”Det hade varit kul att sitta hemma med grabbarna och titta på matchen också. Att vara på två ställen”
Ungefär så sa Kennet Andersson i VM-krönikan 94 om matchen mot Rumänien som avgjordes på straffar. Ravelli klarar, nu är han kung, Jungleland i bakgrunden. Hela baletten. Jag har aldrig varit ett stort Bruce Springsteen-fan även om jag har identifierat mig med mycket i flera av hans texter. Det där om att livet pågår någon annanstans medan man själv är fast. Man måste bara ta sig dit på något sätt. Den där eskapismen, som är närbesläktat med kidsens FOMO, har alltid brunnit starkt hos mig. För starkt.
I lördags var det dags för Arsenal att spela final i Champions League. Jag brottades länge med var och hur jag skulle se matchen. I likhet med Kennet Andersson så ville jag vara på flera ställen samtidigt. Budapest såklart, men hade det varit så ballt att vara där utan biljett eller hade det mest varit en påminnelse om vad man missat? Screeningen på Emirates var ett annat hett alternativ, speciellt då det kunde kombineras med den magiska paraden dagen efter. Men jag hade fått åka dit själv. Inga större problem, jag har sett de flesta Arsenal-matcherna på plats denna säsong på egen hand och jag ska på VM helt själv. Och helt själv är man aldrig i ett sådant sammanhang. Men i vår (ja, jag säger vår och vi om Arsenal, något jag vet många på sociala medier stör sig på) största match på evigheter fanns det till sist bara ett sammanhang jag kunde tänka mig att vara i.
”Jag är en monumental hycklare på många sätt i mitt liv, jag är medveten om det.”
/ Liss
Som jag nämnde i mitt förra blogginlägg så flyttade jag till Göteborg för 24 år sedan i stort sett bara för att vara nära IFK Göteborg. Där träffade jag väldigt många intressanta och olika människor. Fotbollen förenar verkligen. En av dessa har jag mest kontakt med nuförtiden när jag delar någon nyhet om ett band på Facebook då han bara tycker att jag lyssnar på obskyr musik.
En annan har kommit tvåa i SM i fotbollskunskap och är en av Sveriges främsta groundhoppers idag. En tredje tycker en halv är bättre än en hel och lyftes alltid upp och ner på bortamatcherna tills vi en gång i Helsingborg tappade honom med huvudet före på kullersten. Alla med olika personligheter och ideologier. Men alla är otroligt spännande personer. Den mest spännande av dessa är dock Stålis.
Jag har även pratat om både Stålis och resten av mitt gäng VSBUNAS i det föregående blogginlägget. Ingen av dessa kunde resa någonstans till helgen och då blev valet till slut enkelt. Jag var tvungen att se matchen med dem.
För 20 år sedan stod just vi fyra på Rose and Crown när Barcelona vann på ett offside-mål och Arsenal förlorade sin första Champions League-final. Inte kunde väl historien upprepa sig igen? Om den gjorde det skulle vi åtminstone vara tillsammans även om det var nära att just Stålis bommade finalen då han skadade sig allvarligt på sitt jobb i hamnen några dagar innan. Därav det enorma plåstret på hans panna. Han till vänster (Johan) har ingen skada, han ser bara ut så.
→ Se min vlogg med Johan som medverkande här!
Nästa fråga var vart vi skulle se matchen. Arsenal Göteborg anordnade sin visning på Hard Rock Cafe då den ordinarie puben Cheers var alldeles för liten för alla som ville se matchen ihop. Det var inte ett helt naturligt val för oss. Sedan starten har vi fyra alltid trivts bäst på egen hand. Vi har vårat egna sätt att se matchen på, våra egna personligheter som vävts ihop under alla år tillsammans.
Vi har lärt oss att hantera eller åtminstone acceptera varandras irriterande egenskaper vilket gör det så mycket enklare att se matcher tillsammans. Det känns tryggt och hemvant. Det är inte helt friktionsfritt när dessa cirklar rubbas. På ett så här stort event var det ofrånkomligt att cirklarna inte bara skulle rubbas, de skulle suddas ut helt och hållet. Å andra sidan sägs det att delad glädje är dubbel glädje och då borde detta innebära 500 gånger så stor glädje.
