevisa sig kommande säsong.
Sommaren har varit väldigt lugn för Girona; de enda nyförvärven (på lån) är Hugo Rincón från Athletic, Vitor Reis från Man City och Thomas Lemar från Atlético Madrid. Av dessa är Vitor Reis helt klart den mest spännande, en brassetalang som nog är oerhört hungrig att visa upp sig. Dessutom har Gironas egna talang Joel Roca återvänt från sin lånesejour i succélaget Mirandés, där han stod för en riktigt bra säsong. Jag tror att Roca får en viktig roll i år och förväntar mig ett genombrott.
På ut-sidan ekar det också relativt tomt: Chaira, Valery och Juanpe har lämnat, Misehouy, Fuidias, Min-se och Jastin lånats ut, och Gil, Arthur, Danjuma och Oriol Romeu har återvänt till sina respektive klubbar. Sommarens stora snackis har dock varit Miguel Gutiérrez, som det verkar vara klar för Napoli. Det är ett enormt tapp för Girona, där Miguel har varit en bärnsten i Michels system.
Om Gironas trupp alltså blivit svagare jämfört med i fjol, varför tror jag då på en förbättring?
Jag är möjligen naivt hoppfull, men jag tror att fjolåret var en “off”-säsong för Girona och Michel. Kollar man i truppen finns det fortsatt kvalitet: Krejci, Yaakobshvili, Frances och Arnau är alla riktigt bra i defensiven. Yangel Herrera, Jhon Solís och Iván Martín finns fortsatt på mitten, och framåt har Girona fortfarande Tsygankov, Asprilla och Abel Ruiz. Det är en trupp som kan mer än vad man visade upp i fjol, och jag har en känsla av att Michel känner en nytändning och revanschlusta. Jag är därför tämligen övertygad om att vi får se ett klart bättre Girona kommande säsong, men jag håller mig fortsatt lite restriktiv i förväntningarna. Bottenstrid torde det dock inte bli.
Spelmässigt lägger jag minislanten på Girona H2H vs Sevilla till 1.86. Håll dock nere insatsen pga otrolig rake, men minislanten kan vara rolig.
Spel: Girona H2H vs Sevilla @ 1.86 / Betsson
📍Öppna konto hos Betsson här och få 500kr i Bonus
Nu rör vi oss vidare mot lag som jag verkligen tycker har något spännande på gång, och mitt första “sticka ut hakan”-lag är Espanyol. Katalanerna var i fjol nykomlingar, och ett lag som jag trodde skulle få det riktigt tufft. Inledningen av fjolåret bekräftade min oro och fram till omgång 21 låg Espanyol på nedflyttningsplats.
Det som Manolo González och hans mannar därefter började visa upp var något i hästväg. Inte nog med att poängen började läggas på hög och att Espanyol under de avslutande 18 omgångarna spelade som ett lag för övre halvan – man var oerhört starka och, rent ut sagt, riktigt bra i matcherna. Espanyol började inte styra och ställa, utan den filosofi Manolo alltid förespråkat, defensiv styrka och vassa kontringar, kom till sin fulla rätt. Man täppte igen bakåt och visade upp ett snabbt kontringsspel av hög klass.
Under de sista fem omgångarna tappade Espanyol dock luften och slutade till slut på en 14:e plats. Jag tar ändå med mig deras vårprestationer in i den nya säsongen, särskilt när Manolo får fortsatt förtroende.
Därtill har Espanyol low-key haft ett, relativt sett, spännande fönster. Man har köpt loss Roberto Fernández, som var på lån i klubben i fjol, vilket är en värvning jag gillar skarpt. Därutöver har Espanyol plockat in Tyrhus Dolan från Blackburn, José Salinas från Elche, Miquel Rubio från Granada, Kike García från Alavés och Ramon Terrats från Villarreal. Samtliga värvningar ser jag positivt på där Espanyol tar in både erfarenhet och talang. Väldigt spännande.
Sommarens stora snackis har dock varit tappet av fjolårets bästa spelare Joan García till Barça. Utan honom mellan stolparna hade Espanyol inte haft samma framgång, där han var en extremt stor faktor i lagets stabilitet bakåt. Tappet är monumentalt, och det går inte för en klubb som Espanyol att ersätta honom. Man har dock försökt genom att plocka in rutinerade Marko Dmitrović, som senast befann sig i Leganés. På pappret är han kanske ingen värvning som kittlar till, men jag ser honom som en bra ersättare; med hans rutin bör han kunna göra ett stabilt jobb mellan stolparna.
