Det finns inget TV-program som jag har sett fler gånger än VM-krönikan 1994. Jag hade den på VHS i barndomshemmet i Tibro och tittade på den när jag var sjuk, ledsen, uttråkad eller helt enkelt hade tid över. Det är ett mästerverk. Jag har en god vän från tiden jag (och han) jobbade på Skara Sommarland, the one and only Joakim Aspelin, som varje gång vi sågs hade hela samtal där vi bara använde citat från den krönikan. Brolins pump, värmen, Pat Bonner…. Ja ni vet allt det där. Nu är det dags för VM i USA igen 32 år senare och jag är skyldig mitt 11-åriga jag att åka dit. Resa, boende och biljetter till matcherna i Texas är betalda och klara. Jag som föredrar snö framför sol kommer ha ett enda samtalsämne när jag landar, precis som Tommy Svensson; Värmen.
Tanken är att jag ska skriva lite om VM, både speltips då det trots allt är mitt jobb, men även betraktelser, tankar och farhågor kring mästerskapet. Med detta sagt så kommer det första inlägget inte handla om VM eller ens om det svenska landslaget. Det kommer senare. Detta kommer att handla om Arsenal. När jag skriver detta har mitt älskade lag precis vunnit ligan för första gången på 22 år. Jag har gråtit mig torr och druckit en hälsosam mängd bumbibärssaft. Då kändes det som ett bra läge att få ner mina tankar kring detta på pränt.
”VSBUNAS. Vi Som Bara Umgås När Arsenal Spelar. Vi har egen merch, allt från tygväskor till t-shirts.”
/ Liss
Först är det lika bra att börja med elefanten i rummet. Hur kan man hålla på ett företag i ett annat land som det inte går att påverka på något sätt och som man inte har en lokal anknytning till? Jag har sett den invändningen många gånger det senaste dygnet, med alla rätta. Det är en bra fråga. Rent intellektuellt håller jag med om alla dessa invändningar. Det finns inget vettigt svar som jag egentligen kan stå bakom. Jag har ställt den frågan många gånger till mig själv och det enda jag har kommit fram till är att hjärtat vill ha det hjärtat vill ha. För mig började det som väldigt ung när jag var i lag Arsenal i knattefotbollen där alla lag hade namn efter kända klubbar. Under tonåren följde jag The Gunners så gott det gick, men speciellt många matcher sågs inte. Den möjligheten fanns inte utan istället var det Text-TV och artiklar i tidningen dagen efter som gällde. Visst firades ligatitlar och FA-cupvinster redan då, men besattheten fanns inte där. Det var för långt bort. Det gick inte att greppa.
Det var först när jag 19 år gammal (2002) flyttade till Göteborg som det växte. Helt plötsligt fanns det sportbarer där det gick att se matcherna på. Då skapades ett helt annat band till både klubben och spelarna. Jag åkte mycket till London under en period då jag var dödskär i en tjej som gick på en balettskola där men som det visade sig inte var speciellt intresserad av mig. Men då fanns det tid till att gå på Highbury, insupa atmosfären i området och odla denna besatthet. Men det är ändå inte det som har varit det viktigaste för att hamna i det emotionella träsket jag nu befinner mig i.
Jag pluggade under en period på idrottshögskolan i Göteborg. Jag hoppade tidigt av och började spela poker istället men det är en historia för en annan gång. På skolan gick det massor av intressanta människor och det festades på bra under en period. Jag bodde ihop med en fantastisk kille i ett par år, spelade regelbundet tennis med en annan. Det var många personer där som det kändes som att man skulle vara tajt med för alltid. Så blev det inte. Livet kom emellan, som det så ofta gör, men det är två personer från den tiden som jag fortfarande pratar med varje dag, om än i textform, och som betyder så otroligt mycket för mig. Johan och Jens. Hade någon frågat mig där och då vilka jag skulle umgås med 20 år senare hade Johan och Jens inte varit mina gissningar. Men de gillade Arsenal. Vi hade en anledning till att höras och ses varje vecka. Ibland behövs inte mer än så.
”Den explosionen som följde var bland det bästa jag upplevt i mitt liv.”
/ Liss
Snabbt drog jag in en fjärde person i umgänget, Stålis, som jag hade lärt känna på en bortaresa med Blåvitt till Halmstad där han trots den relativt korta resvägen hade hunnit bli så full så att han missade matchen. Vi fyra började ses när Arsenal spelade och ganska snart började vi åka till London tillsammans för att titta på plats. Eftersom vi är vansinnigt stora töntar så skapade vi till och med ett namn för den lilla gruppen. VSBUNAS. Vi Som Bara Umgås När Arsenal Spelar. Vi har egen merch, allt från tygväskor till t-shirts. För bara oss fyra. Det är på den nivån. Vi har skapat en egen logga, men på de flesta tröjorna är det bara en skuggig bild på Stålis när han pissar i en papperskorg i ösregn efter en FA-cuptitel.