Jag är en monumental hycklare på många sätt i mitt liv, jag är medveten om det, men det kanske största hyckleriet är just min passion för Arsenal. Jag irriteras över att det är så många turister på Emirates när jag själv är där och under en dag som den i lördags undrar jag hur och varför alla dessa människor håller på Arsenal. Det känns forcerat och fejkat medan jag själv är så jävla äkta. Givetvis ren och skär idioti, de har väl precis lika stor anledning att hålla på vilket fotbollslag de vill som jag har. Vem fan är jag själv? Det är inte så att jag bor på Holloway Road direkt (även om jag drömmer om det varje dag). Någon kanske sjunger lite fel i en ramsa, säger fel namn på en spelare, vet inte vem som gjorde målen i FA-cupvinsten mot Hull och så maler irritationen hos mig.
Många tycker det töntigaste som finns är att hålla på ett utländskt lag. Jag tycker att det töntigaste som finns är att gatekeepa andra personers glädje i livet. Men jag styr inte mitt undermedvetna. Hipocrisy, thy name is Liss som Shakespeare hade sagt. Valet föll till slut på att slänga cirklarna och mitt undermedvetna under bussen och ta plats på Hard Rock Cafe mest då vi inte visste vart vi annars skulle ta vägen.
”Inte kändes det bättre i magen när nyheten kom att Havertz startade före Gyökeres. Ett totalt felbeslut enligt mig.”
/ Liss
Dagen började ändå med att undertecknad var horribelt bakfull och knappt hade sovit. På fredagen var det nämligen dags för en AW med jobbet. Eller AW och AW. Det var BW (Before Work), DW (During Work) och AW allt i ett. Chefen, som har loge på ÖIS matcher, bjöd in alla till vipen där och efter matchen, där alla satte ett fint byggspel och fick ihop lite pengar tack vare magikern Svenska Spel-Henke, bar det av till Post. Där skulle det bli en sista öl innan jag skulle åka hem för att vara pigg till Champions League. Men Augustifamiljen spelade med Maja Ivarsson vilket fick igång Greven som var på tårna.
Greven är för övrigt en karaktär som det egentligen inte går att skriva ett blogginlägg om. Inte ens en bok. Han behöver en hel romansvit, en film, en Netflix-serie och ljudböcker som helst ska vara inlästa av honom själv. När Greven är på tårna är det lätt att svepas med.
Det hela slutade med att vi tog en taxi till Gretas som är stadens gaypalats. Där blev vi kvar till strax efter 3 på natten då nästa taxiresa, som jag sent kommer att glömma, skulle ta oss hem mot Lerumstrakten. Greven är som sagt en person som följer sin egen trumma och den trumman spelar inte alltid i takt med sociala konventioner. Som till exempel det här med att det är dumt att kliva av en bil i farten för att man är pissenödig. Speciellt på en stor väg i en storstad. Extra dumt är det då att taxin kör vidare med mig i och Grevens telefon och plånbok kvar på sätet. Hur han tog sig hem vet jag inte, men hem tog han sig. Något jag fick reda på klockan 05 så mycket sömn hann det inte bli.
Åter till matchdagen. Jens hade bjudit mig på vinfest på Wine Mechanics på dagen och vi sågs klockan 12. Jag kan knappt urskilja rött vin mot vitt vin så det var verkligen att kasta pärlor för svin, eller snarare vin för svin. Men solen sken och för varje smakprov gick jag och Jens runt och använde ord som frän, fyllig och rondör. Jag har alltid närt en dröm om att vara lite som Paul Giamattis underbara karaktär i den utomordentliga filmen Sideways och försökte uppfattas lite som honom, minus depressionen.
När producenterna informerade om sina viner nickade jag eftertänksamt och försökte se ut som att jag fattade precis vad de menade angående kalla år, druvor med skal på och rätt lutning på vingårdarna. Det luktades med hela näsan inne i glaset, smakerna for runt i gommen och efter ett tag tyckte jag verkligen att jag kunde känna smaken av ekfat. Just det vinet hade dock lagrats i ståltunnor. Så mycket för mitt liv som Giamatti.
