När Joe Taylor gjorde 2-1 i den 117:e minuten märkte jag att något var fel. Jag skrek tills benen vek sig. Det öronbedövande jublet från Wembley tystnade och kom tillbaka som om någon vred upp och stängde av volymen. Ögonen svartnade och jag var tvungen att hålla tag i Liss för att inte dråsa i backen. Jag har aldrig svimmat i mitt liv, men jag förstod att nu var det nära. Luton var tre minuter från att få spela i Premier League, det blev för mycket för mig att ta in.
30 sekunder senare blev målet bortdömt av VAR för hands. Blodtrycket stabiliserades och den vanliga ångesten kom istället tillbaka. Jävla VAR.
Det blev ingen ultimat uppladdning inför resan till London och playoff-finalen. Jag gick nämligen vidare till dag 2 i SM som avslutades runt 01.30 på lördagsnatten. Startstacken på 40k hade då förvandlats till 248k, den tredje största stacken från Göteborg. Jättekul, men det betydde två timmars sömn innan flygresan.
”Jag har aldrig svimmat i mitt liv, men jag förstod att det var nära nu.”
/ dybban
Min viktigaste hand blev en klassisk flipp där jag 3-betade Kalvpojken med AKo på knappen och fick en last tillbaka. Jag synade 30-40bb utan närmare betänketid för att jag visste att jag aldrig skulle orka folda. Upp mot QQ och jag fick träffa en kung på turn. Där fick jag luft under vingarna och marker att spela ut med. Så nu blir det en tripp till Stockholm på måndag för att grisa sig vidare till finalbordet på tisdag. Det ser ut som att trycket är hårt i huvudstaden så jag räknar med ett fint förstapris på närmare miljonen. “En miljon där och en miljon där, det blir pengar det också” som direktör Junior brukar säga.
På lördag morgon var det en del motgångar. Förutom trötta ögon deklarerade Liss att han var krasslig i magen. I bilen ut rapade han död fågel och inte blev det bättre av att vi möttes av kaos på Landvetter och dryga timmens kö bara för att nå in i den riktiga kön till inchecken. Jag var helt säker på att vi skulle missa flighten. Men som ett under lyckades vi boarda och Liss hann med att sprutlackera toan på planet tre gånger innan vi landade på Heathrow. Tråkigt för övriga passagerare, men jädra krigare ändå Liss.
Stämningen på väg ut till Wembley var underbar. Vi hamnade bland 3000 Luton-supporters i ett packat tåg och sjöng sånger. Jag köpte en halmhatt. Bärsen flödade, Liss letade efter toaletter, livet lekte. Trots matchens enorma betydelse var det en nästan broderlig gemenskap mellan Luton- och Coventry-supporters. Inga bråk, ingen uppvigling, inga svarta ansiktsmasker. Jag har inte sett något liknande sen skottarna var här och visade vad de hade under kiltarna i EM 1992.
Det här var allt det som gör fotbollen vacker. Två stolta sidor som bara njöt av stunden.
Matchen och inramningen var otrolig. Lutons lagkapten och mittbacksgigant, Tom Lockyer fick något slags hjärtsnörp och föll ihop efter sju minuter. Utbytt och ambulans till sjukan. Inte den bästa starten. Men Hattarna var ändå strålande i första halvleken och gjorde rättvist 1-0. I andra var Gyökeres bäst på plan och låg bakom kvitteringen. Med tanke på att Luton fick tre bortdömda mål av VAR och inte släppte till så många chanser trots nedgången i andra halvlek så tyckte jag de orange vann på poäng. Men vad hjälper det.
Efter min återkomst till livet efter avsvimningen så var det dags för straffar. Fy satan. En fruktansvärd upplevelse. Men bra träning inför WSOP Main då det är ungefär så det kommer kännas när man flippar för 100 miljoner.
”En fruktansvärd upplevelse. Men bra träning inför WSOP Main då det är ungefär så det kommer kännas när man flippar för 100 miljoner.”
/ dybban
Båda lagen slog bländande straffar och jag förstår inte hur de lyckades. Jag har slagit ett par elvametare i mina dagar. Med skillnaden att jag gjort det inför 50-100 pers i publiken och noll kronor eller vidare ära på spel. Knäna har ändå börjat skaka. Jag lider med den stackars saten, gammal Chelsea-talang så klart, Fankaty Dabo som missade den sista straffen. När det stod klart att Luton stod som segrare förstod jag ändå inte vad som hade hänt. (se klipp från avgörande straffen, foto: dybban)
Det enda jag kan jämföra med är när jag var med om min första förlossning och fick min första son. En utomkroppslig känsla som inte gick att ta in. Det tog flera veckor innan jag på riktigt fattade att jag hade blivit pappa.
Imorse var jag inbjuden till Fotbollsmorgon och fick prata Luton med Jesper “Oraklet” Hofmann. Det känns stort att få göra lite reklam för klubben i en tid som aldrig kommer tillbaka. Nästa säsong väntar lag som Manchester City, Arsenal, Man United och Liverpool på Kenilworth Road. Luton lär inte göra en Nottingham och värva in en ny startelva. Så vill vi inte ha det heller. Det ska väldigt mycket till för att klara kontraktet, men har man tagit sig hit utan pengar. Vad kan man då göra med pengar?
Det är svårt för en underdog att ta in så stora framgångar på kort tid. Luton till Premier League, vidare i SM och ÖIS vann andra raka. Jag är mitt i en kraftig mental baksmälla efter helgen. Har inte kunnat äta något på två dagar. Jag kunde inte ens snusa på över ett dygn.
Men jag förstår att det här med att känna sig som en vinnare är a och o inför Vegas och WSOP. Självförtroende går inte att köpa för pengar. Livet är gott nu. Och Liss är bra i magen igen.
We are Luton Town. We are Premier League.
/ dybban
