Dag 2 och hoppet att få lyfta pokalen lever
27 spelare kvar. Tre bord. Jag sitter på rummet och skriver på blogginlägget när jag plötsligt inser att turneringen startar om två minuter. Med andan i halsen och laptopen under armen springer jag in i turneringsrummet och hittar till mitt säte.
Jag ser bara två andra svenskar kvar i turneringen, Robin och Daniel från Valuetown.
Runt omkring finns koncentrerade finländare med stela miner och iskall sisu.
Men någon måste ju försvara de blågula färgerna.
Tio minuter kvar av nivå 13 – 1500/3000 ante 3000
Första handen för dagen och jag börjar på knappen, mina tankar om att kunna tjuva några rundor av blinds grusas snabbt. En finsk man sitter direkt till höger om mig. Han muttrar något på finska, blicken fokuserad. På tröjan har han små gula björnar som stirrar tillbaka mot mig, en varningssignal man borde ta på allvar. Sekunder senare skjuter han in hela stacken. All in.
Chipleadern hade öppnat innan, men viker mot björnens attack.
Okej, tänker jag, så det är på det här viset dagen ska börja.
Nästa hand innebär ny all in.
Skotten viner över bordet, och jag står mitt i korselden utan hjälm, skydd och ingen förstärkning i sikte.
Tredje handen och Ville Vessla, den listige finnen från gårdagen, ställer all in.
Ingen vill syna av och han samlar in markerna.
Fjärde handen och Vesslan slår till igen. All in. Den här gången får han syn med K-4 suited mot 8-8. Kungen i fönstret räddar honom, och plötsligt har han dubblat stacken.
Den gode Vesslan är kvar, livsfarlig som alltid och man kan nästan se att han fått i sig ett par “temlor” till frukost, kanske snodda direkt från Ture Sventon själv.
Nivå 14 – 2000/4000 + 4000 ante
Jag har svårt att hålla fokus. Laptopen står öppen bredvid mig och jag försöker febrilt skriva klart inlägg tre till bloggen.
Det är dumt, jag vet. De korta pauserna mellan händerna räcker knappt till en klunk kaffe, än mindre till att få ihop en text. Jag hade ju bestämt mig för att bli klar innan turneringen startade, men nu sitter jag i en rävsax.
Efter två varv av att kasta skräphänder börjar stacken krympa. Nere på tio big blinds. Dagens första spelbara hand: A5 suited UTG.
Jag tar ett djupt andetag. “All in.”
En finne synar med nior.
Flopp 5–3–2. Turn blank. Jag tänker högt: “A, 4 eller en femma – kom igen!”
River: A.
Yes. Stacken sväller upp. Jag lever vidare.
Några händer senare hittar den finske björnen A-A på knappen.
Chipleadern öppnar till 8k, björnen höjer till 32k.
Jag kastar min 6–4 off med en suck. Big blind synar med T-T, men essen håller hela vägen.
Björnen vrålar något på finska som jag gissar betyder “tack för kaffet”.
Nivå 15 – 3000/6000 ante 6000 & Valuetown flyttar in.
Mitt i allt dyker ett bekant ansikte upp vid bordet, Robin från Valuetown.
Ett kärt återseende ända tills den lömske ulven försöker stjäla mina blinds.
Han ställer all-in på min big blind. Fruktansvärt oförskämt.
Jag tittar ner på K-T suited. Det kittlar i fingrarna. Men jag vet hur Robin spelar. Tight, disciplinerad och lika tålmodig som en norrman i bilkö. Jag suckar, viker handen, och försöker se oberörd ut.
Robin flinar och visar upp klöver kung.
“Det andra kortet var klöver tia”, säger han.
Självklart var det så, Robin. Men vid pokerbordet vet man aldrig helt säkert, där kan till och med sanningen visa sig vara en bluff ibland.
Några händer senare ligger han illa till. All-in med Q-7 suited mot A-K. Floppen visar två magiska damer! Dubblingen är ett faktum, och Robin är tillbaka i matchen.
