Close, but no cigar. Så kan man sammanfatta den gånga helgens stryk- och europatipsomgångar för min räkning.
Mest snöpligt var det väl på lördagen, då det sena målet av Huddersfield kostade oss ca en miljon.
Det är lätt att tänka att man måste ha mest otur i hela världen när ett sådant mål kommer i 82:a minuten, men då glömmer man att man först haft en j-a massa tur för att hamna i den situationen. Bara att de tre spikarna (Southampton till 2,30, Burnley till 2,70 och Coventry till 2,40) satt är något som förväntas hända en gång av 15.
Totalt satt 9 av 11 spikar under helgen. Och nej, det var inte så att jag bedömde att oddsmarknaden hade fel i dessa matcher, det var ren ”rungood”. Som senare följdes av runbad med Huddersfield, dock avsevärt mindre än rungooden.
Som spelläggare gör jag egentligen bara två saker:
1. Bestämmer mig för en risknivå som verkar rimlig utifrån kupongens odds och streck (ett strategiskt beslut).
2. Bygger ett system som så långt det är möjligt svarar mot den risknivå jag ville uppnå (ett hantverk).
De här sakerna kan man göra bättre eller sämre. Jag tycker att jag har börjat göra dem ganska bra.
Att däremot, bättre än oddsmarknaden, förutse hur matcherna ska sluta ligger utanför min förmåga.
Om systemet får 13 rätt är det inte nödvändigtvis bättre än om det får 10 rätt.
Ändå hör det till sakens natur att det är utfallen som styr feedbacken. Om allt sitter är man ett geni, annars not so much …
Kontentan av allt detta är kanske hur oerhört mycket som ska klaffa för att man ska sätta en hög utdelning. Till och med om man har tur som en tokig så behöver man lite tur till. Och det kan ju förstås vara en deppig insikt.
Allt som allt resulterade helgens fyra system i två 12:or och två 11:or, och ett mindre minus totalt. Bara att bryta ihop och gå vidare.
Efter att ha grattat Giganten och Dybban förstås, som bägge satte 13 för hyfsade utdelningar på lördagen.
Well played!
Nu stundar – föga överraskande – ytterligare jackpots. Pengarna kommer inte från uteblivna tiorättsutdelningar utan är en ren marknadsföringsåtgärd från SvS, sannolikt för att ge ATG:s Big 9 en så tuff start som möjligt.
Man inser ju att det finns en del att ta av i kassakistan när de radar upp den ena extra JP:n efter den andra.
Onsdagens Europatipskupong är lite småsur men räddas upp någorlunda av sex sedvanligt oförutsägbara Championshopmatcher. Givet JP:n tycker jag att den är värd att spela och jag har lagt upp två bolag.
De gånger jag kör två bolag har jag ibland fått frågor om vad som skiljer dem åt. När det handlar om två reducerade system med nästan samma andelspris kan man förstås undra.
Om jag misstänker att det finns tillräcklig efterfrågan händer det att jag lägger upp ett andra bolag, och då med lite högre riskprofil. ”Högrisk” är egentligen ett lite fånigt begrepp eftersom risken att man förlorar sin insats alltid är överhängande vid tippande, till och med om man siktar in systemet på lägre utdelningar. Men i brist på bättre kallar jag dem det.
På ett högriskbolag vill jag ha så få rader som möjligt (gärna runt 5%) under 50 k utdelning och gärna uppemot 20-25 procent som ger över miljonen. Sådana system är EV-mässigt väldigt lönsamma, men självklart till priset av en lägre 13-chans
Den högre riskprofilen kan uppnås på flera olika sätt, t ex fler vaskade favoriter, hårdare spikar eller högre krav på värdetecken. Oftast använder jag en kombination av dessa metoder.
”Albanienresan”
Så kommer vi till ett olyckligt kapitel i Mitt liv som kund. Frustration, ilska och ett verkligt test av min stamina.
Det var hösten 2019 som vi bestämde oss för att åka på en familjesemester till Albanien följande sommar. Vi bokade våra flygresor och hotellrum före jul, och alla vet ju vad som hände sedan.
Pandemin omöjliggjorde resan och eftersom vi inte hade velat åka även om det hade varit tillåtet så var det med viss lättnad vi fick beskedet att våra flyg ställts in av Ryanair.
De tänker inte flyga, så hur svårt kan det vara att få pengarna – ca 15 000 kr – tillbaka?
Ganska svårt, får jag nog ändå säga.
Vårt bokningsbolag, som visade sig vara tjeckiskt, erbjöd oss och alla andra i samma situation två alternativ:
1. Snabbhantering. För att få det skulle vi dels avboka våra biljetter, dels skriva under på att vi godkände whatever de skulle komma fram till att vi var berättigade till att få tillbaka. Uppsidan var att vi i så fall gjorde upp direkt med bokningsbolaget, som ju var dem vi köpt biljetterna av.
2. Traditionell hantering. Då skulle vi få sköta det själva gentemot Ryanair, och underförstått skulle handläggningen ta extremt lång tid på grund av den höga arbetsbelastningen och de kunde naturligtvis inte garantera hur utfallet skulle bli.
Jag gillar inte utpressning och det var inte aktuellt att i blindo godta en ersättning av okänd storlek. Dessutom ville jag inte avboka resan och riskera att det skulle vändas emot mig. Det var ju Ryanair som på ett tidigt stadium meddelat att de inte tänkte leverera? Det borde bara vara så j-a självklart att pengarna – varenda krona – ska betalas tillbaka.
Efter att ha talat med bland annat Allmänna Reklamationsnämnden, ARN, ett antal gånger bestämde vi oss för att inte någon skit.
Efter något år erbjöd Ryanair oss presentkort som ersättning. Vi nobbade. De kunde inte fullfölja sin del av avtalet och nu bör det ju vara vår sak att avgöra vad vi vill göra med pengarna.
Nu har det gått ett och ett halvt år. Senast jag hörde av Ryanair var i våras och då var mitt ärende ”pending”. Jag vet inte om någonting händer eller om de bara håller det formellt öppet för att kunna hävda att de utreder ärendet om vi skulle begära en civilrättslig prövning i tingsrätten.
En del av min ilske-genererade energi har klingat av, men jag kommer tillbaka. De irländska fähundarna ska veta att jag tar det personligt och att jag aldrig glömmer 🙂
Johan Kretz