Som helhet var det ändå ett fantastiskt arrangemang och jag träffade en kär gammal vän som betydde mycket för mig en gång i tiden. Dessutom kom solen vilket gjorde att jag kunde glänsa med min Arsenal-tröja. Det fanns flera sådana där. Jens fick en skopa ovett av mig när han smakade ett georgiskt vin. Jag såg det som en förolämpning då vi skulle ställas mot Kvaratskhelia under kvällen. Då kontrade Jens med att vi hade ju för fan druckit franska viner hela dagen och laget vi skulle möta var från Frankrike. Så långt tänkte jag inte. Efter att ha testat ungefär en vinflaska var så åkte vi för att möta upp resten av VSBUNAS och bakfyllan var som bortblåst. Tröttheten med. Jag var redo att erövra hela världen eller åtminstone Europa.
Direkt på Hard Rock fick jag dock en dålig känsla. TV:n vid vårt bord var i minsta laget och började hänga sig en hel del redan under försnacket. Det var visst Viaplay som det streamades på och inte själva TV-kanalen som spelades och uppkopplingen verkade minst sagt vara opålitlig. Maten var dessutom ytterst medioker tyckte jag som tydligen hade gått och blivit gourmand efter några timmars vinprovning. Inte kändes det bättre i magen när nyheten kom att Havertz startade före Gyökeres. Ett totalt felbeslut enligt mig. Sex minuter in i matchen tyckte jag inte direkt likadant längre. När Kai kom på vänsterkanten och hängde in bollen i nättaket exploderade stället. Bord och stolar vältes, folk tappade fattningen fullständigt och jag slängde mig i famnen på mina bästa vänner. Cirklar? Vilka jävla cirklar? Den totala euforin stänger ute precis allt annat. Där och då fanns det inget mer i livet som jag någonsin skulle kunna önska.
”Som jag brukar säga. När det kommer till Arsenal tappar folk fattningen totalt.”
/ Liss
Som alla vet slutade det inte lika lyckligt, åtminstone inte för mig och de flesta andra på Hard Rock. Kanske kom målet för tidigt. Kanske blev det förlamande att helt plötsligt ha något att förlora. Jag har sett en del som tycker att Madueke ska ha straff. Jag har nu sett situationen säkert hundra gånger och tycker det är en klar foul. PSG-spelaren springer över Maduekes vad med sitt knä. Foulen sker dock utanför. I straffområdet händer inget som ska vara straff i min bok. Frispark ska det vara, men det kan som bekant inte VAR gå in och fixa. Det gick till straffar och jag kände mig inte alls trygg med Raya i mål. Han har minst sagt en förmåga att gå väldigt tidigt. Å andra sidan är inte Safonov någon fantom heller.
Raya var till slut den enda målvakten som räddade en straff, men tyvärr fanns inte kylan hos Eze och Gabriel. När Gabriel sköt över var tomhetskänslan total. Det kändes helt obegripligt att allt var slut. Supportrar, andra klubbar och till med en del kända spelare gick ut på sociala medier med hånande inlägg. Något som känns rätt obegripligt med tanke på hur vår säsong har varit jämfört med deras. Som jag brukar säga. När det kommer till Arsenal tappar folk fattningen totalt. Fejkade citat och projicerade tankegångar delades hejvilt. The Gunners tog alltså den första ligatiteln på 22 år och gick till den första finalen i Champions League på 20 år och folk försöker få det till att vara en misslyckad säsong. Väl i finalen släppte Arsenal bara in mål på en (fullständigt korrekt dömd) straff mot världens bästa lag. Mycket mer går inte att begära. Något som fler än jag tycks tänka, enligt polisen i London var det över en miljon människor på söndagens parad där säsongens hjältar skulle hyllas.
Det var fantastiska scener som kablades ut från London, men för en gång skull hade jag min eskapism och min FOMO i schack. Det var skönt att komma hem tidigt efter förlusten och på söndagen skulle det handlas blommor och täckbark för att fira mors dag. Visst hade det varit kul att kunna vara på flera ställen på en gång som Kennet Andersson en gång gav uttryck för. Men är man tvungen att välja ett ställe att vara på så får det vara med dom som står en närmast. Jag och mina vänner var på Rose and Crown för 20 år sedan och på Hard Rock Cafe i lördags. Vart vi ser Champions League-finalen 2046 vet jag inte, men jag vet att vi kommer att se den tillsammans.
