Min egen fotbollskarriär tog slut i samband med att jag fyllde 13 år. Möjligen var jag i besittning av en acceptabel bollkänsla, men mitt steg var alldeles för långt och ungdomsledarna i Häcken insåg tidigt att den där långe räkeln som inte ens var startspelare i 64:ornas tredjelag nog borde satsa på höjdhopp eller långdistanslöpning i stället.
Så om ni vill ifrågasätta mina kvalifikationer – var så goda, ni har helt rätt. Men även om jag bara är en av Sveriges miljontals självutnämnda förbundskaptener har jag en fördel gentemot de allra flesta – en alldeles egen krönika.
Den tänker jag helt skamlöst utnyttja till att delge er min take på den stundande Polenmatchen.
Val av risknivå
Sverige får vi möta Tjeckien eller Ukraina i åttondelen om:
- Sverige vinner. Sannolikheten enligt oddsmarknaden är 35%.
- Vi spelar oavgjort och det blir kryss mellan Spanien och Slovakien. Sannolikheten för detta är 3,8%.
Sverige får möta Kroatien i Köpenhamn om:
- Sverige kryssar mot Polen. Sannolikheten är 27,6%.
Sverige får mardrömmen Belgien i åttondelen om:
- Sverige förlorar mot Polen. Sannolikheten är 36,9%.
Att Belgien troligtvis skulle innebära slutet på EM-äventyret är nog de flesta överens om. Inte heller är det väl kontroversiellt att hålla Kroatien för ett något svårare motstånd än Tjeckien och framför allt Ukraina.
Så om vi blev erbjudna andraplatsen utan spel – hur skulle vi ställa oss då?
Ur ett rent risk/rewardperspektiv torde svaret vara givet. Det skiljer inte tillräckligt mycket i svårighetsgrad mellan Kroatien och Tjeckien och Ukraina för att det ska vara värt risken (ca 37%) att få möta Belgien.
Men vi får förstås inget sådant erbjudande. I verkligheten måste vi ta in ytterligare några parametrar i beräkningen när vi lägger upp vår matchplan. Den första är självklar – ett riskminimerande spelsätt innebär i praktiken en ganska liten begränsning av den faktiska risken. Matchen kan sluta hur som helst oavsett hur villiga vi är att ta risker.
Den andra är att matchen kan ha betydelse för vilket lag vi är i åttondelsfinalen. Att få igång en mer rörlig offensiv kan vara oerhört värdefullt inför fortsättningen. Vi vet med säkerhet att det är den sista och enda matchen i EM där vi lever vidare oavsett utgång. Det innebär en möjlighet med ett värde.
Hur tungt det värdet bör väga är en smaksak. Personligen hoppas jag att Sverige tar chansen att spela ut, även om det innebär en något ökad risk för tredjeplatsen.
Startelva och planerade byten
Min uppfattning är att debatten haft ett överdrivet fokus på vilka som ska spela på de två forwardsplatserna. Jag förstår varför det blir så när vi har fyra (eller kanske egentligen fem) forwards av så hög klass och ändå i stort sett saknat ett etablerat anfallsspel, bortsett från några minuter i andra halvlek mot Slovakien.
Den som ifrågasatts är förstås Marcus Berg. Jag är visserligen glad för att mycket nu tyder på att Robin Quaison nu ersätter honom, men tror egentligen inte att han är orsaken till sin egen osynlighet i de inledande matcherna. Berg, till skillnad från Isak, är beroende av en fungerande omgivning och det centrala mittfältet har verkligen inte levererat.
I matchen mot Spanien var det uppenbart att tempot var för högt för Albin Ekdal och mot Slovakien syntes det från första matchminuten att Kristoffer Olsson var på väg mot ett kort. Han var sen in i varenda närkamp och såg frustrerad ut.
Jag vet att Koffe är såväl Jannes som folkets kelgris och ingen önskar mer än jag att han ska växa ut till Sveriges Iniesta, men ibland undrar jag om vi inte förväntar oss för mycket av honom.
När Sverige inte lyckas etablera det korta spelet på centralt mittfält så betyder det också att Emil Forsberg inte hinner komma in från kanten förrän vi tappat bollen. Det funkar kort sagt inte, och då krävs någon sorts enmansraider som aldrig varit Bergs grej och inte ens står i hans uppdragsbeskrivning.
Janne kommer givetvis inte att byta ut hela centrala mittfältet inför Polenmatchen. Sannolikt gör han inga förändringar alls. Men jag skulle önska att Kristoffer Olsson fick stå över och att Seb skickades in att härja centralt.
Om sedan Albin Ekdal presterar som mot Spanien borde vi överväga att ersätta honom med Jens Cajuste. Jag tror att Seb och Jens skulle komplettera varandra ganska bra. Vem som skulle vara mest av balansspelare låter jag vara osagt, de är (trots Cajustes ungdom) så rutinerade och kloka att jag tror de skulle kunna växeldra.
I en sådan uppställning är det ganska givet att Victor Claesson går in på höger mf. Visst vill jag se Dejan, men dels är det inte aktuellt att låta honom starta över huvud taget, dels är jag rätt säker på att Janne sätter Victor före.
Det kan verka konstigt att låta en spelare som trots allt är snudd på ordinarie i Juventus och har bättre form nöta bänk, men helt vansinnigt är det inte. Claesson är mer samspelt med Lustig än vad Dejan är, även om jag tycker att Dejan sliter väl så hårt i hemjobbet.
Fru Fortuna
Så. Nu vet ni hur vi borde mönstra laget. Snart vet vi också att det inte blir så..
Men jag lovar att inte stå och hojta om vilken idiot Janne är om det går åt pipsvängen. Om det är något jag känner ödmjukhet inför så är det slumpens betydelse för utgången i fotbollsmatcher. Sambandet mellan ”göra rätt” och ”vinna” är oftast svagt – ibland obefintligt. Bollar studsar.
En som begriper det och dessutom är bra på att uttrycka det är Kim Källström. Han har vid flera tillfällen uppehållit sig kring hur små, ibland slumpstyrda händelser påverkar matchbilder.
En lyckad brytning, en framåtriktad passning som lite turligt hamnar rätt och öppnar en kontringsmöjlighet. Tuppkammen växer någon millimeter och motståndarnas krymper i motsvarande mån. Plötsligt vågar inte deras ytterbackar följa med upp riktigt lika ofta vilket i sin tur gör det aningen lättare att spela sig ur pressen nästa gång. Vilket skapar ytterligare otrygghet hos dem och självförtroende hos oss.
Mot Spanien hände det där först runt 50:e matchminuten, men det hade lika gärna kunnat hända i 5:e i stället och då hade matchen inte sett likadan ut.
Låt oss hoppas att det händer tidigt mot Polen.
På återseende
Johan Kretz