I övrigt har Espanyol tappat Tejero, Sergi Gómez, Gragera och Aguado, och en del spelare har gått tillbaka till sina moderklubbar. Jag ser dock inga av dessa som egentliga förluster, utan snarare dökött som Espanyol med rätta bryter sig loss från.
Att Espanyol dessutom hittills lyckats behålla guldgossen Javi Puado gör att jag ser på laget med spända ögon. Jag var skeptisk till Manolo inför fjolåret, men efter att ha följt honom har jag vänt helt. Inte bara för hur han fick laget att prestera, utan också för hur spelartruppen pratar om honom. Han känns som rätt man på rätt plats. Med en solid transfersommar bakom sig tror jag att Espanyol kan överraska, kanske inte med en Europa-push, men snarare som ett mittenlag snarare än en bottenkandidat, vilket åtminstone går emot marknadens förväntningar.
En av fjolårets största överraskningar var blixtarna från Vallecas, Rayo. Inför säsongen trodde jag att kvartersklubben skulle få det tufft, något som Rayo nästan direkt motbevisade. Redan från omgång ett visade man att det inte var tal om någon bottenstrid, och under våren framstod Rayo som ett lag för europaplatserna. Det var kanske få som trodde att det skulle räcka hela vägen, men efter en stark avslutning slutade Rayo på en åttondeplats och spelar därmed Conference League kommande säsong.
Den största framgångsfaktorn i fjol, för mig, var tränaren Iñigo Pérez. Jag var positiv till honom inför säsongen, men hans brist på erfarenhet som huvudtränare gjorde mig tveksam. Den 37-årige spanjoren visade sig dock verkligen vara en produkt av att ha arbetat med Andoni Iraola. Det var länge osäkert om Pérez skulle fortsätta i Rayo, men som det ser ut nu inleder han kommande säsong som huvudansvarig, ett självklart och rätt val (även om Martin Presa äger klubben och med den dåren vet man aldrig).
Fjolårets framgångar innebär som sagt att Rayo ska spela europaspel, något man inte gjort på 24 år. Det kommer således att bli en helt ny utmaning för hela klubben, och vi vet alla hur tufft det kan vara att jobba på två fronter. När Rayo då har varit extremt lugna på transfermarknaden, blir jag lite skeptisk.
Den enda nya spelaren in är Luiz Felipe från Marseille, som vi tidigare känner igen från Betis. Han är förvisso en mittback jag gillar skarpt, trots hans tendens att visa upp sin psykopat-sida lite för ofta. Därutöver har Rayo enbart köpt loss Batalla, som var på lån i fjol, och lånat in Gerard Gumbau för en andra raka lånesejour. Köpet av Batalla ser jag dock som vitalt, eftersom han var en av Rayos allra bästa spelare förra säsongen.
På ut-sidan hittar vi inga större tapp, där Rayo äntligen klippt banden med både Raul de Tomas och Segi Guardiola samt skeppat både Montiel och Aridane. Den sistnämnda var förvisso viktig i fjol, men Luiz Felipe är enligt mig en förstärkning.
Med denna nästan obefintliga businessen, tror jag att Rayo kommer att få det lite kämpigt med dubbeljobbet. Sett till att det är klubbens första europaspel på 24 år, och att det är just Conference League man ska spela, ser jag det som givet att Rayo kommer att satsa på Europa. Jag tycker dock att Iñigo Perez och hans Rayo visade tillräckligt i fjol för att ge dom en kvalitetsstämpel, och jag ser inte att man ska behöva hamna alltför långt ner i tabellen. Det finns uppenbar kvalitet i truppen, framförallt i form av Ratiu, Isi Palazon, Alvaro Garcia och min personliga favorit Pedro Diaz.
Jag tror dock att laget inledningsvis kommer att övervärderas, sett till fjolårets prestation. Om man även denna säsong är med och tampas om nya europaplatser så kommer jag att bli fruktansvärt imponerad, men det har jag otroligt svårt att se hända. Men en stabil mittenplacering, det ser jag som troligt.
Om Espanyol var mitt första ”sticka-ut-hakan”-lag, så är Getafe mitt andra. Jag vill direkt vara tydlig med att jag inte tror Getafe nödvändigtvis är en klubb att räkna med vad gäller kamp om Europa, men jag ser onekligen detta lag som en outsider till platserna i år.
Fjolåret var ånyo ett stabilt sådant för Los Azulones, där man förvisso inledde ganska skakigt. Vid årsskiftet såg vi dock en rejäl förbättring och under de följande 10 omgångarna så presterade Getafe riktigt bra. När kontraktet dock mer eller mindre var säkrat, föll man tillbaka i gamla hjulspår. Men jag tar med mig vårens glimtar in i kommande säsong.