Kvack kvack!
Jag börjar hitta rytmen. Vinner några viktiga potter och staplarna växer, för första gången i turneringen passerar jag 100 000 marker. Det känns som att andas frisk luft igen efter att ha varit inne i ett rökbås på Finlandsfärjan.
Handen som fick vinden att vända var när jag försvarar big blind mot en öppning från hijack.
Jag tittar ner på 22 – the ducks.
Floppen landar 6-8-T och jag checkar samtidigt som jag redan planerar hur jag kan sno potten. Det är en bräda som träffar min range bättre än hans.
Han checkar bakom.
Turn: 7.
Perfekt. Jag bettar ut och får syn.
River: 5. Ett bra kort för mig.
Jag bettar lite mindre än pott. Han ser obekväm ut, vrider på sig, kanske funderar på en hero-call med ess-högt.
Till slut släpper han handen, och jag drar in potten med ett diskret “kvack kvack” som bara jag själv hör. Mycket viktigt.
Några händer senare höjer Ville Vessla upp. Jag tittar ner på K-Q off i big blind och väljer att bara syna. Floppen kommer K-Q-X, rena drömmen. Jag checkar, Vesslan bettar halv pott. Syn. Turn blank. Två klöver på brädan, och han trycker in en stor bet. Jag höjer upp eftersom jag inte vill ge bort några gratiskort.
Han funderar. Ler. Och säger sedan:
“All in.”
Jag synar givetvis och vi visar båda upp K-Q för en split pot.
Vi möts i blicken, ler och skakar lätt på huvudet.
En räv och en vessla i en och samma fälla.
14 spelare kvar och finalbordet närmar sig med stormsteg
Det rasslar till i deltagarlistan. Vi är nere på två bord och 18 spelare kvar.
Det går fort därifrån. Snart bara 14 spelare kvar.
Blindsen har blivit brutala. Varje öppning kostar. En felbedömning, en missad spot, och man är tillbaka på ruta ett. Flera av spelarna sitter korta, runt 10–15 big blinds. Själv har jag halkat ner till ca 90 000 marker. Den finske björnen till höger har varit aktiv hela vägen. Han har tagit några hårda smällar, senast när han försökte bluffa en landsman som på turn ledde ut, blev höjd och svarade med att skicka in hela stacken. Den gången gick det inte vägen.
Han ser stukad ut nu. Tom blick, tung andning.
Någonstans vet jag att det här kan vara min chans när björnen kort därefter ställer all in från cutoff. Jag sitter på knappen och tittar ner på A-J offsuit. En riktigt bra hand mot just honom, i just detta läget. Mina marker åker in, blindsen viker, och vi vänder upp korten.
8-8 mot A-J.
Inte vad jag hade hoppats på.
Jag hade räknat med att leda innan floppen men nu är det istället en klassisk flipp.
Hela mitt turneringsliv står på spel.
Floppen rinner ut. Jag minns inte exakt sekvensen, bara att det ligger Q–T på brädan.
Fyra kungar till stege, sex kort för högre par.
Tio outs.
Jag ropar inombords till pokergudarna:
“Kom igen nu. Låt kortet falla rätt.”
Sedan blir det svart. Ingen kung, knekt eller ess. Jag sitter stilla, tom, som om ljudet dör i rummet. Tunnelseende och ljudet från rummet tonar bort. Jag ser bara dealerns händer som räknar markerna. Björnen täcker min stack precis med 1 500 mer i marker. Utslagningen är ett faktum.
Ett slag i mellangärdet och jag tappar andan. Det var ju inte såhär det skulle sluta. Inte efter min comeback, inte efter allt slit.
Plats 14.
Bubblan av drömmen spricker, och kvar är bara ekot av marker som rafsas ihop. Ibland säger en bild mer än tusen ord.
Mellan nederlag och nystart
Jag unnar mig några minuter på sidlinjen. Låter besvikelsen rinna av innan jag reser mig och går till registreringen för 50 €-hypern som startar klockan 21.00.
