Kretz krönika

Dagen då jag förlorade min barnatro

De gestikulerar, vädjar och hotar…

Många har sagt att 1986 var året då Sverige förlorade sin politiska oskuld. Mordet på Olof Palme blev ett uppvaknande – Sverige kanske inte var så mycket annorlunda och bättre än länderna runtomkring oss?
Och om vi ändå var det så var vi hur som helst väldigt sårbara.

Min världsbild förändrades också 1986, men faktiskt mer av en fotbollsmatch än av statsministermordet. 

Den 2 april spelade IFK Göteborg den första av två semifinalmatcher i UEFA-cupen (den tidens Champions League). Man tog emot FC Barcelona hemma på Ullevi.

Bortalaget, liksom ditrest spansk media, förväntade sig ett enkelt avancemang. Barcelona var då liksom nu en av världens framgångsrikaste, rikaste och mäktigaste klubbar. Spelarna var mångmiljonärer och nu skulle de ställas mot ett gäng svenska amatörer. Ja, bokstavligt talat amatörer.

Spanska journalister rapporterade med höjda ögonbryn att de blåvita spelarna hade vanliga arbeten som de skötte på halvtid. Lagets anfallsstjärna Torbjörn Nilsson arbetade som kock och mittfältsmotorn Tord Holmgren som rörmokare.

När det dessutom framkom att de flesta spelarna jobbade fram till 12.00 på själva matchdagen (Tord ”Turbo” Holmgren klev in på jobbet 06.20) trodde de nog att svenskarna drev med dem, men det var faktiskt så det var. 

Matchen slutade 3-0 till Blåvitt, efter två mål av Torbjörn Nilsson och ett av Tommy Holmgren inför 43 000 åskådare.

Fotbollsvärlden, och framför allt Spanien, var i chock. Så här uttryckte Barcelonas anfallsstjärna Pichi Alonso det i filmen ”Fotbollens sista proletärer” (2011).

Men det var inte den här matchen som kom att påverka mig på djupet. Tvärtom bekräftade den vad jag hoppades och trodde – att talang, hjärta och solidaritet kunde besegra pengar och maktbegär.

Det var returmatchen.
Den 16 april befann jag mig i jämtländska Strömsund, på turné med ett rockband som jag skötte ljudet åt. Den lokala musikföreningen hade löst vårt logibehov genom att ge oss nycklarna till ett nedlagt ålderdomshem mitt ute i ödemarken. 

Det var utan tvekan en av de mest sinistra byggnader jag har övernattat i. Den hade stått tom i flera år och fönstren började i knähöjd, antagligen därför att alla som bott där varit sängbundna. Utsikten var lite åt … tja, tänk skivomslaget på Black Sabbaths första.

Samma kväll klev den svenska modellens superhjältar in på Camp Nou inför ca 100 000 åskådare, och vi lyckades på något sätt få tag i en tv (jag tror att vi hyrde en inne i samhället).

Barcelona inledde av naturliga skäl furiöst. Efter bara 9 minuter kunde Pichi Alonso rinna igenom ett snubblande mittförsvar och placera 1-0 bakom Thomas Wernersson, och det började kännas nervöst.

https://youtu.be/tZdbxFD_xp8

Men IFK jämnade ganska snart ut spelet och skapade flera kvalificerade målchanser. I den 25:e matchminuten tystnade Camp Nou och i det jämtländska ålderdomshemmet hade det nog inte jublats så mycket sedan väckelserörelsens glansdagar på 1800-talet. Efter en tilltrasslad situation hade Johnny Bråttom skickat in 1-1, och Barca skulle bli tvungna att göra inte mindre än fyra mål till. 

Men glädjen blev kortvarig, då domaren i stället blåste för offside. Jag är ingen expert, döm själva.

Matchen fortsatte att bölja fram och tillbaka med ömsesidiga chanser fram till den 33:e minuten, då Blåvitt  återigen skapar kaos i Barca-boxen och Johnny Ekström till slut, efter att bollen gått i stolpen, kan bredsida in en retur bakom målvakten Urruti.
Domaren blåser för mål och springer  mot mittpunkten för avspark.

Det som händer härnäst är plågsamt att skåda. Barcaspelarna omringar Paolo Casarin, den italienske domaren. De gestikulerar, vädjar och hotar. Casarin ser plågad ut, men pekar likväl på mittpunkten. Då omringar spelarna linjemannen, som backar inför anstormningen. Casarin konfererar med linjemannen och efter en stund ändrar han sitt domslut – offside!

