Jag har alltid hållit på underdogs. Kanske för att jag vill gå min egen väg. Kanske för att jag sett mig själv i dem. Kanske för att när en underdog väl vinner så känns det så mycket mer. Och vilka behöver egentligen supporten och kärleken mest?
Chris Moneymaker var revisorn som 2003 kvalade in till WSOP Main Event för 86 dollar. Det slutade med en otrolig VM-titel och 2,5 miljoner dollar i prispengar. Amatören slog proffsen. Underdogen skapade historia och lade en grogrund till hela pokerboomen. Kunde Moneymaker vinna så kan alla. Den bästa reklamen pokern kunde få.
Och det är med samma känsla jag åker till Las Vegas. Sämre spelare än jag har vunnit Main Event. Så varför kan inte jag? Även om jag spelat turneringen tidigare så känns det som om det är den enda chansen i livet varje gång. Den som inte hoppas vinna har redan förlorat och alla lever på det sjukliga hoppet om att det omöjliga kommer att ske.
På lördag kommer en viktig förberedelse inför WSOP Main. En underdog ska avsluta det omöjliga. För tio år sedan spelade mitt Luton Town i National League, den engelska femtedivisionen. Förutsättningarna inför säsongen var inte de bästa med en av Championships minsta budgetar, hela truppen kostar 25% av Haalands lön, och den minsta och mest slitna arenan. Under året har Luton även tvingats släppa sin tränare och en av sina bästa backar till en rikare klubb. Ändå är “Hattarna” en miljardmatch från att ta sig till Premier League. Efter en otrolig säsong väntar Coventry i en direkt avgörande playoff-final på Wembley.
Jag tar med mig mäktiga Liss, som nu gett upp Arsenal-säsongen, och beger mig till London. Det här kan jag inte missa. För i slutändan är det inte åren i ditt liv som räknas. Det är livet i dina år. Att få vara på plats när Luton för första gången i historien har möjligheten att ta sig till fotbollens finrum händer kanske bara en gång i livet. För jag är osäker på om lilla Luton någonsin kommer få den här chansen igen. De är heads up i sitt eget Main Event.
Blir det torsk på lördag talar mycket för att vi tar en gravöl vid pokerborden. Vid vinst hyr jag en flakmoppe med ölkyl och kör Liss runt Kenilworth Road i den brittvåriga betongnatten.
Snart kan Luton kämpa mot arabägda mångmiljardklubbar. Och jag mot highrollande superproffs som käkar Moneymakers till frukost.
För tio år sedan kändes det som det var samma odds på att jag skulle vinna VM i poker som att Luton skulle spela i Premier League. Och vi kan väl säga att det fortfarande är samma odds. 50/50. Antingen vinner man, eller så vinner man inte. På så sätt är hoppet om en inslagen dröm bara en slantsingling bort. Även för en underdog.
/ dybban
