Haveriet i Viaplaystudion är dagens, veckans, kanske till och med hela EM-kvalets snackis. Mycket har sagts och skrivits och mer kommer det bli.
Det finns så många aspekter och bottnar av det som skedde. Vi kan börja med de mindre viktiga.
Sakfrågan. Bojan Djordjic frågar varför Jesper Karlsson, med sin strålande form, bara fick 8 min speltid på två matcher. Frågan är relevant, men inte särskilt svår att svara på: det är trångt nu på svensk offensiv planhalva.
Ungefär så svarade väl Janne också, men med en aggressivitet som nog chockade hela svenska folket. Han ignorerade också att Bojan faktiskt inte hade frågat varför Karlsson inte fick en plats i startelvan, utan varför han bara fick 8 minuter. Såväl Belgienmatchen som Azerbadjzanmatchen var avgjorda med 25 min kvar.
Rasse-grejen. Jag tror inte ett ögonblick att Janne Andersson syftade på etniskt ursprung när han frågade Bojan vem han representerade. Frågan var nog snarare retorisk, av någon anledning ville Janne göra en poäng av att Bojan är ”media”, det vill säga att han inte har någon roll i landslaget eller fotbollsförbundet.
I efterdebatten finns det de som menar att Bojan ”drog rasistkortet” och valde att medvetet feltolka Janne. Det tror jag inte på ett ögonblick. Av två skäl tycker jag inte att det är särskilt konstigt att Bojan vagt började ana främlingsfientlighet.
För det första hans erfarenheter, all den skit ha fått ta genom åren av rasister som inte gillar det han säger på tv. För det andra för att Jannes fråga var obegriplig. Om den var retorisk och han ville göra en poäng av att Bojan var ”media” – så varför? Det är ju just på grund av den rollen som det faller sig helt naturligt att Bojan ställer kritiska frågor.
Den här grejen tror jag att de kan lägga bakom sig ganska snart och inse att såväl Jannes fråga som Bojans tolkning var orsakade av den extrema stress det innebär att vara inblandad i ett storbråk i direktsändning.
Relationen makthavare/media. De senaste åren har det blivit allt vanligare att makthavare vill kunna kontrollera intervjusituationer helt. Att de blir fly förbannade om de får frågor de inte vill ha.
Vi ser det när regeringen vägrar ställa upp på intervjuer om ministrarna inte anser att det gynnar deras syften att bli utfrågade (och där finns ju inga bindande kontrakt, annat än samhällskontraktet) och vi ser det när företagsledare eller höga förtroendevalda kräver att få se frågorna i förhand för att ställa upp.
Antagligen är Janne bara färgad av sin tid. Han väntar sig inte kritiska frågor efter en vinst, och ser det som ett regelbrott. Nu handlar det ju visserligen ”bara” om fotboll, men debatten blir tråkig om reglerna för den ska vara helt styrd av utfall.
Och fotbollen lär bli lidande. Allt var inte genomuselt i matchen mot Belgien och insatsen mot Azerbadjzan var inte helt igenom imponerande. Båda matcherna kunde slutat annorlunda, tror man annat har man inte förstått hur mycket små detaljer och tillfälligheter kan påverka slutresultaten.
Den mänskliga aspekten. Janne uppvisar alla tecken på utbrändhet. Inte att undra på – att vara förbundskapten för landslaget måste vara ett av de mest otacksamma och omöjliga jobb som finns i idrottsvärlden.
För ett par veckor sedan deltog han i underhållningsprogrammet Bäst i test, och lackade ur fullständigt när han släppte in ett mål i en fånig tävling. På riktigt alltså, inte bara så där skojarg som vi blir när vi förlorar bowlingen mot kompisarna.
Kanske har han inte den idealiska personligheten för ett så stressfyllt uppdrag som att leda ett landslag, åtminstone inte i motgång? Jag vet inte, men klart är att han behöver vila, och kanske KBT. Och en kram.
Ok, kan inte låta bli att avslutningsvis även nämna tweeten. Zlatan Ibrahimovic, en 41-årig miljardär som hatar journalister (och alla andra som någon gång dristat sig att ifrågasätta Zlatan Ibrahimovic), twittrar ”10 p”.
Som om Janne just gjort något bra, nästan i klass med det qatariska samhällsbygget.
//Kretz
