Det finns många potentiella förberedelser inför en pokerturnering. Det kan definiera vilka vi är hur vi tar oss an en tävling eller uppgift.
Jag var på Visingsö i helgen. Hälsade på farbror Pelle, faster Mia, kusinerna och deras barn. Jag tog mig an dagen med stort engagemang. Körde runt ungarna i en lådcykel. Den var otroligt trög. Det var som att cykla i konstant motvind och uppförsbacke. Karaktärsdanande om man vill se det från den positiva sidan. Särskilt när ungarna tyckte att det var en tävling mot övriga cyklar och ville komma först.
– Min pappa cyklar mycket fortare än du! fick man höra under tiden som livet höll på att försvinna ur kroppen.
Det är aldrig för sent att ge upp. Folk borde göra det oftare när de gör saker de inte borde. Men jag var ovanligt dumdristig denna vackra junidag.
Sedvanligt klotgrillande på kvällen var höjdpunkten och när ungarna lekt rövare, badat badtunna och somnade stående åkte whiskyn fram, som sig bör. En flaska senare började det snackas om att springa ner och ta ett bad i Vättern. För den som inte vet är Vättern Sveriges djupaste sjö och så kall att hjärtan har stannat för mindre. Svepande svar om gradantal landade på ”troligtvis under 10 grader”. Då vet man att det är närmare 5. Och ni vet vad jag tycker om kallbadande. Det är för en speciell sorts människor som förbereder sig till det yttersta inför en fotbollsmatch eller pokerturnering. Den sortens människor vi livsglada gör narr av. Själv badar jag inte i vatten under 25 grader, eller helst inte alls.
”När jag stirrade upp mot den molnfria stjärnhimlen kändes det som jag var på väg att uppfinna meningen med livet.”
/ dybban
Jag har aldrig kallbadat i hela mitt liv. Men stämningen krävde nu att den oskulden skulle tas. Jag greppade en flaska och tog ett per rejäla klunkar under den hundra meter långa promenaden ner mot sjökanten.
Fötterna domnade så fort de kom under ytan. Jag började fundera på om det är så här det känns att vara amputerad. Men det fanns ingen återvändo. När jag lät mitt blekfeta lekamen dyka ner i Vätterns svarta djup stod tiden stilla. När jag väl kom upp hade inga delar frusit sönder. Min hjärna var plötsligt helt ren, helt nykter, helt klar. När jag stirrade upp mot den molnfria stjärnhimlen kändes det som jag var på väg att uppfinna meningen med livet. En utomkroppslig upplevelse.
Vägen upp mot stugan var enkel, jag frös inte, jag led inte. Huvudet hade satts på reset och pumpat igång igen. Ingen vet med hur många procent jag utökade min hjärnkapacitet.
Måndag nu. Och jag sitter på tåget till Stockholm, den kungliga Huvudstaden. Det är sen gammalt att de bästa tankarna tänks med näsan mot ett fönster på ett tåg. Jag är vidare till dag 2 i Poker-SM med en hälsosam stack. Funderar på hur mina förberedelser ska se ut när jag kliver av vagnen och ska döda de två timmarna innan spelet drar igång 16.30.
”Min hjärna är nu så utvecklad att jag tänker ett steg längre.”
/ dybban
Ett snabbt besök på hotellets träningscykel och ett kallbad på rummet? Med upplevelsen på Visingsö i bakhuvudet så förstår jag att ni tänker så. Men min hjärna är nu så utvecklad att jag tänker ett steg längre. Vad låg bakom detta minne för livet? Sällskapet, tillfälligheter, gud fader själv?
Nej. Det finns inget att ifrågasätta här. Whiskyn ska ha credden. Utan den inget bad. Ingen utomkroppslig upplevelse. Ingen utökad hjärnkapacitet.
Det är runt 85-90 spelare kvar om jag uppfattat saken rätt. Jag ligger topp 20. Idag spelar vi nog ner till något slags finalbord och på nationaldagen ska SM-titeln och runt 750k delas ut i förstapris. I fältet finns allt från gamla rävar, till rutinerade pokerproffs och rena hobbyspelare. Vi har alla olika sätt att förbereda oss. Vissa kallbadar, andra sover, en del pluggar in charts för hur 15bb ska spelas 6-handat.
Själv sitter jag i baren på Grand Central och tar en liten pinne. Efter den vet ingen hur den här kvällen kommer sluta. Heller.
/ dybban
