Del 3
Det sägs att en fjärils vingslag i Brasilien kan starta en tornado i Texas. Rent nonsens såklart, en fjärils vingslag ger så lite energi att det försvinner nästan omedelbart. Men det är en populär metafor till kaosteori. Hur små, små händelser kan skapa enorma effekter längre ner i kedjan. ”Bara en liten gnista. Bara ett ord. Kan sätta eld på en skog” som Håkan Hellström sjunger i utmärkta Det kommer aldrig va över för mig. Är det någon, eller rättare sagt några, som behöver en hel armé av fjärilar och gnistor så är det Sveriges landslag.
De två träningsmatcherna som spelats inför VM gav fler frågetecken än utropstecken. Vi spelar ett lågt försvarsspel, men helt utan intensitet eller press vilket är dödsdömt. Motståndarna får för mycket utrymme och för mycket tid att agera på. Dessutom känns det som att mittfältarna inte har en aning om sin arbetsfördelning. Vi hade behövt fler spelare centralt i banan och enligt mitt sätt att se det så har inte Blågult råd att starta med både Gyökeres och Isak på topp även om det känns tufft att bänka en av superstjärnorna. Just nu är det mycket negativt både i sociala medier och i mer traditionella medier. Sverige skulle behöva en fjäril. Någon som startar en händelsekedja som sedan bara spårar ur.
”Där stod jag som tolvåring och såg hur Milan-klacken eldade.”
/ Liss
För min del var denna någon min bror Lasse. Han är betydligt äldre än mig och bodde i Göteborg under min uppväxt. Det var Lasse som tog med mig på Blåvitt första gången och när jag sov över i hans lilla etta i Gamlestaden så tittade vi alltid på någon av hans favoritfilmer innan vi somnade. Där såg jag Monty Python för första gången och än idag tycker jag att Life of Brian och Monty Python and the holy Grail är två av de bästa filmerna som någonsin har gjorts. Lasse kastade mina idolbilder på Djurgårdsspelare som jag hade fått efter att jag som knatte hade spelat en förmatch på Stockholm Stadion. Istället köpte han nya planscher och flaggor med Blåvitt som kunde åka upp på väggen istället.
Utan Lasses fasta hand hade jag lika gärna kunnat hålla på något annat lag, som Djurgården. Uppväxt i Tibro var det långt till närmaste allsvenska lag och då jag var helt galen i fotboll redan från födseln i stort sett så behövdes det ett lag att hålla på. Efter att brorsan tog med mig på IFK Göteborg – Milan 1995 var det en gång för alla klart vart mitt hjärta fanns. Där stod jag som tolvåring och såg hur Milan-klacken eldade och hur folk runt omkring mig skrek diverse profaniteter. Då vi stod bakom målet på Ullevi (alla som har varit där vet hur långt bort från planen man är) såg jag knappt vad som hände under matchen, men jag var fast. Blåvitt vann dessutom och vi skyndade oss hem för att se målen på Sportnytt.
Som 15-åring började jag åka på bortamatcher med Blåvitt, något jag bara fick tillåtelse till av min ömma moder då Lasse var reseledare för Änglarna. Vi samlades alltid vid den gamla shopen på Friggagatan, en gata som inte var så diversifierad och städad som den är idag. Då var det en rätt sunkig gata där alkishak och strippklubbar låg vägg i vägg. Jag fick sitta längst fram i bussen och hjälpa till med att sälja mackor för att få in pengar till supporterklubben. Jag var livrädd för de som satt längst bak och skränade även fast jag aldrig skulle våga erkänna det. Det dröjde inte många år innan det var jag som satt där längst bak och skrämde livet ur den nya generationen. Så går supportrars kretslopp.
Via bortaresorna träffade jag många vänner som jag skrivit om i tidigare inlägg och det är faktiskt enbart tack vare fotbollen som jag beslöt mig för att flytta till Göteborg. Då jag hade skrivit bra på högskoleprovet visste jag att jag kunde komma in på vilken linje jag ville och därmed få ett studentrum i världens bästa stad. Min studieflit var dock inte världsklass direkt och poängen som plockades var lätträknade. Istället var det fokus på fest och häng med nya häftiga människor. Där träffade jag en person som hade gjort säsong i alperna och han sa att jag borde testa det.
”Allt jag har och allt jag är har jag Lasse att tacka för.”
/ Liss
I alperna fick jag av en ren slump jobb på byns casino och därför var det bara naturligt att söka mig till Casino Cosmopol när jag var tillbaka i Göteborg igen. Ett jobb behövdes då CSN inte ville ge mig mer pengar, konstigt nog. På CC hade jag några av mina bästa, och värsta, år och där träffade jag de människor som jag jobbar med nu. Dessutom träffade jag en person som lät mig använda Tinder på hans iPad då jag själv inte ägde en smartphone förrän för några år sedan. Där träffade jag tjejen som nu är min sambo och med henne fick jag min perfekta son.
Hade inte Lasse slängt idolbilder för andra lag och tagit med mig på Blåvitt så hade förmodligen inget av detta hänt. Jag hade inte flyttat till Göteborg. Jag hade inte åkt till alperna. Jag hade inte börjat på Casinot. Jag hade inte haft min Lucas. Jag hade inte jobbat med att skriva. Jag hade inte skrivit denna blogg och varit två veckor ifrån att åka på VM i USA. Allt jag har och allt jag är har jag Lasse att tacka för.
Det är omöjligt att se en händelsekedja i förväg. Ingen kan veta vad de minsta sakerna leder till. Det krävs bara en liten gnista för att få det omöjliga att helt plötsligt se möjligt ut. I torsdags var det Taha Ali som fick folk att börja tro igen. När den lille dribblern flög fram på vänsterkanten hände någonting på Strawberry Arena och även på sociala medier. Vill ni känna pulsen på hur svenska fans mår är det bara att klicka in på Adams twitterflöde under pågående match. Helt plötsligt kunde vi svenskar andas igen och han fick med sig övriga spelare på tåget. Hela Sverige vågade mer. Är det Taha Ali som är Sveriges fjäril? Han hade inte varit den enda Ali i historien som flyter som en fjäril (och sticker som ett bi). Kan inte Ali ordna en tornado får jag väl ta saken i egna händer med de andra supportrarna. Jag kan knappt bärga mig.
//Liss
→ Min första blogg läser du här!