Jag är som sagt inte fotbollsdomare, men när jag tittar på det i dag drar jag samma slutsats som då – domaren vek ned sig för att Barcelona var Barcelona. 

Händelsen har ofta refererats till som en domarskandal. Inte i första hand därför att domslutet var felaktigt, utan framför allt för att Barcaspelarna fick utöva sådana påtryckningar utan efterräkningar.

Jag tror ärligt talat att Blåvitt hade kunnat göra fem mål och fortfarande inte få något av dem godkänt. 100 000 på läktarna och världens kanske mäktigaste klubb vägde helt enkelt tyngre än tillförlitligheten i de egna sinnesintrycken. Det är inte för inte som Barcelona tilldelats öknamnet ”Uefalona”.

Det fanns flera andra sekvenser där domarteamets rädsla framkom, men jag ska inte uppehålla mig vid dem i detalj. Nämnas bör dock Barcaspelare är alldeles för sen in i en duell med Wernersson och i stället för att kliva åt sidan nockar honom med framsträckta armar och en kapning av en fri Johnny Ekström som kunde ha givit rött.

Första halvlek slutar 1-0 och det kändes förstås fortfarande som fördel Blåvitt. Inte bara därför att Barca måste göra två till, utan också eftersom IFK snarast producerade fler chanser än hemmalaget. I 16:e minuten av andra halvlek hade de t ex en i ribban.

Men två minuter senare gjorde Pichi Alonso sitt andra för dagen efter en perfekt nedtagning på en rak 50-metersboll som landade några meter bakom den blåvita fyrbackslinjen. Det är omöjligt att avgöra från tv-bilderna om Alonso var onside (när han tar emot bollen är han tre meter innanför backarna, men han kan mycket väl ha legat rätt när passningen slogs).

Nu började det bli nervöst på riktigt.
Och det skulle bli värre. I den 24:e minuten missar försvaret återigen markeringen av Alonso, som omarkerad kan nicka ett inlägg ned i backen, över Wernersson och ned igen innanför hans högra stolpe. 

https://youtu.be/KB73fd7LrSk

Nu satt vi bara och väntade på 4:an. Man kan ju utan överdrift påstå att det var spanjorerna som hade så kallat ”momentum”. Men de blåvita föll inte ihop på något sätt, och låg under sista 20 minuterna närmare ett reduceringsmål än 4-0. 

Hur det gick tror jag att ni vet. Resultatet stod sig, inte bara under ordinarie tid utan även under förlängningens 2 x 15 min. Matchen fick avgöras på straffsparkar, och trots att det länge såg lovande ut för IFK föll de till sist, sedan Roland Nilsson och norrmannen Per-Edmund Mordt missat sina.

Där och då var jag mest förbannad. Förbannad över denna kombination av otur och domarkorruption som jag trodde var förklaringen till alla märkliga domslut. I dag tror jag inte ett ögonblick att domaren var köpt. Han var bara en människa som inte vågade sparka uppåt. 

Det är inte så att det här var  dagen då fotbollen dog. Små segrade över stora även efter den 16 april 1986. Inte minst IFK Göteborgs visade det, med UEFA-cupvinsten året därpå och fina segrar över Man U, Milan, Sevilla och Barcelona på 1990-talet.

Men någonting var det som dog i mig. Kanske min syn på människan och hennes möjligheter att skapa ett gott och rättvist samhälle.

Det som skedde med Paolo Casarin på Camp Nou har jag senare sett upprepas gång på gång. I arbetslivet, i politiken och till och med i sällskapslivet.

När din vanligtvis så vettige chef håller med sin chef, trots att dennes dekret är uppenbart vansinniga. När din favoritpolitiker plötsligt vill se ”hårdare tag mot buset”, för att 100 000 på läktaren kräver det.

Den 16 april 1986 började jag långsamt inse att det inte räcker att ha rätt. Kanske blev jag vuxen och välbehövligt cynisk. 

Men jag saknar nog min barnatro. Jag märker det i mitt omåttliga engagemang varje gång David ändå verkar ha en liten chans att besegra Goliat. Mina medsupportrar i Änglarna får säga vad de vill, men när MFF slår Celtic eller Östersund spelar ut Arsenal på bortaplan så är jag nära tårarna. Varje gång.