Del 5
VM är världens största händelse och det finns bokstavligt kameror överallt. Allt fångas både på läktarna och på värdstädernas torg. De virala stunderna avlöser varandra och det krävs inte mycket längre i dagens medielandskap för att saker ska väcka uppmärksamhet långt bortom landets gränser. Det gäller att hålla ihop, vara samlad och inte sticka ut för att slippa bli en global driftkucku. Jag brukade vara bra på det.
Jag har ett tydligt minne från min barndom av att min ömma moder en gång stod och grät framför TV:n. Det kändes förvirrande och när jag tittade på vad som visades på skärmen förstod jag ännu mindre. Där stod en troligen sönderdopad vitrysk kvinnlig tyngdlyftare på en prispall. Att hon var tre meter lång och hade helskägg gjorde det hela än mer bisarrt. När jag frågade min ömma moder vad det var som hade hänt svarade hon bara att det var så fint att se hur glad den där tyngdlyftaren var när hon vann guld i OS. Det sägs att man blir som sina föräldrar, men jag trodde aldrig att jag skulle bli som min mor.
”Min stoiska era är dock över och kommer nog aldrig tillbaka.”
/ Liss
Jag har under hela mitt liv försökt vara lika stoisk som min far som var skogshuggare innan pensionen och visade ungefär lika mycket känslor när Sverige vinner mästerskap som när ett par av hans tår höggs av. Det är vad det är och så är det inget mer med det. Det är inget att hetsa upp sig över. Min stoiska era är dock över och kommer nog aldrig tillbaka. Nu är det mina mors gener som har tagit över för gott.
Som alla andra som har spelat en del poker i sina dagar har jag lärt mig vikten av att kunna sätta upp ett riktigt stoneface när det behövs. Kontrollera mina känslor. Inte låta känslorna kontrollera mig som en jedi hade sagt. Extra viktigt var det när man växte upp i en småstad på västgötaschlätta och inte ville ge någon ammunition till flocken som gärna kalasade på den svagaste medlemmen. Det var enklare att vara en del av flocken själv. Ibland sprack fasaden, men aldrig när andra såg på. Efter åratals av nötande finns det däremot inte mycket fasad kvar.
På senare år har jag allt tydligare märkt av en ny sida hos mig. Jag har blivit extremt blödig. Kanske hände det när jag blev förälder, men jag är ändå inte helt säker på att det är svaret. Vid förlossningen var man mer skräckslagen och sedan lättad när allt var bra. Mer lättnad än eufori. Speciellt mycket av det hela såg jag heller inte, jag föredrog att hålla mig i anfallszon så att säga.
Det är ändå otvivelaktigt så att jag allt oftare känner mig överväldigad. Jag tror inte att jag grät en enda gång mellan åldrarna 18 och 35 men mot slutet har tårarna flödat fritt. När Arsenal vann guld givetvis. Men det är inte bara de stora händelserna som framkallar de stora reaktionerna längre. Precis som min mamma innan mig så kan jag bli oerhört rörd när någon random atlet vinner en sport som jag knappt vet vad den heter. Bara att personen ifråga lyckas uppfylla sina drömmar räcker. Det är något fint med det.
Det är dock inte bara sport som får igång mig nuförtiden. Jag som alltid har haft som motto att det bara är okej att gråta på begravningar och fotbollsmatcher kör igång ögonduschen vid alla möjliga tillfällen. Artisten Sam Fender har skrivit en låt som heter Seventeen going under som i mitt tycke är en av de bästa sångerna som har gjorts de senaste fem åren. När jag såg honom på Way out West tänkte jag att jag skulle skråla med så högt som jag bara kunde. När jag kom till raden And claws you when you’re down som är i början av låten kände jag hur halsen stockades och att det inte gick att få fram något ljud. Det var för svårt. Jag fick sluta sjunga och fokusera på att andas för att inte börja gråta mitt i publikhavet.
”Jag kommer att sitta på en sportbar i Alingsås mellan 02 och 07 på morgonen.”
/ Liss
Min brorsdotters student, söta hundar, bitterljuva filmer och annan konst är exempel på andra saker som kan få igång mig. Jag vet inte om det finns piller mot detta, men jag borde definitivt uppsöka läkare. Förra veckan kom nästa händelse när jag var på plats och såg damernas betydelselösa VM-kval mellan Sverige – Italien. När vi stod upp och sjöng nationalsången så började jag tänka på att om några dagar står jag upp och sjunger nationalsången i Texas. Det var allt som krävdes för att jag skulle bli helt överväldigad igen och jag var tvungen att ta på mig solglasögonen och titta bort för att inte bli hämtad av männen i vita rockar.
VM är igång och jag har sett alla matcher hittills, antingen direkt eller i eftersändning. Några timmar efter att detta skrivs är det också dags för Sverige att kliva in i mästerskapet. För er som vill ha speltips så gillar jag över 2,5 mål till 2,25 på Svenska Spel. Sverige är helt oförmögna till att försvara och mittfältet ligger lågt utan att lyckas sätta press på bollhållaren. Alla lag skapar chanser på blågult och Tunisien kommer att få sina lägen också. Samtidigt finns det en hög uppsida i Sveriges offensiva spel när det väl sitter. Det har blivit många mål i alla matcher detta år vare sig motståndarna har hetat Grekland, Polen eller Norge.
Det är dock inte det viktigaste med denna text. Jag kommer att sitta på en sportbar i Alingsås mellan 02 och 07 på morgonen då den staden har utökat alkoholtillståndet. Troligen kommer det vara lite dimmigt när matchen börjar och dessutom lär väl sömnbristen kicka in. Om Sverige gör mål räknar jag med sedvanligt kaos som det brukar se ut på sportbarer och jag är rädd att jag inte klarar av att fira ”normalt”. Kommer jag att tappa masken helt framför kollegor och främlingar? Troligen. Ser det för konstigt ut med solglasögon på inne på en sportbar klockar fem på morgonen? Kanske.
Det som ändå är fint med ålderdomen är att det inte är lika viktigt längre att tillhöra flocken. Jag är den jag är och om det nu skulle hända att man skämmer ut sig för hela världen under mästerskapet genom att bli alldeles för känslosam så må det vara hänt. Låt dem titta.
→ Min första blogg läser du här!
→ Min andra blogg läser du här!
→ Min tredje blogg läser du här!
