Inför La Liga 25/26 – plats 20-14
Inför La Liga 25/26!
Fotbollsromantik, instoppad tröja & stympade drakar.
En ny säsong av världens finaste fotbollsliga står runt hörnet och det har blivit dags för mina årliga “inför-texter” om Campeonato Nacional de Liga de Primera División, La Liga. Vamos!
Först ut: bottenlagen i La Liga
______________________________
Plats 20-14
Först ut har vi laget som knep den sista uppflyttningsplatsen från Segundan – Real Oviedo. Klubben från Asturien var även i playoff-final för två år sedan, där man dock förlorade med uddamålet mot Espanyol. Fjolåret blev således ett revanschår, som slutade med eufori och succé. Efter att Oviedo dragit det längsta strået i finalen mot Mirandés är klubbens 25-åriga väntan på en återkomst i La Liga äntligen över.
Vid tränarbänken hittar vi fortsatt Veljko Paunović, som tog över i slutet av mars när Javier Calleja fick kicken. Att han får fortsatt förtroende efter att ha fört laget upp till finrummet är förståeligt, men hans bristande erfarenhet på den här nivån brukar ofta bli ett problem för nykomlingar.
Under sommaren har det hänt en hel del för Real Oviedo – åtminstone i form av kvantitet. Serben Luka Ilić har plockats in som förstärkning på mittfältet, vilket för en klubb som Oviedo absolut är ett gediget nyförvärv, men i La Liga-mått mätt inte håller särskilt hög nivå. Vidare har man plockat in Alberto Reina, som kommer från en succésäsong i Mirandés och är en spelare jag gillar skarpt. Kommer han upp i liknande nivå som i fjol är det här en ruskig tillgång – men likt Ilić håller han snarare Segunda-nivå. Dessutom har Ilyas Chaira köpts loss, Brandon Dominguès hämtats in och Moldovan, gamle Salomón Rondón samt Alex Flores plockats in på lån. Dock samma visa här – gedigna spelare, men ingen håller riktigt toppnivå.
På ut-sidan är de mest kännbara tappen Alemão och Seoane, som båda var på lån i fjol. Annars har spelare som Moyano, De la Fuente, Braat, Pomares, Paraschiv, Del Moral, De la Hoz och Portillo lämnat – utan att jag ser det som några större förluster.
Truppen i övrigt skriker Segunda-nivå, och man har inte gjort några rekryteringar som får det att kittla särskilt mycket. Tappet av Alemão är tungt, i synnerhet när man ersatt honom med en (ursäkta) avdankad Rondón, vilket gör att jag inte ser vem som ska göra målen för det här laget. Med en dessutom orutinerad tränare vid sidan ser jag inte hur Real Oviedo ska lyckas klara sig kvar.
Fotbollsromantiken finns förstås där – både i den efterlängtade uppflyttningen i allmänhet och återkomsten av Santi Cazorla i synnerhet. Han återvände i fjol till sin boyhood-klubb, satte sig på minimilön och var direkt avgörande för att Oviedo gick upp i Primeran för första gången på 25 år. Älskvärt och fotbollsromantiskt, men att 40-åringen ska kunna stå för ännu ett mirakel i år ser jag dessvärre som osannolikt.
Spelare som Chaira och Hassan kan blixtra till, men överlag är Real Oviedos trupp alldeles för svag och allt annat än nedflyttning vore ett mindre mirakel. De är favoriter till att åka ur, men trots det ser jag värde i att spela just Real Oviedo nedflyttning till 1.85.
Spel: Real Oviedo att åka ur @ 1.85 / BetMGM
🔥 Få 100% upp till 1500k i Freebet hos BetMGM här!
______________________________
Årets andra nykomling är Elche, som efter två år utanför det spanska finrummet återigen ska spela La Liga-fotboll på fina Estadio Martínez Valero. Inför fjolåret var det inte många som trodde att Elche ens skulle vara med och fightas om playoff – särskilt inte efter den föregående säsongen där man slutade på en 11:e plats. Hur kunde man då till och med sluta tvåa? Svaret: Eder Sarabia.
