Ytterligare en vecka har gått och solen och värmen har äntligen hittat tillbaka till öknen här i Nevada. Det är kanske lite att svära i kyrkan att gnälla på 15–17 grader och moln på himlen när rapporterna hemifrån talar om plusgrader och vårkänslor. Men här borta blir man snabbt bortskämd med värme och sol, så när både solen och värmen lyser med sin frånvaro märks det direkt. Även om temperaturen inne på casinona sällan kryper över 20-strecket.
Den senaste veckan har jag blandat lite olika casinon och mixat mellan två- och fyrkortsvarianter. Tyvärr utan någon större framgång. Las Vegas har fått mig att känna mig lite som en riktig ”Hometown Hero” som kommer till storstan och ska försöka mäta sig med folk som faktiskt kan spela på riktigt. Som en av fiskarna i Rounders som Mike McDermott (Matt Damon) och Petra (Famke Janssen) stöter på i Atlantic City.
“These two have no idea what they’re about to walk into…”
Skillnaden här är att jag varje dag frågar mig om fem av spelarna runt bordet faktiskt kan reglerna. Och hälften av dagarna undrar jag om minst två av dem ens kan knyta skorna själva..
Men just det är också en stor del av anledningen till att poker är så stort som det är. Utan turmomentet hade poker i bästa fall sett ut som schack i dag. Och ärligt talat hade schack knappast varit så stort utan Magnus Carlsen och alla schackstreamers.
Det är frustrerande att känna sig maktlös. Att det man gör inte verkar spela någon roll. Att se spelare efter spelare köpa in för minimum och en timme senare lämna med tio gånger insatsen, samtidigt som jag åtminstone försöker spela hyfsat optimalt. Jag har experimenterat lite med att köpa in shortstackat i stället för fullt, men hittills har det varken gjort till eller från.
“All the luck in the world isn’t gonna change things for these guys.”
Ungefär så känns det just nu varje gång jag sätter mig vid ett bord. En mental uppförsbacke. Jag har varit med om det förut, men sällan på det här sättet. Vanligtvis när man springer kallt så förlorar man majoriteten av de stora potterna under en längre period. Just nu springer jag… jag springer nog inte alls. Jag blöder långsamt.
FOMO.
Ibland kan man ju lida av FOMO – fear of missing out – när man spelar poker. Man tvingas folda någon marginell hand som sedan visar sig vara jackpot. Men just nu behöver jag inte ens oroa mig för det. Jag har enkla beslut före flopp, och de gånger jag lägger en ”marginell” hand (som egentligen inte är marginell, men efter en längre tids foldande ser varje hand bättre och bättre ut…) så finns det aldrig något att ångra.
För att illustrera ungefär hur det sett ut sedan jag kom hit ska jag bjuda er på ännu en bombpott.
Jag skjuter 80 % på flopp i en spot där jag aldrig kan få syn – men det får jag. På turn får jag in allt mot en kvinna som drar dött för halva potten och har fyra outs till delning. Hon hittar dit på river, men har givetvis ingen aning om det.
”Flush”, säger hon när hon slänger upp KJ i hjärter, innan resten av hennes hand vänds upp och jag får förklara att vi delar på kalaset.
Nog om bad beats. Sommaren och värmen är här igen!
Jag har frågat runt så fort jag fått chansen efter bra ställen att äta på. Ett av tipsen var Umiya Sushi och deras all you can eat-buffé. Sagt och gjort – det blev en biltur på knappa tio minuter från lägenheten, och det var ett mycket uppskattat besök. Jag var lite rädd att sushin mest skulle bestå av ris, men där hade jag verkligen fel. Menyn kräver minst fyra–fem besök för att man ska hinna testa allt man vill. Det blev lax, kammussla, makrill, soft shell crab och lite annat innan jag till slut fick kasta in handduken. Helt klart värt ett besök om man har vägarna förbi – och det lär bli ett stopp till innan jag flyger hem.
Utöver det har jag hunnit med en runda golf också. Ett prisvärt alternativ som passar oss som gärna slår lite både höger och vänster, eftersom det var väldigt lätt att hitta bollen. $95 för 18 hål, inklusive ett 6-pack bollar, en påse peggar, golfbil och låneklubbor. Som vanligt blandade jag och gav ute på banan, höjdpunkten var när jag sänkte ett bunkerslag från tio meter. Jag hamnade i en fyrboll med tre sydkoreaner och jag tror nästan att en av dem blev gladare än jag. Han skrek och hoppade innan vi firade med en rejäl high five.
När värmen och solen intog Las Vegas på riktigt i helgen kunde jag inte låta bli att ta en sväng förbi Strippen för första gången sedan jag landade. Jag satte mig på Beer Park i eftermiddagssolen, mitt emot Bellagio Fountain. På skärmarna framför mig rullade March Madness och världens mest obegripliga ”sport”: wrestling. Efter ett par öl frågade det nygifta paret till vänster hur min Bud Light Lime smakade. 6 av 10 svarade jag. När de fick höra att jag var från Sverige undrade de vad vi svenskar egentligen tycker om amerikaner. Det hela slutade i en diskussion om Jesus och Gud, och att de skulle be för mig och hoppades att jag skulle ”hitta Jesus” snart. Det lär nog inte hända, men jag tackade för bönerna och hoppades att de åtminstone skulle ge mig lite tur resten av resan. Vi får se hur det blir med den saken…
I veckan ser det ut att bli fortsatt fint väder och jag har siktet inställt på en vandring i Red Rock Canyon, som ligger en bit nordväst om stan. I morgon, måndag, går det dessutom en $600 2–7 Triple Draw-turnering med re-entries på Wynn Las Vegas som jag nog inte kan motstå. Det är kanske det roligaste pokerformatet som finns.
Det spelas som klassisk mörkpoker – fast tvärtom. Alla spelare får fem mörka kort, följt av tre byten, och i slutändan vinner den sämsta handen. Du vill alltså varken ha par, färg eller stege. Det bästa du kan ha är 2–3–4–5–7, därav namnet deuce to seven. Har ni inte spelat det – gör det!
På återhörande,
Syre
Lyssna på senaste avsnittet av Tiltad och Klar som släpptes tisdag den 17 februari med Syre här
• Stugans pokerbloggar hittar ni här
• Syres senaste blogg
