“Antingen hittar vi en väg, eller så gör vi en” sa någon stor man, kanske Hannibal. Dag 4 i WSOP Main Event och jag visste att vad som än händer så kommer jag göra min livs resa. Framgångar, motgångar, vinst eller förlust. Det vilda livet rider mig just nu, och vad mer kan en 40-årig småbarnspappa egentligen begära?
Jag hade inte många timmars sömn i ryggen. De där Red Bullen som betalar Mini-Foppas lön blir lätt 2-3-7 för många. Magen är bara en stor uppblåst ballong. Huvudet en defekt Commodore 64. Men nu finns ingen tid för vila.
Elva spelare skulle ut, sen var vi i pengarna i världens viktigaste pokerturnering. Jag klev in med 770k. En bra hög, men fick en kass lottning med en stor stack direkt till vänster om mig. Då gäller det att veta sin plats. Jag testade att höja, fick en 3-bet i ögat innan markerna ens nått mattan. Det var bara att acceptera läget. Tappa lite marker och vänta in. Det är något väldigt speciellt med bubblan i Main där de rika blir rikare och fattiga fattigare. Flera AA foldades pre flopp. Folk gjorde vad de kunde, men 1,5 timme senare var det klart. Damen mitt emot, som satt och ringde tjejgänget mellan händerna, var exalterad. Hennes största ögonblick. Jag blev lite rörd.
Stapeln hade åkt ner under 700k. Men nu kunde vi äntligen börja spela riktig poker. Bordet var helt okej. Nu finns bara allt att vinna. Testar en 3-bet som går hem. Dansar runt med en A6s som får vinna en blinds fight. På väg upp, upp. Hittar vackra vackra 89s och höjer i tidig position till 18k (blinds 4/8k). Får tre syn. Floppen 993. Tjena, tjena. Jag leder ut smått, 26k. Knappen och big blind synar. Turn 5. Då leder argentinaren i big blind, den mest aggressiva på bordet, ut för 50k. Det kan betyda mycket, men visst har han nian i sin range. Jag synare och knappen viker. Turn J. Aggro-Messi betar 150k. Kan inte göra så mycket annat än att syna. Antingen är han helt tom eller så har han en nia eller bättre. Han visar 96s och min åttakicker står. Wunderbar! För första gången kliver jag över den sköna, sköna miljonen.
1,1 miljon till första pausen och efter bubblan började folk dö som flugor runt oss. Hundratals spelare som bara väntat in pengarna skickar nu in degen snabbare än laxarna vaskas en fredagkväll på Stureplan. En svart kaffe i pausen. Det amerikanska kaffet överraskar negativt varje gång. Som kokhett färgat vatten river det upp strupen. Då visste jag inte att jag hade mitt livs största pott bara någon timme framför mig.
”Jag ska ingenstans. Ni får bära ut mig. De blågula färgerna ska försvaras.”
/ dybban
45 minuter in på andra nivån. Jag har tappat ner till en mille flat. En 65+ herre med cowboyhatt och hela faderullan har varit väldigt modest med att höja, men när han väl kör finns det ingen morgondag. Som om han sitter här och rider in unghästar. Han höjer i tidig pos till 25k med 900k bakom (blinds 5/10k). Jag kikar ner på dagens bästa hand, JJ, på knappen. Mot vissa spelare är det en given 3-bet. Men så funkar inte poker. Variation, spela spelaren, göra det oväntade. Jag tror gubben är stark och ser ett fint läge att spela i position med en fin hand. Syn. Blindsen foldar och vi är två till floppen. Den landar som en sanndröm, J62 med två klöver. Han betar stort, 50k. Det skriker överpar. Dags att gå för hela stacken. Det ser rätt bluffigt ut att slå om direkt. Det finns inte en chans att han kan vika ett överpar på den här brädan. Jag säger 150k. Syn! Turn en röd tia. Check och jag betar 225k. Jag hinner knappt blinka innan jag hör all in. Nu mina damer och herrar är det puls. Jag synar så snabbt mina skakiga händer kan stoppa in markerna. Uppe mot AA. Två outs ifrån en balja som får pokervärlden att skaka. Jag fullkomligt skakar, vågar inte titta. Som en straffläggning för Sverige i VM. Nu ligger det inte längre i mina händer. River…en röd dam. Min största pott i livet. Det effektiva värdet på den där markerhögen i mitten är värt miljoner.
