Jaha, då var man tillbaka i vardagen med hyresförhandlingar, TT-grind, föräldramöten och jobbet som förstemaskinist på Boschen i köket. Odramatiskt, men ganska skönt när den yttre verkligheten är som den är och nyhetshändelserna speglar en eskalerande galenskap.
Dam-VM (jag är för gammal för att bry mig om huruvida man får säga så) är över och de spanska bollspelarnas president Luis Rubiales tyckte det föll sig naturligt att kyssa anfallaren Jennifer Hermoso på munnen, och kanske klämma lite grann på några andra nyblivna världsmästare.
Det finns också en video på där han står på läktaren tillsammans med bland annat den spanska drottningen Letizia och tar sig för skrevet och skriker ”Sug!”. Man undrar ju lite vilka andra kandidater förbundsstämman hade att ta ställning till när han valdes 2018.
Hermoso tyckte (föga överraskande) att överraskningskyssen var rälig. Fast sedan ändrade hon sig och gick ut med att kyssen var ”en spontan och ömsesidig gest”. Nu har det (återigen föga överraskande) framkommit att hon pressades till detta av sin härliga coach Jorge Vilda.
Mest fascinerad är jag kanske ändå av Rubiales pudel:
”Jag måste be om ursäkt, lära mig av det och förstå att det inte är ett lämpligt beteende för en förbundsordförande.”
Kunde ingen på fotbollsförbundet upplysa honom om att hans beteende är olämpligt (och straffbart) alldeles oavsett om han är landets premiärminister eller korvgubben på hörnet?
Även om det spanska fotbollsförbundet är ungefär lika trevligt som geggan i duschbrunnen så måste jag säga att jag gillade att spanjorskorna tog hem guldet. Frånsett genomklappningen mot Japan och korta sekvenser i Sverigematchen var de ruggigt bra, med både speed och teknik.
I min förra krönika berättade jag om min tes att det ofta är lönsamt att spela dogs i damfotbollen. Nu är VM över och jag kan konstatera att den höll hela vägen.
Lönsamheten var något högre i gruppspelen än i utslagsmatcherna, men det hade jag också väntat mig. Marknaden har hunnit justera en aning och de stora nationerna är förvarnade och fokuserade. Så här hade utfallet blivit om man i varje match spelat på underdogen, med och utan handikapp:
Asian hcp ROI
-0,5 97,3%
+,0,5 118,0%
+1,5 111,6%
Jag är ganska övertygad om att man hade kunnat förbättra de siffrorna rejält (och fått plus även på de raka spelen) genom en mer selektiv metod. Man måste inte spela Vietnam rak mot Holland …
Nästa vecka ska jag göra något som jag inte har gjort på 13 år, d v s spela en riktig livepokerturnering (jag räknar här bort ett fåtal homegame-aktiga turneringar samt någon turbo på TGC-eventen). Jag fick en ingivelse, anmälde mig till SvS-satellit och lyckades vinna en biljett till Malmö Open.
Det ska bli sjukt kul, och i viss mån kan jag nog tacka Dybban för det. Hans Vegasäventyr fick mig att följa WSOP main event och av bara farten kikade jag även på flera andra braceletevent.
Jag kan konstatera att väldigt mycket har förändrats sedan jag sist spelade. Den genomsnittliga spelaren är rejält mycket bättre i dag och det blir med stor ödmjukhet jag sätter mig vid borden på casinot i Malmö.
En påtaglig skillnad (som kanske inte är så betydelsefull, men som ändå säger mycket om utvecklingen) är att nästan alla verkar ICM-medvetna på bubblor och finalbord. Visst fattade folk att pengahoppen påverkade vilka ranger de skulle riskera stacken med även 2010, men inte alls i vilken omfattning.
Ett exempel som belyser det är den lilla finessen att spara några chips när flera spelare återstår att agera bakom. Låt säga att vi har 17 big blinds och en stor stack i UTG har öppnat för 2 big blinds och vi tittar ned på JJ. Back in the days tryckte vi bara in det, men i dag är standardmovet 3-bet non-allin. Skälet är förstås att om flera spelare bakom går-allin och utsikterna att någon av dem ska busta är goda så har vi alternativet att folda, även om vi sannolikt inte kan överleva ens ett varv därefter.
Nästan varje gång kommer alla att vika till UTG, som antingen viker eller 4-betar oss allin, vilket vi såklart synar. Ibland 4-betar någon och UTG viker och då har vi också en given syn.
Det är alltså ett move som kommer att betala sig ytterst sällan, men det är kostnadsfritt.
Så länge alla spelarna vid bordet förstår vad vi gör så förlorar vi ingen fold equity, då alla vet att vi aldrig viker för ett enskilt omslag.
Antagligen har detta varit standard i 10 år nu, men jag är ju som sagt helt yrvaken. Vem vet, om fem år kanske jag lär mig att riffla också? 😊
Aja, ska bli skitkul att spela i alla fall även om jag troligen får smaka så det står härliga till. Om inte lär ni få se en uppdatering på TGC:s Facebooksida.