En stor anledning till att jag tror på Getafe är självfallet den mästerlige José Bordalás. Den nu sextioplusslige legendaren är en riktig karaktär i La Liga och en ikon i Getafe. Hans förmåga att få ut absolut max ur den trupp han har till sitt förfogande är sanslöst imponerande, och i fjol var inget undantag. Han klev in i säsongen med en decimerad trupp, fick trycka dit spelare på fel positioner och verkligen koka soppa på spik. Men det är han en mästare på.
Bordalás är enligt mig helt enkelt en av ligans allra mest underskattade tränare, vars taktiska genidrag hamnar lite i skuggan av den gemene uppfattningen att hans Getafe enbart spelar “terroristfotboll” vars enda uppgift är att sparka sönder motståndarna. Att han bedriver ett fysiskt spel råder det inga tvivel om, och att hans spelare alltid är som militärt tränade soldater är också helt korrekt. Men det handlar snarare om bristen på kvaliteten i truppen än att Bordalás bara bedriver en sådan typ av fotboll. Han är ett taktiskt geni och en mycket skicklig fotbollstränare.
Är det då dags för Bordalás att koka soppa på rostig spik igen?
Det tvivlar jag inte på att han skulle kunna göra, men faktum är att Bordalas äntligen har fått uppbackning av klubben och ett gäng värvningar som ser otroligt spännande ut.
Getafe har köpt loss Juanmi från Betis, plockat in Abqar från Alaves, Neyou från Leganes, Javi Muñoz från Las Palmas, Álex Sancris från Burgos, Kiko Femenia från Villarreal, Adrián Liso från Zaragoza och Mario Martin från Real Madrid. Samtliga dessa nyförvärv kittlar något oerhört. Abqar, Neyou och Kiko är spelare som kommer stormtrivas under Bordalás, Adrian Liso är en oerhörd spännande talang, Javi Muñoz är en extremt skicklig mittfältare och Mario Martin är precis rätt mängd psykopat för att kunna blomstra i Getafe. Med därtill hemvändaren Sancris och erfarne Juanmi, så står Getafe för, relativt sett, ett fantastiskt fönster.
Klubben har förvisso tappat ett par spelare i form av Aleña, Yellu och Bernat samt att Terrats, Álvaro, Carles Pérez och Yildirim återvänt till sina klubbar. Jag ser dock ingen av dessa som särskilt stora tapp, i synnerhet med tanke på vilka som kommit in.
När vi i truppen även hittar underskattade David Soria i mål, Alderete, Djené och Rico i defensiven, fantastiska Arambarri och Luis Milla på mitten, stjärnskotten Uche och Coba da Costa i de främre leden samt en skadefri Borja Mayoral, så besitter Getafe en riktigt fin trupp. Med därtill Bordalás vid sidlinjen, så tror jag verkligen att Getafe kan överraska under den kommande säsongen. Enligt mig ska de inte vara i närheten av en bottenstrid och vid en riktig träff-säsong, så tror jag verkligen att detta lag kan vara med och nosa på europaplats. Getafe – säsongens stora överraskning?
En av fjolårets större besvikelser var baskerna från San Sebastián, Real Sociedad. Efter att under de senaste fem säsongerna som sämst slutat 6a, kontinuerligt spelat ute i Europa, vunnit Copa del Rey och dessutom varit ute i Champions League, var förväntningarna fortsatt höga på Alguacils mannar. Men utfallet blev allt annat än bra.
Uttåg i semifinal i Copan efter förlängning mot Real Madrid och uttåg i sextondelsfinal i Europa mot sedermera finalisterna Manchester United är såklart ingen katastrof, men kombinerat med att La Real i ligan slutade på en 11e placering, så gick man i mål med en rejält undermålig säsong. Spelet kändes genomgående trögt, spelarna såg omotiverade ut och känslan var att även Alguacil började få slut i tanken. Så blev även fallet, när han och klubben kom överens om att gå skilda vägar.
Det är alltså första gången på sex och ett halvt år som vi får se La Real utan den lokala grabben Alguacil, och således första gången vi får se just detta Real Sociedad utan Alguacil. Det som alltid har varit just Alguacils Real Sociedad. Spelare som han varit med och tränat sedan de precis lärt sig att gå. Läge för förändring och nytt tyckte många. Svaret? Den lokala grabben 2.0.