Den 44-årige spanjoren har varit uppsnackad i några år nu, och vi som såg honom i Andorra för ett par säsonger sedan visste att det onekligen fanns något där. Med sitt possession-baserade och strukturerade spel, tillsammans med sin precisa och krävande personlighet, var känslan att han med rätt spelarmaterial skulle kunna skörda framgångar. Att ta detta Elche direkt upp till La Liga får onekligen ses som en framgång.
Elche har, likt Real Oviedo, varit aktiva på transfermarknaden – men snarare i form av kvantitet än kvalitet. En av de mer intressanta värvningarna är dock Álvaro Rodríguez, som man köpt loss från Real Madrid. Den unge anfallaren har inte riktigt fått den utväxling man trodde när han kom fram hos Los Blancos, men enligt mig finns det absolut något där. Kan Eder Sarabia få ut max av honom har Elche ändå en anfallare som kan leverera mål.
En annan spännande värvning är den unge målvakten Alejandro Iturbe, som köpts loss från Atlético Madrid. Iturbe har länge setts som “nästa” stora spanska målvakt, men konkurrensen hos Simeones gäng gjorde att han aldrig fick chansen i A-laget. Han är enligt mig redan en riktigt bra målvakt och känns dessutom perfekt för Sarabias spelstil.
Utöver dessa två har Elche plockat in Martim Neto, köpt loss Germán Valera, värvat Léo Pétrot och lånat in Víctor Chust. Av dessa är det främst Chust som sticker ut och faktiskt håller någon form av La Liga-nivå.
På ut-sidan hittar vi däremot större namn, och här har Elche blivit av med flera tunga pjäser. Lagets, enligt mig, två bästa spelare från i fjol – Nico Mercau och Nico Castro – har båda sålts. Dessutom har man tappat Salinas, Óscar Plano och Agustín Álvarez (återvänt från lån). Dessa fem var viktiga för Elches uppflyttning, och framförallt Mercau och Castro är extremt tunga tapp.
Truppen i övrigt håller väl någon form av nivå, och det finns absolut spännande spelare. Men jämfört med konkurrenterna är det här en trupp som knappast ska räcka till i La Liga. Elches stora hopp ligger hos Eder Sarabia, som jag fortfarande ser som lagets största stjärna. Grundspelet och filosofin han står för kan räcka till att undvika nedflyttning, men då krävs att han får sin trupp att spela över sin förmåga.
Kan Sarabia lyckas med det? Ja, det tror jag.
Känns det troligt? Tyvärr inte.
Spel: Elche att åka ur @ 2.00 / Betsson
🔥 Hämta 100% upp till 500kr i Bonus här hos Betsson!
______________________________
På sista nedflyttningsplatsen hittar vi, lite tråkigt nog, även den sista nykomlingen – Levante. Klubben från Valencia är tillbaka i Primera División efter en treårig sejour i Segundan, och det efter att ha vunnit ligan i fjol. Likt Elche var Levante inför säsongen ingen självklar favorit till direktuppflyttning, men efter en oerhört stark vår stod man där som segrare. Var man det bästa laget i ligan? Troligtvis inte, men Levante var utan tvekan bäst när det gällde som mest.
Vid tränarbänken hittar vi fortsatt Julián Calero, som alltså tog Levante upp till finrummet under sin första säsong som tränare för klubben. Han har ett gediget CV – dock främst från de lägre divisionerna i Spanien. Att han ens skulle ta över Levante i fjol var lite av en överraskning, men efter fjolåret har jag verkligen tagit mig till den skallige spanjoren.
