NHL 2026/27 | Genomgång av St. Louis Blues
📌 Ta del av speltips och genomgångar i NHL!
Spelare som tillkommit:
Mason McTavish, Connor McMichael, Brandon Carlo
Spelare som lämnat:
Jordan Kyrou, Jonathan Drouin
Läs även om:
📌 Dallas Stars
📌 Washington Capitals
📌 Toronto Maple Leafs
📌 Tampa Bay Lightnings
📌 Vancouver Canucks
📌 Detroit Red Wings
📌 Boston Bruins
📌 New Jersey Devils
📌 Utah Mammoth
En ny era med Alexander Steen
Efter 16 år med Doug Armstrong som general manager är det nu Alexander Steen som styr skutan i St. Louis. Det är förstås en stor förändring, även om generationsväxlingen knappast kommer som någon överraskning. Steen har förberetts för rollen under en längre tid och Armstrong finns dessutom kvar som president of hockey operations.
Riktningen är samtidigt ganska tydlig. Blues försöker bli yngre utan att behöva riva ned allt och börja om från början. Robert Thomas är fortfarande bara 27 år, Philip Broberg 25, Jimmy Snuggerud 22 och Dylan Holloway 24. Under sommaren har dessutom Mason McTavish (23 år) och Connor McMichael (25 år) anslutit, två spelare som fortfarande befinner sig i en ålder där det bör finnas mer utveckling att hämta.
Jag är däremot inte beredd att automatiskt kalla sommarens förändringar för en uppgradering. Jordan Kyrou hade visserligen ett tyngre fjolår, men vi vet vilken offensiv höjd som finns där och St. Louis har skickat iväg en spelare som under flera år varit en av lagets främsta målskyttar. McTavish och McMichael är intressanta spelare, men ingen av dem har ännu visat att de kan påverka matcher på samma sätt som när Kyrou varit som bäst.
Det är snarare framtidsperspektivet jag förstår. Steen har fått in två unga NHL-forwards som kan växa tillsammans med resten av kärnan och Blues behöver inte längre försöka hålla liv i samma grupp som vann Stanley Cup 2019. Det här är på väg att bli ett helt annat lag.
En förstakedja bättre än sitt rykte
Här kommer vi till det jag tycker är allra mest spännande med St. Louis. Dylan Holloway, Robert Thomas och Jimmy Snuggerud spelade tillsammans under totalt 34 matcher förra säsongen och kontrollerade då hela 60,1 % av expected goals. Det är siffror som placerar dem bland de riktigt bra kedjorna i NHL och jag tror inte att särskilt många utanför St. Louis tänker på Blues förstakedja i de termerna.
Robert Thomas är en stor anledning till det. För mig är han fortfarande en av NHL:s mer underskattade spelare. Han är en fantastisk passningsspelare, läser spelet på en väldigt hög nivå och har under flera år visat att han kan driva en förstakedja. 64 poäng på 64 matcher förra säsongen var ytterligare ett bevis på det. Nyligen blev han också utsedd till lagets kapten.
Holloway ger samtidigt kedjan någonting helt annat. Han bidrar med fart och fysik, men framför allt gillar jag hur mycket ansvar han kan ta i båda ändarna av isen. Det gör att Thomas kan fokusera mer på det han är allra bäst på samtidigt som kedjan inte behöver offra särskilt mycket defensivt för att skapa offensiv.
Sedan har vi Snuggerud. 21 mål och 30 assist på 70 matcher är fina siffror i sig, men det mest intressanta var hur han successivt växte in i NHL-kostymen. Ju längre säsongen gick, desto mer såg han ut som en spelare som hör hemma högt upp i en NHL-uppställning. Det finns fortfarande mycket utveckling kvar och jag skulle inte bli särskilt förvånad om han tar ytterligare ett rejält kliv den här säsongen.
På pappret skrämmer kanske inte Holloway–Thomas–Snuggerud på samma sätt som några av NHL:s mer namnkunniga förstakedjor. På isen visade de däremot redan förra säsongen att de tillsammans kan dominera matcher i paritet med de allra bästa.
