Doyle Brunson fick en gång en fråga från ett fan som skulle spela en större pokerturnering om vad hans bästa tips var för att vinna? Svaret kom som en självklarhet:
– Get lucky.
Poker är ett skicklighetsspel, men i en enskild turnering eller cashgamesession är det inget snack om vad som är viktigast. Turen. Eller åtminstone att slippa otur. Vissa händer lever sitt liv som ett självspelande piano och det finns inget att göra åt den saken. Det är bara att följa med floden och hoppas bli uppfiskad innan vattenfallet.
På lördag blir det, som jag nämnde i den förra texten om Luton och playoff-finalen på Wembley, en övning i att jobba in underdogen och tro på att drömmen kan bli sann. I veckan försökte jag träna lite på det här med tur.
Jag var bjuden på middag i onsdags. Livets jordgubbe på tårtan det. Jag hade lite ångest över att ÖIS spelade hemma mot Sundsvall samtidigt, men då ÖIS gamla ordförande, Skånberg, var med så var det inga sura miner när jag ställde upp telefonen mot en vattenkaraff och satte på matchen.
”- Det är bara att följa med floden och hoppas bli uppfiskad innan vattenfallet.”
/ dybban
Skanshof gungade när jag spottade ut torsken med skirat smör och skrek in 1-0 och säsongens första vinst. Glad i hågen tog jag och min gamle läromästare, det gamla pokerproffset Magpe, en liten efterstänkare på Rivertons skybar. Där blickade vi ut över hamninloppet och kranarna bort mot Hisingen. En alltid lika sentimental som vacker vy.
När Vegas kom på tal slängde Magpe upp åtta skrynkliga femhundringar på bordet och sa på sin oefterhärmliga småländska:
– Jag måste ha procent i Main ju!
Då Magpe är en man som utstrålar flyt och lyckats mycket väl i livet så är det en bra procent att sälja för karman. Det gäller att tänka på allt.
Jag var på strålande humör när jag ensam lämnade hotellet vid 23-snåret. Livet log mot mig när jag gick genom göteborgsnatten, så det var väl inte så konstigt att jag stannade upp när stans vackraste byggnad tornade upp sig. Kasinot. Nej, jag skulle verkligen inte sätta mig och spela nu. Ungarna vaknar på utsatt tid 06.20 och då frugan börjar tidigt på jobbet är det min uppgift att stånga igång dagen. Men man kan väl få gå in och titta lite bara? Säga hej.
Jodå, det var ändå på sin plats. Men släng in en unge, småhög på lördagsgodis, i en leksaksaffär med ett par höga sedlar för att “titta lite”. Det har aldrig slutat väl.
Fem minuter senare satt jag vid ett pokerbord. 25/25 Texas var det enda som erbjöds. Men det passade fint då jag måste snäppa upp mitt Texas-spel efter att ha snöat in på femkorts PLO det senaste året. Jag köpte in för max, 7k.
Bordet var inget extra, utan av det tajtare slaget. Jag märkte snabbt att ingen kommer att kriga tillbaka så jag bestämde mig för att höja eller 3-beta i stort sett varje hand. Det brukar innebära att någon till slut tröttnar med sitt toppar och bara stoppar in skiten. Rutinen sitter i att då ha en hand att syna med. Det har jag tyvärr inte så ofta, men just ikväll så.
Till spelet:
Cuf off, en glad gamäng, höjer till 150. Jag bestämmer mig för att bara syna på knappen med KJo. Floppen landar J84 med ett färgdrag. Den glada gamängen betar ut 150. Jag slår om till 600 och han stoppar snabbt in stacken på 3-4k. Det är ingen jättekul spot, men det är bara att syna och se glad ut. Jag blir ännu muntrare när det visar sig att jag är uppe mot QJo och scoopar. Man kan kalla det tur då korten lika gärna hade kunnat vara de omvända. Bra träning.
Natten fortgår, stacken har fortsatt öka med jämn takt, och klockan klämtar mot stängning 01.45. Floor ropar ut “kvällens sista hand!”. En efter en har spelarna lommat hem och vi sitter nu bara fyra kvar. Då viker jag upp kvällens bästa startnäve, AQo på knappen. Höjer 200 då det är straddle på 50. Både lilla och stora blind synar så klart då den sista handen alltid ska spelas.
Då får norrmannen på straddle för sig att gå all in för drygt 8k. Han har inte gjort något väsen av sig under de två timmar vi spelat mot varandra. Men bara själva tanken på att han är norrman gör ju att jag bara inte kan lägga mig och ge bort de 600 kronorna i mitten.
”- Poker är ett enkelt spel. Nio spelare kastar kort en kväll och sedan vinner alltid dybban.”
/ Gary Lineker
AA och KK går fetbort då han bara hade gjort en normal 3-bet då. AK och låga- eller mellanpar som han inte vågar spela normalt är rimligt, men det finns också en chans att han försöker spela allan ballan med någon grisnäve som triumferande ska visas upp när jag lagt mig. Det är ju trots allt en norrman. Jag räknar stacken och inser att om jag synar och förlorar så är kvällen even steven. Vinner jag blir det en helt okej vinst, 15% av WSOP Main Event. Det skrivs inga sagor om fegisar, SYN!
Norrmannen har AK. Den absolut sämsta handen jag kan möta i det här läget. Men jag har ett mission. Träningen. Han frågar om vi kan köra brädan två gånger. Mer utrymme för träning. Första brädan turnar jag en dam. Dybban – norrmannen 1-0. Den andra brädan ramlar J 10 9 8 8. Stege till mig. Dybban – norrmannen 2-0.
Jag kände mig som Tyskland och i taxin hem hörde jag Gary Lineker snacka gott:
– Poker är ett enkelt spel. Nio spelare kastar kort en kväll och sedan vinner alltid dybban.
Idag, fredag, ska jag ge mig på ytterligare träning. Då vankas det Poker-SM, live på kasinot här i Göteborg. Går man vidare från dag 1 fortsätter turneringen sedan i Stockholm om någon vecka. Det blir min första större turnering på ett tag så det ska bli riktigt kul.
De säger att turen aldrig ger bort något, den lånar bara ut. Jag är helt okej med det. Låt mig bara slippa betala tillbaka förrän efter den här sommaren.
/ dybban