Under sommaren har Levante plockat in ett par spännande namn i form av Jon Ander Olasagasti från Real Sociedad och Manu Sánchez från Celta Vigo. Olasagasti fick det aldrig riktigt att lyfta i La Real, men det finns onekligen kvalitet där. Manu Sánchez är lite av samma typ – hög potential, men har haft svårt att få ut den på planen de senaste säsongerna. Får Calero igång dessa gubbar kommer de att bidra.
Vidare har Levante värvat Matturo, Matías Moreno, Koyalipou, Kervin Arriaga, Jeremy Toljan och Victor Garcia, där främst Matturo och Koyalipou känns som riktigt spännande namn. På ut-sidan hittar vi däremot ett tungt tapp i Giorgi Kochorashvili, som var en av lagets viktigaste spelare i fjol. Troligen är det tänkt att Olasagasti ska ta hans plats, men det är ändå ett rejält avbräck. Utöver honom har spelare som Algobia, Miquel, Sánchez och målvakten Fernández lämnat.
Precis som både Elche och Real Oviedo har Levante alltså inte förstärkt med särskilt mycket kvalitet, vilket gör att det fortfarande stinker Segunda om truppen Calero har att förfoga över. Anledningen till att jag ändå placerar Levante högst av de tre nykomlingarna är att man behållit stora delar av stommen – särskilt i de offensiva leden. Pablo Martínez, Carlos Álvarez, Iván Romero och José Luis “El Comandante” Morales var en frontfyra som var oerhört roliga att se i fjol och som verkligen glänste under Calero. Bara att få se Morales tillbaka i La Liga är ett nöje, och tillsammans med övriga nämnda spelare har Levante ändå en offensiv som kan hota.
En spelare jag särskilt vill lyfta är Carlos Álvarez, 22-årig högerytter med låg tyngdpunkt, instoppad tröja och en mästerlig vänsterfot. En spelare jag totalt kärat ner mig i de senaste säsongerna, och som jag tror får sitt stora genombrott i år. Risken finns att han lämnar innan fönstret stänger, men om Levante får behålla honom har man en spelare som nästan på egen hand kan rädda kontraktet.
Spel: Levante att åka ur @ 2.40 / BetMGM
🔥 Få 100% upp till 1500k i Freebet hos BetMGM här!
______________________________
På placeringen precis ovanför nedflyttning har jag placerat baskerna från Vitoria-Gasteiz, Alaves. Fjolåret var ett lite märkligt sådant för Alaves, som gick in i säsongen med den så omtyckta Luis Garcia Plaza. Prestationerna var genomgående bra, men efter blott fyra segrar på de inledande 15 omgångarna fick spanjoren kicken. Det beslutet möttes av kritik från både spelartrupp och fans, och även jag var väldigt skeptisk.
In kom istället Eduardo Coudet, som vi tidigare känner igen från sin tid i Celta. Det är en tränare jag verkligen gillar, och som kändes som en bra ersättare sett till hans offensiva spelsätt — inte alltför olikt det Luis Garcia Plaza bedriver.
Samma visa som under spanjoren fortsatte dock även under Coudet — bra prestationer men uteblivna resultat. Alaves säkrade kontraktet i de sista omgångarna och var till slut blott två poäng från nedflyttning. Både prestationerna och de underliggande siffrorna pekade dock på att Alaves egentligen borde ha slutat på den övre halvan, vilket onekligen säger en hel del. Således känns det för mig givet att Coudet får fortsatt förtroende.
Varför har jag då placerat Alaves så här pass långt ner?
Jag tycker att det är oroväckande att man under en hel säsong får ut så pass lite av sitt spel; avgörande enligt mig var helt enkelt bristen på kvalitet. När man dessutom kollar på Alaves transfersommar känns inte truppen direkt förbättrad.
Alaves har plockat in Youssef Enriguez, Jonny Otto, köpt loss Carles Aleña, tagit in Pablo Ibañez, Raul Fernandez, Calebe och Mariano Diaz. Det är sannerligen en medioker och dyster lista. Pablo Ibañez är förvisso en spelare jag verkligen gillar och som stundtals imponerat på mig i Osasuna — han kan absolut vara en tillgång.