1,9 miljoner! Jag håller på att tappa det. En pojkdröm. Jag lever i Matrix. Kroppen känns inte längre, jag flyger, jag är någon annanstans på fluffiga moln. Lever jag ens?
Jag ställer mig upp för att ge mina kondoleanser till min motståndare. “That’s poker man.” Det var så han sa. Sen tryckte han min hand, cowboyen. Och jag såg hans storhet. Det är i nederlaget den verkliga storheten kommer fram. Jag blev rörd igen. Vinner jag turneringen ska jag tatuera in hans hatt på armen.
Som pokernörd är det här som att Janne Andersson ringer och du ser dig själv utifrån lira boll i de där mästerskapen som du har sett på tv, drömt om, hela ditt liv. En fullkomligt utomkroppslig känsla och inte törnar den av när den gamla världsmästaren Joe Hachem sätter sig direkt till höger om mig. Han beundrar min stapel. “Du får gärna titta, jodå, du får klappa lite också”.
Älskling, livet leker med oss nu. 1,9 miljoner! En av de största stackarna i turneringen.
Men. Det finns allt ett men i poker. Den argentinska galningen drar snart ut mig med en Q2o och rivrad färg som sätter mitt tvåpar i skiten. Men jag försöker hålla ihop det. Inte bli passiv. Spela på, inte tänka på pengarna låta stacken jobba. Jag synar en knapphöjning med K2 i hjärter i bb. Floppen kommer 884 med två hjärter. Jag checkraisar till 75k. Syn. Turn K och jag kan värdebetta båda turn och river mot ett mellanpar. Upp på 1,8M igen. Bordsbyte.
Tyvärr blir jag extremt kortkall resten av dagen. När man har stack spelare det inte så stor roll, markerna får jobba och man kan sätta press. Det är som i verkliga livet, pengar föder pengar. Jag pendlar mellan 1,6-1,8M en längre tid. Det nya bordet är inget vidare. En kines spelar som en vettvilling. Jag har siktet inställt. På blinds 10/15k höjer han till 35 från mittpos. Äntligen kommer läget jag har väntat på. AKs på knappen. Premium! Jag slår om till 115. Kinesen spiller ingen tid och går all in för 500k. Det finns inget annat att göra än att syna. Ska man vinna såna här turneringar är det såna här lägen som ska vinnas. Jag blir besviken av att se hans 99, hoppas så klart på sämre ess. Han ställer sig upp och skriker som om han vore besatt av drakar och demoner. TV-teamet kommer springande och undrar vad det är frågan om. Brädan landar 55775. Torsk. De e röva.
Ner på en dryg mille igen. Momentum tappat, men fortfarande en medelstack att jobba med. Ingen stress. Kämpa, kämpa. Får byta bord igen och hamnar direkt till höger om Jason Koon. För den som inte vet är det en av världens bästa pokerspelare. En kallbadare av den högre skolan. Nästan 50 miljoner dollar inspelade bara i liveturneringar. Han sitter och käkar kycklingsoppa i en plåtburk. Har en hel påse med nyttiga förnödenheter, dricker något importerat vatten från Ecuador. Sprutar handsprit som luktar Gin & Tonic. Det är ingen slump att han är där han är. Jag är inne i en fas i turneringen där tålamod är en dygd. Bordet är alldeles för bra för att spela allan.
Men jag är kortkall. Inga 89s i sikte, och inget annat heller. Till sist hittar jag JJ. De känns oslagbara. Min näve. Mina gubbar. Höjer till 35k och sen shortstack ställer in allt för 300k totalt. Bra läge, stå nu! Upp mot A8s som floppar ett ess direkt. Satan i gatan.
Short, slagen, trött. Den sista timmen handlade om överlevnad. 3-betade all in med A9s och A7o för att hålla mig flytande. Ingen syn.
Men jag lever till dag 5. Är det något jag har bestämt mig för så är det att inte slarva bort det här läget. 535 000 är 20 big blinds inför första nivån på 10/25k. 20bb är jag otroligt bekväm med att spela. Jag ska ingenstans. Ni får bära ut mig. De blågula färgerna ska försvaras då jag är den enda svensk vidare.
37 500 dollar är klara för kontot och det är drygt 400 spelare kvar med 12,1 miljoner dollar i förstapris. Men jag tänker inte ens på pengarna längre. Det här är något annat, något större. Antingen hittar jag en väg, eller så gör jag en.
Håll mitt hjärta, håll min själ, håll era tummar. Det är dags att fortsätta grinden.
/ dybban