Men hur ska resten formeras?
Bakom förstakedjan blir det betydligt svårare att veta exakt vad St. Louis har. Mason McTavish och Connor McMichael ger Blues två nya offensiva alternativ och båda befinner sig fortfarande i en ålder där det bör finnas mer att hämta. McTavish fick aldrig riktigt det att lossna som önskat i Anaheim och ett miljöombyte kan mycket väl göra honom gott. McMichael har jag också svårt att se som en färdig produkt.
Sedan finns Pavel Buchnevich, Jake Neighbours, Jonatan Berggren och Dalibor Dvorsky, vilket ger Jim Montgomery gott om alternativ. Just Dvorsky tycker jag blir högintressant att följa efter ytterligare ett år av utveckling. Även Berggren verkar trivas bra efter att han lämnade Detroit Red Wings. Men det finns också en balansgång här.
En potentiell kedja med exempelvis Buchnevich, McTavish och McMichael skulle kunna innehålla gott om offensiv skicklighet, men jag hade varit betydligt mer orolig för vad som händer när motståndaren har pucken. Att samla så mycket offensiv på samma ställe är inte nödvändigtvis den bästa lösningen om resultatet blir en kedja som behöver skyddas defensivt.
Det blir därför upp till Montgomery att hitta kedjekombinationer som funkar och har en bra balans. Samtidigt gjorde Blues bara 2,80 mål per match förra säsongen, 24:e bäst i NHL, så mer offensiv behövs utan tvekan. Samtidigt kan de inte jaga den på bekostnad av balansen i laget. Powerplay på 17,6 % var dessutom bara 26:e bäst och är ytterligare ett område där betydligt mer behöver komma ut ur den här forwardsgruppen. Potentialen finns. Nu behöver St. Louis få ihop den.
Philip Broberg förtjänar mer uppskattning
Jag tycker att samma underskattning som finns kring Blues förstakedja även återkommer när man tittar på backsidan. Framför allt när det gäller Philip Broberg. Svensken har utvecklats till en genuint riktigt bra NHL-back och får kväll efter kväll hantera några av de tuffaste minuterna St. Louis kan erbjuda. Han ställs mot motståndarnas bästa spelare och kommer väldigt ofta ut på rätt sida av den kampen. För alla som fortfarande ifrågasatte hans plats i den svenska OS-truppen tycker jag att förra säsongen borde ha gett ett ganska tydligt svar på varför han var där.
Det fina är att jag dessutom tror att det finns mer att hämta offensivt. Broberg behöver inte utvecklas till någon 60-poängsback för att vara värdefull, men verktygen finns för att bidra mer med puck samtidigt som han fortsätter ta det stora defensiva ansvaret.
Runt honom finns gott om rutin. Colton Parayko och Cam Fowler finns kvar och Brandon Carlo har hämtats in från Toronto. Jag tycker Carlo passar bättre i den roll han sannolikt får här än när han förväntas bära ett större ansvar. Storleken, räckvidden och det defensiva spelet finns fortfarande där och längre ned i hierarkin kan han bli ett bra tillskott. Bakom de etablerade namnen finns dessutom Logan Mailloux, Theo Lindstein och Adam Jiricek som kan börja trycka på om större roller.
Samtidigt finns det en del ålder på backsidan och framför allt Parayko och Fowler börjar ha många NHL-mil i benen. Man ska inte sticka under stolen med att snabbheten avtagit med åren heller. Det är därför Brobergs fortsatta utveckling blir så viktig. Han är inte längre bara den yngre backen som ska komplettera veteranerna. Han är på god väg att bli spelaren som hela backsidan ska byggas runt.
Det här borde vara Joel Hofers målbur
Sedan kommer vi till en av de enklaste slutsatserna jag drar när jag tittar på St. Louis. Joel Hofer ska vara förstemålvakt. Det är faktiskt inte ens en diskussion längre. Han var genuint bra förra säsongen och noterades för +15,2 Goals Saved Above Expected över 46 matcher. Jordan Binnington befann sig i den fullständigt motsatta änden av skalan. Hans -25,71 över 41 matcher var sämst i hela NHL. Det är en enorm skillnad.