Klubben flyttar alltså upp B-lagstränaren Sergio Francisco, precis som man gjorde med Alguacil. Det här är något som går att bedöma på olika sätt. Det är tydligt vilken väg klubben vill gå, det vill säga behålla identiteten, bedriva samma typ av spel och bygga vidare det Alguacil gjort. Huruvida detta är rätt beslut eller inte, får vi bedöma senare. Jag väljer dock att vara försiktigt positiv.
Under sommaren har La Real enbart plockat in två nyförvärv i Gonçalo Guedes från Wolves, som vi tidigare känner igen från Villarreal och, framförallt, Valencia, samt Duje Ćaleta-Car från Lyon. Risken finns att Guedes långt passerat sitt bäst-före-datum, men det är likväl en spelare jag gillar och jag tror att han kommer kunna bidra till laget.
På ut-sidan hittar vi däremot en riktig bomb, där lagets allra bästa spelare Martín Zubimendi har lämnat för Arsenal. Det är ett tapp som är helt omöjligt att ersätta, där Zubimendi enligt mig varit lagets allra bästa spelare under ett bra tag nu. Att på två säsonger tappa sina mittfältsgiganter Merino och Zubimendi är så monumentalt tungt, och frågan är hur La Real går vidare från detta.
Således ingen Alguacil, ingen Zubimendi och en oerhört tung säsong i ryggen. Det är sålunda enkelt att vara skeptisk till Real Sociedads kommande säsong. Jag säger egentligen inte emot, och jag har de facto placerat laget på en 9e plats, vilket med deras mått mätt är lågt. Jag vill dock tro att La Real kan överraska något i år, och i vart fall lyfta sig från i fjol. Faktum är att truppen fortfarande är bra och med spelare som Brais Méndez, Beñat Turrientes, Kubo, Sucic och Oyarzábal, så är det ett slagkraftigt lag man kan ställa upp. Frågan är däremot huruvida Sergio Francisco är mannen för att lyfta detta La Real, och få dem att höja sig spelmässigt.
Kan han lyckas? Absolut.
Är det troligt? Förmodligen inte, men jag är försiktigt positiv.
Rayos imponerande säsong i all ära, men fjolårets stora överraskning var sannerligen och otvivelaktigt de himmelsblå från Vigo, Celta. Det var den lokala grabben Claudio Giráldez första hel-säsong som huvudansvarig för hans Celta, efter att han i slutet på säsongen innan flyttades upp från B-laget för att ta över efter Benitez. Jag var inför säsongen förväntansfull på att se Celta och trodde att Giráldez kunde överraska. Men det blev en större överraskning än vad alla trodde.
Från omgång ett så syntes det tydligt att Celta verkligen ville spela fotboll, där man var helt orädda, visade ingen respekt, spelade finurligt, snabbt, offensivt, roligt och framförallt otroligt bra. Det dröjde förvisso till våren innan resultaten verkligen började komma, men jag såg redan på hösten att Celta var på riktigt. Allt slutade alltså med en sjundeplats, vilket innebär att Celta för första gången på 10 år ska spela ute i Europa igen.
Att Giráldez således får fortsatt förtroende är uppenbart, och jag ser ingen anledning till att inte fortsätta att tro på det som Giráldez gör. Jag var såld redan från början och med fjolåret i ryggen är jag fasansfullt spänd på att se hur han tar detta vidare.
Under sommaren har Celta dessutom stått för ett oerhört spännande fönster, trots att mängden nya spelare inte är särskilt stor. Till och börja med har man plockat in Ferran Jutglà från Club Brugge, som tidigare känns igen från sin korta men minnesvärda tid i Barca. Jutglà är nu några år äldre och har samlat på sig bra med erfarenhet i Belgien, och jag tror verkligen att han kommer att blomstra under Giráldez i Celta. Det här känns som en toppvärvning.
Men, Jutglà i all ära. Celtas stora värvning, och enligt mig sommarens sexigaste värvning, är Bryan Zaragoza, som plockats in på lån från Bayern. Vi känner alla väl till Zaragoza från hans tid i Granada och hans lånesejour i fjol i Osasuna. Det är en spelare som jag fullständigt älskar och som besitter en sån sanslös hög högsta nivå. Trots att han egentligen hade en 3+ säsong i fjol, var han likväl betydande och framstående i ett Osasuna under Vicente Moreno. Att då få se honom i detta Celta, under Giráldez, får det att pirra och kittla i hela kroppen. Jag tror på dundersuccé för Zaragoza.