Det är drygt två timmar kvar till kvällens gemensamma middag, och jag bestämmer mig för att skaka av mig nederlaget på finskt manér, kallbad och bastu.
Nere i källaren möter jag tre bastuhärdade finländare. Enlitersflaskor skickas runt som stafettpinnar medan skopa efter skopa skyfflas över de glödheta stenarna. Vi pratar stapplande engelska och delar bad beat-historier från Main Event. Trots språkliga hinder förstår vi varandra precis. Jag kan inte komma på något bättre sätt att ladda om batterierna på.
När värmen gjort sitt är det dags för middag på Brasseriet Ångbåtsbryggan. Vi skålar, skrattar och njuter av en paus från borden.
Adam och gänget är mitt i 100+100 € knockoutturneringen och får rusa tillbaka till hotellet efter maten för att hinna till nästa hand. Ingen av dem får något större lyft där, men humöret är ändå på topp.
På stryktipset såg det länge lovande ut, en av våra spikar, Ipswich, tog ledningen tidigt.
Sedan gick det som det ofta gör: en missad rad här, ett oväntat kryss där.
Den här gången fick vi nöja oss med upplevelsen.
Tillbaka i spelet, på riktigt (nästan)
Tiden går snabbt på kvällen. Jag hamnar i ett rum med trevligt häng och några vändor Texas, Sviten och Omaha.
Klockan hinner passera 21.00 och min nästa turnering har redan startat, en hypervariant av Main Event med tiominutersnivåer. Här gäller det att inte missa för mycket.
Jag inser att det är dags att stå sitt kast och svida om till Spiderman. Har man dragit lägst kort så har man.
Med självsäkra steg tar jag mig till pokerrummet och viftar med min biljett. Blir hänvisad till rätt bord, och det känns faktiskt skönt att vara tillbaka. Jag har missat tre–fyra nivåer, men får snabbt upp pulsen igen.
Kiitos, min finske räddare
Kort därefter blir det paus. Jag känner att jag måste gå på toa, men upptäcker snabbt att det är lättare sagt än gjort i helkroppsdräkt. Killarna sitter djupt i sina cashgames, ingen hjälp finns att få därifrån. Till slut dyker en finsk kille upp som jag träffat varje år här på Åland. Han ler, följer med och hjälper mig med dragkedjan i ryggen. Kiitos min finske räddare. Ibland behöver även hjältar en hjälpande hand.
Spelet svänger, men jag blir inte långvarig. Däremot gör min utklädnad desto större avtryck. Det skrattas, pekas och ropas “Spidey!” från flera bord.
Det är okej. Ibland måste man förlora, skaka av sig dammet och hitta tillbaka till glädjen.
Under tiden har Main Event hunnit avgöras.
Två svenskar på pallen och Valuetown-grabbarna har levererat: andraplats för Daniel (6500€) och sjundeplats för Robin (2100€).
Stort, stort grattis!
Vinnaren? En annan finsk Ville. Min egen Ville Vessla fick nöja sig med att smyga sig in the money, men det är ju ändå rätt typiskt för honom tänker jag.
Avsked tills vi ses nästa gång
Jag minglar runt som Spiderman och retas med några finländska spelare som försöker lista ut vem som döljer sig bakom masken. Hittar vinnaren av main event och tar en selfie.
Efter ett par skratt och några high fives byter jag om, lämnar dräkten och samlar gänget för en avslutande gruppbild.
Från nattklubben i markplan hörs musiken vibrera genom väggarna, och jag dras dit nästan hypnotiskt.
Det känns som ett värdigt avslut på en fantastisk helg fylld av poker, skratt, sisu och vänskap.
Kiitos ja hyvää yötä.
Vi ses snart igen, förhoppningsvis redan i vår när det är dags för pokerlandskampen och då är det Sverige som ska ta revansch på riktigt.
Over and out // Runar47
Vill ni lyssna på poddavsnittet med Oscar så hittar ni det här