Binnington har kontraktet, erfarenheten och Stanley Cup-meriterna, men inget av det ska väga tyngre än vem som faktiskt ger laget bäst chans att vinna hockeymatcher här och nu. För mig är det Hofer och jag tycker att St. Louis behöver behandla honom därefter.
Kan han hantera 50–55 matcher hade jag velat se honom få ungefär den arbetsbördan. Han behöver inte spela 65 matcher och köras slut på, men någon jämn fördelning mellan målvakterna ser jag ingen anledning till så länge prestationerna fortsätter se ut som de gjorde förra säsongen. Även den traditionella statistiken visade en tydlig skillnad, med 90,9 % i räddningsprocent för Hofer jämfört med Binningtons 87,3 %.
Det finns dessutom fortsatt osäkerhet kring Binningtons framtid i klubben. Han går in på sista året av sitt kontrakt och skulle St. Louis hitta en lösning där han flyttas någon annanstans förändras målvaktshierarkin definitivt en gång för alla.
För ett lag som knappast kommer ha råd att kasta bort särskilt många poäng i Central Division kan fördelningen av matcherna mellan målvakterna vara direkt avgörande för om Blues ska ha något mer slutspelet att göra.
Finns det en sleeper här?
Jag är kluven till St. Louis, men kanske framför allt för att laget innehåller så många delar jag tycker bättre om än helheten.
Thomas är bättre än vad han generellt får cred för. Detsamma gäller Broberg. Hofer visade förra säsongen att han kan leverera målvaktsspel på hög nivå och förstakedjans siffror talar sitt tydliga språk. Lägg därtill att Snuggerud fortfarande utvecklas och att McTavish, McMichael och Dvorsky ger ytterligare offensiv uppsida.
Det finns alltså en väg där det här blir riktigt intressant.
Samtidigt ska man inte blunda för problemen. Blues missade slutspel förra säsongen av en anledning. De gjorde för få mål, släppte in för många och hade ett powerplay och boxplay som båda placerade sig bland ligans sämre. Jordan Kyrou har dessutom lämnat och det finns ingen garanti för att McTavish och McMichael omedelbart kan ersätta det han gav laget när han var som bäst.
En del veteraner börjar också kännas lite trötta och Montgomery behöver hitta roller där de yngre spelarna får möjlighet att ta över snarare än att hållas tillbaka av hierarkin.
Sedan råkar Blues spela i Central Division. Dallas och Colorado tillhör fortfarande NHL:s absoluta toppskikt, Minnesota är bra och Utah ska inte räknas bort. Vägen till slutspel är med andra ord knappast enkel. Men jag skulle heller inte vilja räkna bort St. Louis helt och hållet.
Det finns en bättre förstakedja här än många tror, en förstaback som jag tycker tillhör de mer underskattade i ligan och en ung målvakt som redan visat att han kan vinna matcher åt laget. Får Steen och Montgomery dessutom ihop de nya delarna finns tillräckligt mycket kvalitet för att åtminstone göra Blues till ett obehagligt lag i kampen om en wild card-plats.
De är inte ett lag jag känner mig trygg med. Men de är definitivt ett lag jag tror kan vara bättre än många förväntar sig.
Styrkor
→ Holloway–Thomas–Snuggerud visade toppklass tillsammans
→ Philip Broberg kan bära ett stort ansvar mot tufft motstånd
→ Joel Hofer kommer från en väldigt stark säsong
→ Flera unga spelare har fortfarande tydlig utvecklingspotential
Vad kan bli ett problem?
→ Tappet av Jordan Kyrou försvagar den offensiva spetsen
→ Hur ska Montgomery balansera de nya kedjorna?
→ Special teams var alldeles för svagt förra säsongen
→ Flera veteraner börjar komma upp i ålder
→ Binningtons negativa trend gör att Blues inte har råd att fördela starterna jämnt
Spelare att hålla ett extra öga på
→ Jimmy Snuggerud (F)
→ Dalibor Dvorsky (F)