Om insidan ser dyster ut, så ser utsidan nästan värre ut. Man har tappat sin bästa målskytt i Kike Garcia, sina tre bästa mittbackar i Mouriño, Abqar och Sedlar, samt sålt Conechny och skickat en mängd spelare på lån. Som om det inte vore nog har Alaves dessutom sålt sin stora guldklimp Panichelli till Strasbourg.
Truppen känns således enormt försvagad enligt mig, och när man knappt ersatt någon av dessa vitala spelare så tror jag att Alaves går ännu en svettig säsong till mötes. Det finns emellertid fortsatt kvalitet i truppen — särskilt på mittfältet som enligt mig håller en hög nivå. Med därtill Carlos Vicente och Toni Martinez i de främre leden har Coudet onekligen spelare som kan göra saker. Det som oroar mig dock är försvaret; om truppen i fjol hade svårt att göra kvalitativa saker ser jag inte någon särskild förbättring inför den kommande säsongen. Det som troligen räddar Alaves från nedflyttning är dock att det finns tre lag som är sämre.
______________________________
Storklubben Valencia förekommer frekvent långt ner i mina “inför-texter”, något som alltid smärtar. Den klubben, med all dess historia och supportrar, förtjänar onekligen bättre, men dessvärre är detta den nya verkligheten för Los Che — ett forna topplag som numera snarare känns som en stympad drake som glömt hur man flyger.
Frågan är dock om fjolåret möjligen var ett steg i rätt riktning. Valencia inledde säsongen med Rubén Baraja vid sidlinjen, som fick fortsatt förtroende efter sin fina tid säsongen innan. Första halvan av fjolåret var för Baraja och Valencia däremot ett totalt mörker, och efter 18 matcher stod laget på två segrar och befann sig på en 19:e placering. Vem plockar man in i ett sådant prekärt och utsatt läge?
Svaret blev Carlos Corberán. Den Valencia-födde 42-åringen hade ett par imponerande sejourer i de lägre divisionerna i England, men var helt utan erfarenhet från den högsta nivån och Valencia var hans första gigg i La Liga. Många var skeptiska, inklusive mig, men Corberán täppte snabbt igen kakhålet hos precis alla. Från att han tog över på julafton till säsongens slut förlorade Valencia blott fem matcher och var under våren ett topp sex-lag. Man slutade till slut på en 12:e plats och Corberáns första halvår som Valenciatränare var inget mindre än en succé.
Under sommaren har en hel del hänt i truppen: Valencia har plockat in Filip Ugrinic och Santamaria till mittfältet samt Dani Raba till offensiven efter en fin säsong i Leganés. Raba är en spelare jag gillar, och detta är en smart värvning av Valencia. De mest noterbara förändringarna finns dock längre ner i banan.
Valencia har, på rent Peter Lim-manér, sålt sin absolut största mittbackstalang Cristhian Mosquera till Arsenal för en riktig struntsumma. Mosquera är enligt mig en av Spaniens stora framtida mittbackar, och en spelare som Valencia borde fått 3–4 gånger mer för. Dessutom har Valencia sålt sin andra mittbackstalang Yarek till PSV. Dessa är två tunga tapp. Klubben har dock ersatt med José Copete från Mallorca, en värvning jag inte såg komma men som jag verkligen ställer mig bakom — han är en gedigen ersättare som kan göra ett bra jobb.
Det största tappet är dock målvakten Mamardashvili, som nu anslutit till Liverpool efter att ha sålts förra året. Mamardashvili har utan konkurrens varit Valencias absolut bästa och viktigaste spelare under de senaste 2–3 åren, och det är onekligen inte enkelt att ersätta honom. Även här har Valencia dock gjort ett gediget jobb, där man plockat in Athletic-keepern Julien Agirrezabala, som enligt mig är en riktigt bra målvakt.