Celta har förvisso tappat en del spelare, där stjärnskottet Fer López sålts till Wolves, Miguel Rodríguez och Alfon González lämnat samt Manu Sanchez, Unai Nunez, Carles Perez och Carlos Dotor stuckit på lån. Att tappa Fer Lopez är såklart tungt, för där finns det en riktigt spännande spelare. Alfon Gonzalez är också en spelare jag gärna hade sett vara kvar, för det är likaså en riktigt fin gubbe. Men enligt mig väger värvningarna av Jutglà och Zaragoza över något enormt.
Som ni kanske förstår, så är jag riktigt spänd på att se Celta under kommande säsong. Jag måste dock dämpa min lyriska ton något och försöka se på det rationellt. Att direkt efter en succésäsong kräva att samma succé ska upprepas är såklart tufft, och förmodligen något naivt. Att Celta dessutom ska spela Europa League, innebär att man ska dubbeljobba – något vi vet är extremt tufft för klubbar som inte är vana.
Jag tycker dock att Giraldez har något riktigt bra på gång och sett till vad laget visade upp förra säsongen, kan jag inget annat än att tro på detta. Sett till hur pass jämnt det (enligt mig) lär bli kring Europaplatserna, gör att Celta absolut kan vara med och tampas om dem igen. Vid en riktig träff-säsong, vem vet var taket ens är? Men jag håller som sagt förväntningarna realistiska, och befinner sig Celta runt europaplatserna även denna säsong så är det MVG i betyg. Jag smyger dock ut Celta som en dark horse vad gäller de riktigt höga positionerna.
Jag kan därför inte låta bli att lägga en mini-peng på Celta topp 4 till otroliga 19 ggr pengarna. Inte bara för att det är en rolig slant, utan även för att Coolbet här ligger sanslöst mycket högre än andra bookies.
Spel: Celta topp 4 @ 19 / Coolbet
📍 Öppna konto hos Coolbet och få 100% upp till 1000kr i Bonus här!
Det sista laget i den här texten, och de jag placerar precis utanför europaplatserna, är laget från semesterön, Mallorca. Att sätta Mallorca så här pass högt upp är förvisso inget rejält ställningstagande sett till hur den klubben värderats under de senaste säsongerna, men jag vill likväl vara tydlig med att jag tror på Mallorca under den kommande säsongen. Det betyder däremot inte att jag nödvändigtvis ser dem som den största utmanaren till Europa. Att de kommer ha en bra säsong dock, det tror jag verkligen.
Mannen vid rodret är fortsatt Jagoba Arrasate, som tog över Mallorca inför i fjol efter att ha gjort underverk i Osasuna i flera säsonger. Hans första år var sannerligen ett bra sådant, där Mallorca länge såg ut att knipa en Europaplats. En svag avslutning innebar dock en 10e plats och utebliven succé, men jag tycker att det finns väldigt mycket positivt att ta med sig in i den kommande säsongen.
Mallorca har inte varit alltför aktiva på transfermarknaden, men har likväl stått för ett par ruskigt spännande nyförvärv. Till att börja med har klubben värvat in Pablo Torre från Barca, en värvning jag ser oerhört mycket fram emot. Torre är en spelare som besitter så extremt mycket kvalitet, men med anledning av den tuffa konkurrensen i Barca inte alls fått mycket speltid. Under Arrasate tror jag dock att Torre kommer att blomstra rejält och få sitt stora genombrott. Dessutom har Mallorca lånat in Mateo Joseph från Leeds, en värvning som också kittlar till. Jag är lite osäker om han är tänkt som en given startspelare, men kommer likväl att bidra.
Klubben har dock tappat mittbacken José Copete, som jag tycker var lagets bästa mittback. Det är onekligen ett tapp, men när både Raillo och Valjent fortsatt finns i truppen så besitter Mallorca fortsatt ett riktigt bra mittbackspar. Jag skulle dock vilja se något förvärv för att ersätta Copete.
I övrigt är truppen mer eller mindre intakt, och där återfinns flertalet oerhört fina spelare. I mål finns Leo Román, som jag tror kommer att ta förstaspaden i år. Han är enligt mig ett av Spaniens allra mest spännande målvaktsnamn, och jag förväntar mig ett rejält genombrott i år. Längre fram i banan finns kvalitet i Samu Costa, Sergi Darder, Asano och den så älskvärda Vedat Muriqi. Med därtill Arrasate vid sidlinjen som bara kan fortsätta bygga vidare, ser jag med spänning fram emot Mallorca under den kommande säsongen och tror att man kommer att vara ett oerhört tufft motstånd för samtliga lag. Onekligen ett lag som kan hota om Europa.
// Junifalk
