“Alla ska inte spela, men alla borde banne mig inte köra bil eller skaffa barn heller.”
Min farfars far hette Edvard i andranamn och var pastor. Hans förstfödda son, min farfar, hette Edvard i andranamn och var pastor. Hans förstfödda son, min pappa, heter Edvard i andranamn och är pastor. Som förstfödd son, med Edvard som andranamn, borde jag kanske ha hängt på traditionen istället för att som 8-åring önska mig ett roulettebord…
Jag har alltid varit en spelare. Jag vet inte hur det blev så. Men vissa har det nog bara i sig. Som 9-åring lämnade jag in dagens dubbel (farsan satt utanför i bilen och vinkade in till tobakstanten att det var okej) varje helg för tio spänn, halva veckopengen. Favorithästen var Com Hector. När gudstjänsten var slut på söndagarna sprang jag upp till kyrkans övervåning, där det fanns en tv, i lagom tid för de två sista loppen. Jag spelade poker med kompisarna tills någons morsa kom och slet åt sig kortleken och kallade det för synd och girighet. Men det handlade inte om pengar.
”Everyone I know goes away in the end. And you can have it all, my empire of dirt.”
/ Trent Reznor, Nine Inch Nails
Pengar är bara en såg eller hammare. När vi ligger inför sista vilan finns det inget som betyder mindre än bankkontot, det är som vilken gammal verktygslåda som helst. Och den följer inte med varken till himmel eller helvete.
Den bultande pulsen av spänning, den rena euforin, den snabba vreden och vilda galenskapen. Känslor. Det är spel för mig. Något som får mig att känna saker. Berg och dalbanan, den stormiga passionen. Ovissheten. Upplevelser ingen kan ta ifrån mig.
Kanske beror det på att jag alltid varit av den försiktiga skolan i övrigt. Fick jag välja mellan att dra en tvåfotare eller en fem meters bredsida valde jag bredsidan. Sidleds-Danne. Jag har fortfarande inte lärt mig att dyka, varför hoppa med huvudet före i det okända när man kan offra fötterna?
Jag har aldrig sökt kickar genom att slänga mig ut från höga höjder eller ta droger. Spelet har gett mig allt jag behöver.
Spel är inte för alla. Långt ifrån alla. Jag förstår varför vissa tar avstånd, hatar det. Spel kan vara ett mörker, få vinner i längden. Alla ska inte spela, men alla borde banne mig inte köra bil eller skaffa barn heller. Men i ett fritt samhälle är vi tillåtna att göra saker vi inte är ämnade för. I ett fritt samhälle är det alltid lättare att misslyckas. Att hamna på botten. Det är ett dyrt pris och samhällets skyldighet är att bistå med rimligt många räddningsplankor. Men alternativet, någon slags överförmyndarstat, vore värre.
”Den bultande pulsen av spänning, den rena euforin, den snabba vreden och vilda galenskapen. Känslor. Det är spel för mig.”
/ dybban
Jag är en trygghetsnarkoman som aldrig gulat sen jag började ta spelet på allvar. Min mardröm är att inte kunna betala huslånet eller ge ungarna mat på bordet. Jag lever ett helt vanligt Svensson-liv med sambo, två ungar, radhus, Volvo. Jag trivs ypperligt med det. Så länge jag får spela lite. Inte för att vinna en gigantisk verktygslåda, utan för den bultande pulsen av spänning, den rena euforin, den snabba vreden och vilda galenskapen.
Politiker, religiösa eller vem som helst får tycka vad de vill om spel. De behöver inte gilla det jag gör. Men låt mig bara få älska skiten.
Min förstfödda son heter Edvard i andranamn. Så det finns fortfarande hopp för släktträdet.
/ dybban