Således viktiga spelare ut, men med ändå vettiga ersättare har Valencia minimerat skadorna. Med en i övrigt intakt trupp kanske många tror att Valencia bara ska fortsätta att trumma på efter Corberáns succévår. Jag är dock inte så säker. Truppen är på många sätt intressant, där framför allt Javi Guerra, André Almeida och Diego López är otroligt lovande. Överlag tycker jag emellertid att truppen är lite för svag för att kunna hota längre upp i tabellen, och jag är lite rädd för att Corberán kan råka ut för samma öde som Baraja om Valencia inte inleder säsongen bra. Valencia får gärna överraska mig — och är det någon gubbe som kan få dessa ynglingar att fortsätta prestera så är det just Carlos Corberán. Men jag vidhåller min skepticism.
______________________________
Från en stympad drake till en annan. Sättet som Sevilla har gått från att vara en ständig topp-fyra-kandidat, en aktad motståndare i Europa och en toppklubb i ordets rätta bemärkelse, till… ja, det otroliga haveri vi nu får skåda, är sanslöst. Ofattbart. Sorgligt.
Sevilla gick in i fjolåret i hopp om en omstart, och gjorde så med Garcia Pimienta, en tränare jag gillar skarpt. Med sin fostran i Barcelona visade han säsongen innan upp ett otroligt bra possession-baserat spel med Las Palmas, och tog alltså inför fjolåret sitt pack till Sevilla för att föra sitt spel vidare och bygga upp ett nytt Sevilla. Det tog dock bara några omgångar innan han insåg att spelarmaterialet i Sevilla inte alls var anpassat till hans spelsätt, han fick ingen uppbackning av styrelsen och blev tillsagd uppifrån att överge hela sin filosofi.
Att Sevilla skulle gå en tung säsong till mötes syntes alltså tidigt; Garcia Pimientas sejour var dödsdömd från början. I april gjorde Sevilla bytet till gamle Caparrós, vars enda jobb var att hålla Sevilla kvar i La Liga. Med en 17:e placering och blott en pinne ovanför strecket lyckades Caparrós med den “bedriften”. Haveri, fullständigt haveri.
Sevilla har under sommaren gjort klart med ännu en ny tränare i Matias Almeyda, som är klubbens sjunde tränare på tre år. Almeyda har framförallt ett framgångsrikt gigg i AEK Aten bakom sig, men vad det egentligen säger är svårt för mig att bedöma. Jag går dock in i säsongen med ett fördomsfritt sinne — men jag är skeptisk.
På transfermarknaden har extremt lite hänt; de enda nyförvärven är Alfon Gonzalez från Celta och Gabriel Suazo från Toulouse. Alfon är en spelare jag gillar och som jag tror onekligen blir ett tillskott för Sevilla. Den enda spelaren som lämnat är Suso, och en del spelare har återvänt från sina lånesejourer.
Således en lugn sommar för Sevilla, något jag knappast ser som positivt. Truppen är enligt mig väldigt spretig och överlag extremt svag — i synnerhet i Sevillas mått mätt. Allt är dock inte totalt skit; framför allt Loic Badé och Juanlu Sanchez i defensiven är två riktigt bra spelare. Juanlu ryktas däremot bort från klubben, vilket inte är särskilt konstigt, och jag tror att Badé inte har på sig en Sevillatröja när säsongen drar igång. Framåt sitter Sevilla dessutom på en riktigt toppspelare i Lukebakio, som i fjol var hästlängder bättre än resterande i truppen. Han kan vinna matcher helt på egen hand, och såvida Sevilla får behålla honom har man i vart fall en X-faktor.