Visst har vi upplevt en och annan höjdpunkt. Nyss nämnda FA-cupfinal mot Aston Villa till exempel. Vi löste inte biljetter till Wembley men gick på screeningen på Emirates och var med och stormade planen efteråt trots att matchen spelades en bra bit bort. Det är heller inte bara titlar som har gett eufori. När Reiss Nelson satte dit avgörandet mot Bournemouth satt vi hemma hos Jens. Den explosionen som följde var bland det bästa jag upplevt i mitt liv. Jens öppnade till och med en flaska champagne. För en random vinst i ligan. Så stor var lättnaden då. Något som jag har blivit hånad för många gånger när jag berättat om det i sociala medier och i streams. Men de som klagar har inte förstått någonting. De har aldrig läst Karin Boye och insett att det är vägen som är mödan värd. Om man inte kan njuta och fira på vägen, varför är det ens värt att bry sig om fotboll innan maj?
Främst är det dock bittra förluster som har etsat sig fast på näthinnan. 8-2, 6-0, 5-1… Jag behöver inte ens skriva mot vilka. Alla vet. Jag har genomlidit allt. Extra mycket sedan jag blev en semioffentlig person i en värld där den nya generationen bryr sig mer om andras lag än sitt eget. Att vara fotbollssupporter är 99 procent lidande och en procent eufori. Men den där sista procenten…. Den går inte att hitta någon annanstans i livet. Den helt okonstlade, okontrollerade, vilda glädjen. Den är värd allt.
Denna säsong har jag lyckats gå på åtta matcher live. Nytt personligt rekord. Jag har flugit de billigaste flygen med Ryanair och bott på flygplatshotell för att ha råd. Det fanns en möjlighet att åka till Burnley med och åka hem på onsdagen, men med VM i USA som stundar kändes det inte som att resurserna till detta fanns. Det finns inget jag har ångrat så mycket. Bilderna som kablas ut från norra London är magiska. Jag hade gett allt för att bara där. En dröm jag haft så länge och under de senaste veckorna har jag säkerligen sett Fever Pitch 10 gånger samt läst boken igen. Jag trodde dock verkligen inte att det skulle avgöras redan under tisdagen.
”Jag är lyckligare än vad jag någonsin har varit och Karin Boye hade nog inte helt rätt ändå.”
/ Liss
Men jag känner ändå att jag har gjort mitt. Jag har lagt min tid. Jag har lagt mina pengar. Jag förtjänar att vara en del av denna enorma glädje som har exploderat efter att Bournemouth tog poäng mot Manchester City. Mest av allt längtar jag efter att få krama om VSBUNAS. För fotbollen för mig är inte bara laget. Det är inte miljardärerna som äger de stora klubbarna och ser supportrar som kunder. Det är människorna jag ser fotbollen med. Min Familj. Efter 20 år tillsammans är detta mina bästa vänner. Jag skulle gå i döden för dem. Eller ja, så säger man ju bara. Men ett blåmärke eller två hade jag kunnat offra.
Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Ekonomiska svårigheter, flyttar, barn, motgångar i privatlivet. Men oavsett så har vi funnits där för varandra, stöttat varandra och bara funnits där när det blåst. Främst har vi alltid haft Arsenal att prata om som en flykt från verkligheten. För mig har Arsenal blivit något större än klubben i sig. Det har blivit min valda familj. Personer som vet allt om mig och som verkar stå ut ändå.
Vi har gjort så många Arsenal-resor ihop där matchen inte nödvändigtvis är den stora grejen. AirBnB i Camden, Jens som lagar engelsk frukost på morgnarna, Johan som snarkar så hela området skakar, Stålis som drar de roligaste skämten, KoKo, Bermondsey Beer Mile, matcher i The Championship och League One, Boreham Wood för att se Arsenals juniorer, Halloween på The Worlds End, Away Boyz på sunkiga pubar, namnlekar och quiz kring gamla juniorspelare som vi fortfarande minns namnet på (Zelalem någon?). Detta är det bästa jag vet i livet. Oftast när vi är i London går vi ut hårt och går och lägger oss runt 22 på kvällen. Man är ju inte 20 år längre. Men i natt kommer jag inte kunna sova.
Nu sitter jag hemma i soffan och har precis sänkt en flaska rom plus ett par öl på det. Jag måste upp och jobba om fem timmar. Men jag behövde få ut alla tankar. För detta är det största som hänt i mitt liv. Jag är ett emotionellt vrak. Och till min sambo, som säkerligen blir irriterad när jag rankar detta som etta, födelsen av vår son är fortfarande kvar på topp 5-listan. Men han åker ju ner ett par snäpp då han tvunget skulle komma ut när jag tittade på försäsongsmatchen mot Aberdeen för några år sedan….
Här och nu? Jag är lyckligare än vad jag någonsin har varit och Karin Boye hade nog inte helt rätt ändå. Är den bästa dagen verkligen en dag av törst? Nog känns det som att den mätta dagen är störst. VM-krönikan var mitt allt när jag var 11 år gammal. Det Arsenal har gjort är mitt allt i år. Kommer jag fortfarande komma ihåg allt som hände här om 32 år? Otvivelaktigt. Om inte annat har jag VSBUNAS som kan påminna mig.
