Det finns ingen stad utanför Sverige som jag spenderat mer tid i än Las Vegas. Men det känns som ett annat liv nu. Efter att ha åkt dit minst en gång per år i sex års tid har jag nu inte besökt syndens näste sen jag fick mitt första barn för sju år sedan. Första åren var en hemsk abstinens på Vegas, men ju längre tiden har gått har jag förlikat mig med att det är så här det är.
Att dygna med Dregen vid ett pokerbord på Flamingo har byts ut mot att se på Masked Singer med barnen och stilla somna in i soffan runt 22-snåret. Skaka rumpa på världens hetaste klubbar har blivit hopp som världens mest oviga groda runt en midsommarstång. Istället för WSOP Main Event för 10 000 dollar får jag lira Sommarlaxen på CC för 1000 kronor.
Och jag fattar. Det är så här det är att vara småbarnsförälder. Att äta kakan och ha den kvar är en svår ekvation. Man får ge upp någonting för att få något annat, något viktigare. Och jag är inte mycket för att klubba ändå. Jag har ändå fyllt 40 och tappat håret. Gubben behöver lite lugn och ro.
Pokern däremot. Poker i Las Vegas. Det är något som jag aldrig kommer att sluta sakna. Jag kan knappast titulera mig pokerproffs längre, men jag älskar fortfarande spelet. Som Doyle Brunson sa:
”- We don´t stop playing because we get old. We get old because we stop playing.”
/ Doyle Brunson
Varje gång jag sätter mig vid ett pokerbord är jag 25 år igen. Och ungarna vill väl ha en ung farsa? Man skulle kunna säga att jag gör dem en tjänst som skickar upp den vilda duon i tio dagar till mormor och morfar i Norrland. De nöjer sig med neonljuset från bensinmacken i Storuman ändå.
De käkar hellre en korv med bröd än oxfilé på Cut och sitter hellre vid en sjö och fiskar med morfar än kollar på nån Vegas-show. Win-win. Allt är klart. Jag och frugan Norrländskan åker till Las Vegas för att göra något jag inte var säker på att få uppleva igen. Spela VM i Poker. WSOP fucking Main Event.
Jag vet att jag är omsprungen när det gäller nätpoker. Men det här är live. Då kan alla preflopcharts-pluggande internetkids sätta sig ner. Kom och stirra mig i vitögat vid ett pokerbord när jag druckit åtta öl. Det går inte, för jag kollar åt alla håll samtidigt. Jag är orädd som en 3-åring och svårläst som sten.
”Då kan alla preflopcharts-pluggande internetkids sätta sig ner”
/ dybban
Jag kommer inte ta några lektioner av Jerry. Jag kommer inte kallbada. Jag kommer inte sova tio timmar per natt. Jag kommer inte köra yoga eller ta en kurs i mindfulness. Jag kommer inte äta sallad med tonfisk. Jag ska bara göra som Glenn Hysén, ha det gott. Min filosofi är nämligen enkel. En glad dybban spelar bra poker.
Det var ett gäng år sedan som jag slutade skriva om livet med kortleken nu. Men som uppladdning inför sommaren tänkte jag kliva in och göra ett gästspel i dryga månaden här hos The Gambling Cabin. Häng gärna med! Back to Las Vegas, baby!
/ dybban