Men jag ser inte hur Sevilla ska kunna göra en push för några Europaplatser kommande säsong, och jag blir överraskad om man ens lyckas lösa övre halvan. Man bör inte hamna en pinne ovanför strecket likt i fjol — det är man för bra för (samtidigt som nykomlingarna, som jag nämnt flera gånger, är för svaga). Sevilla har förvisso alltid hemmaborgen Ramón Sánchez Pizjuán, där klubbens otroligt och beundransvärt hängivna supportrar alltid gör arenan till en kokande kittel. Sevillistas är en av ligans allra bästa fans och det är återigen upp till dem att se till att Sevilla inte upprepar fjolårets haveri.
______________________________
Jag var väldigt skeptisk inför Osasunas fjolår efter att man ersatte klubbikonen Jagoba Arrasate med Vicente Moreno, en tillsättning jag trodde skulle innebära en riktigt undermålig säsong. Den gode Moreno knäppte igen truten på mig omedelbart; Osasuna uppträdde egentligen från första omgången och in i mål extremt habilt. Man avslutade säsongen på en 9:e plats och var egentligen aldrig ens i närheten av någon bottenstrid, något jag var orolig över.
Vicente Moreno fick dock inget förnyat förtroende, utan Osasuna har istället ersatt med ett oerhört spännande namn — Alessio Lisci. Den 39-åriga italienaren känns igen från sin tidigare sejour i Levante, där han säsongen 21/22 räddade klubben från nedflyttning i La Liga. Det är dock i Mirandes som Lisci gjort allra störst avtryck.
Hans första säsong i Mirandes, 23/24, lyckades han precis undvika nedflyttning i Segunda, vilket för en klubb som Mirandes ses som en godkänd säsong. Inför fjolåret var förväntningarna och kraven desamma — undvik nedflyttning. Vad som sedan utspelade sig under Segunda 24/25 var en av de största underdog-sagorna i spansk fotbollshistoria, där Lisci ledde Mirandes hela vägen till en 4:e plats och playoff-final. Där slutade det, som vi vet, med torsk mot Real Oviedo, men den prestationen som Mirandes och Alessio Lisci stod för kommer gå till historieböckerna.
Det ska bli extremt spännande att se honom i La Liga igen, och jag tror att Osasuna är en bra match. Lisci har dock inte fått särskilt mycket uppbackning under sommaren; de enda nyförvärven är Victor Muñoz från Real Madrid Castilla och Valentin Rosier från Leganés. Muñoz är en spännande talang med mycket kvar att bevisa, medan Rosier är en bra högerback som ska agera ersättare till Jesus Areso, som lämnat för Athletic. Areso är ett tungt tapp, men Rosier är enligt mig en bra ersättare. Dessutom har Osasuna gjort sig av med Ibañez, Arnáiz, Rubén Peña och Unai Garcia.
Det största tappet för Osasuna är dock Bryan Zaragoza, som enbart var i klubben på lån. Han var otroligt viktig för kreativiteten i Osasuna — ett jobb som nu istället faller tungt på Aimar Oroz. Oroz är en spelare som vi vet har en otrolig högsta nivå i sig, och när Lisci ser ut att kunna ha Ante Budimir längst upp så har Osasuna en målskytt av riktigt hög klass. I fjol stod Budimir för sin bästa säsong någonsin med sina 21 ligamål, något som gav honom en tredjeplats i skytteligan. En sån gubbe är ofta tillräcklig för att ett lag inte ska vara i närheten av någon nedflyttning, vilket jag alltså inte ser Osasuna vara kommande säsong.
Jag väljer att tro på Lisci och ser med spänning fram emot vad han kan göra. Jag håller dock förväntningarna på en rimlig nivå. Truppen han förfogar över är absolut inte dålig, men den sticker heller inte ut särskilt mycket. Det är en trupp som borde landa strax under mitten i tabellen, men när Budimir levererar 15+ mål kan man hamna på övre halvan. Med anledning av det däremot finns en del projekt i år som ser än mer spännande ut, gör att jag placerar Osasuna på en 14e plats. Men jag är riktigt spänd att se Liscis Osasuna.
// Junifalk
