Poker är ett sjukt spel. När man spelar en större pokerturnering så är det det enda som betyder något i livet. Allt annat är prassel, grå massa och obetydligt. Hela sinnet, hela livet ligger i potten.
Jag kom in med starkt psyke till finaldagen av Poker-SM. Vi var tio kvar. Jag hade en bra stack, den fjärde största, och hade en given gameplan. Ta det lugnt i början och växla upp med 5-6 kvar då pengarna började bli större. Pengarna var inte min stora morot denna dag. Jag har så jag klarar mig med en livsförbrukning av ärtsoppa på tub på kontot. Men vinnarskallen i mig älskar att tävla. Det är adrenalinet som får mitt Svensson-liv att blixtra till. Jag har aldrig vunnit någon live-titel av större värde och jag ville verkligen göra det nu.
”Jag vill egentligen bara bita i en kudde och få någon att slå mig hårt så jag slocknar.”
/ dybban
Första handen. Noelia torskar en stor pott och tappar halva stacken. Handen efter höjer hon i tidig pos 150k på blinds 30/60k. Alla foldar till mig i big blind och jag kikar ner på A5 i klöver. En hand som funkar att 3-beta för att sätta press på hennes turneringsliv. Men jag tar den modesta vägen och synar.
Flopp J64 med två klöver. Fin flopp med nötfärgdrag. Planerar att slå om ifall Nollis betar, men hon checkar. Turn blank 2:a som även ger mig en hålpipa. Läge att leda ut. 180k. Hon synar. River en blank åtta. Här måste jag bara gå för det. Det borde vara något slags ICM-självmord för Nollis att syna light här. 375k vilket lämnar henne kvar med under en halvmille (under 10bb) om hon synar. Stek, stek, stek. Till sist räknar hon upp marker och hittar synen med ATo. A-hög. Jag kräks i munnen. Man har uppenbarligen för slaskig image. Otroligt cred till Nollis dock som orkar. Den enda tjejen på bordet visar de största pungkulorna.
Ingen bra start. Nere på 1,2M och varje varv kostar 120k. Jag bestämmer mig för att inte stressa. Läget kommer. Mora-Nisse, chipleadern som sitter till höger mig, ställer mig all in varje gång det foldas fram honom på lilla blind. Mitt kortsnitt gör det enkelt för mig. 84o, 24o, 93o osv. Det finns inget annat att göra än att ha tålamod och ta de chanser som uppstår.
På det andra bordet (vi spelar 5-handat) lyckas shortstacken tura med AT vs AK all in pre. Jobbigt när man är short och hellre spelar 9-handat.
Men så till sist kommer läget. Noelia höjer 150k i tidig pos. Knappen, en äldre spelis, slår om till 400k. Jag har bara drygt 700k kvar i stacken och smyger fram två vackra damer. All in! Han börjar till min glädje steka trots att han är inprisad med ”any two”.
– Jag har en riktig skithand, säger herren.
Men med tanke på pottoddsen är synen given och han viker upp 86o. Potten är på 1,6M och jag är tillbaka i spelet om det står. För första gången i turneringen har jag dock en krypande känsla i kroppen vid en all in.
Floppen landar 885 och magen vänds ut och in. Turn landar en tredje ruter som ger mig ytterligare outs med ett färgdrag. Men river blankar och det som inte fanns på kartan är sanning. Jag är ute på tionde plats. Den sämsta placeringen i hela turneringen. Iallafall kändes det så just då.
”Hon var aktiv, orädd och skoningslös.”
/ dybban
Det var långt ifrån den värsta bad beat jag åkt på i livet. Men helt klart en av de tyngsta tuneringsbustarna. Jag är en spelare och van vid motgångar. Men det här river upp bröstet. Jag vill egentligen bara bita i en kudde och få någon att slå mig hårt så jag slocknar. Men jag nöjer mig med att stoppa snusdosan i fickan, snabbt önska övriga lycka till och direkt kliva pokerrummet. Få mina 63 200 kronor i kassan och med tunga steg möta eftermiddagssolen. Huvudet snurrar och jag funderar på om jag ska ta mig en riktig bläcka eller bara gå och lägga mig på hotellrummet och stilla somna in och aldrig vakna igen.
Jag rabblar de gamla självklarheterna som jag lärt mig tugga vid motgångar. Barnen är friska, jag bor inte på gatan, jag är född i Sverige, jag är inte glutenintolerant osv osv. Livet kommer tillbaka en aning. Jag bokar tåg hem till västkusten. Förbereder mig för lämning på skolan/förskolan 07.15.
Onsdag morgon nu. Barnen lämnade och jag ser att Nollis vann SM. Det gör mig varm i bröstet och gör min egen sorti lättare att bära. Hon hade en perfekt turnering på många sätt och är så värd segern. Hon var aktiv, orädd och skoningslös. Jag blir nästan gråtmild av att hon dessutom hade delar av sin familj på plats, två döttrar och gubbe, för att stötta och heja. Jag vet att både titeln och prispengarna betyder mycket. En perfekt och omtyckt SM-vinnare med stort hjärta för sina medmänniskor som brinner för de utsatta i samhället. Alla i Stugan bör bara bocka och buga. Stort grattis, Nollis!
Själv börjar jag blicka framåt. Mot Vegas och The fucking Mirage. Då. Då. Då är det min tur.
/ dybban
