Sätter mig i soffan, slår upp laptopen och loggar in på SvS. Plötsligt känner jag närvaro. Jakob har smugit upp bakom ryggen på mig.
”Pappa, nu tror jag att du ska samla in deg.”
”Vad menar du?”
”Deg betyder pengar, om du inte visste det”.
Måste vara härligt att vara 6 år och tro att man är kunnigast i världen. Fast lite jobbigt också ibland att behöva upplysa sin omgivning, förstås.
I förra veckan kom han hem efter förskolans avslutningsdag och mamma Karin var förstås nyfiken på vad de gjort. Jakob suckar uppgivet, hade han lärt sig himla med ögonen hade han gjort det också.
”Mamma … vet du vad tipspromenad är?”
EM är snart över och det kanske är tur, för jag börjar känna mig dränerad på känslor. Mitt hjärta är inte alls där mina pengar är, märker jag.
Inför EM spelade jag Frankrike, Spanien och England som slutliga vinnare – en lax på varje. England är mitt sista skott på plusresultat över EM.
Men det var ju ändå lögn i helvete att försöka hålla på England i semin mot dessa supercharmiga, sympatiska danskjävlar. Bortsett från Christian Eriksen-grejen och deras härligt snabbfotade fotboll så är jag ju en sådan där som alltid instinktivt omfamnar en underdog.
Jag tiltade faktiskt ur rejält på straffen. Under normala förhållanden är det väl straff ibland och ibland inte. Men när UEFA instruerade domarna om att inte döma ”soft penalites” kan knappast Danny Makkelie ha lyssnat. För även om den inte var direkt felaktig, så tror jag de flesta av oss kan enas om att den var soft.
Och ska man då ändå döma en soft penalty så är det väl svårt att tänka sig ett sämre tillfälle än i förlängningen i en semifinal?
För övrigt tycker jag att det är ganska talande när Gareth Southgate och Harry Kane ombeds kommentera straffsituationen. Bägge uppger att de inte har sett reprisbilderna.
Syn på den, säger jag. De måste i så fall vara ensamma på jorden om det.
Men jag förstår dem. Annars hade de ju tvingats välja mellan att medge att de gick vidare på en synnerligen tveksam straff och på att göra sig själva löjliga genom att hävda att den var solklar.
Nåja, England var närmast ett mål och de är värdiga finalister. Liksom Italien, även om jag hellre hade haft Spanien där (till 10 x degen, för att använda min sons språkbruk).
På spelfronten har det varit fortsatt (relativt) kallt. På förra veckans Stryktips la jag ett bolagsspel som jag inte är särskilt stolt över. Det var på tok för flackt och innehöll en hel del kassa rader.
Vilket blev ganska tydligt när vi var ytterst nära att få 13 rätt för någonstans i krokarna av 10 000 kr.
I viss mån var det ett olycksfall i arbetet. Men det speglar också den svåra balansgången mellan att lägga teoretiskt lönsamma system och att lägga system som gör majoriteten av köpare glada. Många vill vara nära – även när utdelningarna kryper ned under 60 000 kr. Och ska man vara det måste man lägga olönsamma rader.
Men jag vet att en del av er som köper andelar i mina system gör det för att de (oftast) är sunda, så nu skärper jag upp det lite. Lite kan man synda, men jag kan inte predika en sak och göra motsatsen.
Om jag ser till min egen snöda vinnings del så var dock den största besvikelsen i förra veckan söndagens TT. Jag hade ett privat litet (218 kr) system som hade givit 14-15 k om inte Odds BK kvitterat Rosenborgs ledning i 89:e matchminuten. Ouch!
Att jag satte gårdagens TT för 3 915 kr på 315 rader kunde inte riktigt kompensera för det.
Inför denna veckas Stryktips (6 m kr JP) fick jag feeling och sänkte andelspriset till 99 kr. Jag ska inte påstå att det ligger vetenskapliga studier bakom, men rent allmänt har jag kommit att tro att sweetspot för systemstorlekar ligger någonstans mellan 3-10 k rader.
Helt säker är jag i varje fall på att system på +20 k rader är svåra att få lönsamma – även vid stora jackpots. För att inte tala om dessa 40 k-system som emellanåt erbjuds ”on demand”.
Det kan vara en kul grej, men de är väldigt långt ifrån optimala.
GL därute!
Johan Kretz
