År 2000. Året jag ska fylla 15. Mopedens år.
På den tiden fick man nöja sig med två hjul, frusna fingrar och att lukta bensinmack om man legat bakom polarna för länge. Vilket jag inte sällan gjorde på min röda Piaggio Ciao som köptes för en röding och en flaska whisky. Ni ungdomar som växt upp mer på den här sidan av millennieskiftet har fått njuta av värmen i era mopedbilar, samtidigt som ni förpestat landsvägarna för oss griniga gamla gubbar.
Men skiftet över till 2000-talet innebar också något helt annat. Något så mycket större. Något som skulle bli det som gjorde – och fortfarande gör – mig till den jag är i dag. Det var här allting började. Anledningen till att jag sitter och skriver det här i en lounge på Arlanda och väntar på flyget som ska ta mig först till London och sedan vidare till Las Vegas.
Las Vegas
I somras satte jag min fot i Vegas för första gången. Något som varit en dröm i över 20 år. Egentligen en fullt uppnåelig dröm på alla sätt. Men jag ville alltid göra det på ”rätt” sätt. När pokern boomade i början av 2000-talet tänkte jag att så snart vi alla fyller 21 hyr vi ett hus tillsammans och åker dit och grindar en hel sommar.
Men även om intresset för poker var mer eller mindre konstant för de flesta av oss så kom livet emellan. Vissa pluggade vidare, andra tog sina första steg i arbetslivet, och en sommar, en månad eller ens ett par veckor i Vegas blev mer och mer avlägset för många.
Tack vare Stugan fick jag i somras ett erbjudande som var för bra för att tacka nej till. Så det var bara att leta upp en flygresa, boka biljetter och tre veckor senare mötte jag upp Timman, Bobby och resten av gänget på Arlanda. Sommarens Vegas-äventyr kan ni spana in på Stugans Youtube-kanal.
Vi plockade upp en hyrbil och Bobby rattade den hem till huset som låg 20 minuter bort. Sedan hämtades ammunition i form av dollar. Mat och snacks inhandlades innan det var dags för rumslottning, och jag klarade mig från bunkern. Framåt midnatt kröp vi alla till sängs, och sedan vaknade vi en efter en. Bobby, sin vana trogen, vaknade efter några timmar och väntade in några andra innan bilen gick till Aria.
Äntligen. Äntligen skulle jag få uppleva Vegas.
Vi landade på Paris för att några i sällskapet skulle göra sig redo för WSOP-grinden de kommande dagarna. Att äntligen få uppleva Poker-VM på plats. Att få se de stora korridorerna och det enorma rummet med rad efter rad av pokerbord, fyllda med människor som alla sysslar med det roligaste jag vet.
För vissa var det, precis som för mig, första gången de fick uppleva World Series of Poker. För andra var det vardagsmat – något som bara måste göras. Att få uppleva dessa rum och verkligen kunna ta på stämningen var speciellt. Men jag hade siktet inställt 700 meter sydväst. Siktet var inställt på Aria och deras PLO-cashgames.
Nu när vi snart börjar närma oss Winnipeg och är redo att passera gränsen in till USA är måltavlan i stort sett densamma. Även om jag den här gången byter till en metaforisk hagelbrakare – större träffbild. Det blir en och annan utflykt till Resorts World och Orleans för lite mixed games. Sedan har Wynn en stor turneringsserie från mitten av februari, där ett par Mixed Triple Draw-turneringar (2–7, A–5 och Badugi) lockar mest.
Vi får helt enkelt se vad som erbjuds under de kommande sex veckorna. Det enda jag vet på förhand är att det finns spel dygnet runt om jag så vill. Något man inte direkt är bortskämd med på hemmaplan.
Ni ska få följa med på min resa, och jag ska försöka komma med do’s and don’ts så gott jag kan under dessa veckor. Jag ska se det här som en bra anledning att faktiskt ta upp kameran och ta några bilder ibland. Det ska ni också få ta del av, tänkte jag.
Nu är det 2,5 timmar kvar tills vi landar. Hämta väska, transferbuss för att hämta hyrbil och sedan köra till min Airbnb-lägenhet, en dryg kilometer från Strippen. Vi får se hur pigg man känner sig efter nästan 20 timmar på resande fot. Oavsett vad jag landar i kommer ni att få hänga med.
Never meet your heroes…
Det sägs ju att man aldrig ska träffa sina idoler och hjältar, och jag kan vara beredd att hålla med. Det har hänt både en och två gånger att man träffat någon man sett upp till och sedan på ett eller annat sätt blivit besviken.
Det kanske är lite väl långsökt att kalla Vegas för min idol eller hjälte, men vissa gifter sig med Berlinmuren, så varför inte. Vegas har gjort mig noll besviken – snarare tvärtom. Allt man sett och hört om Vegas visade sig vara minst lika bra som man hoppats på.
Sex veckor i solen (eller ja, mer troligt: isande AC på kasinot), med pokerspel, god mat och en massa spännande upplevelser. Häng med på resan, nu kör vi!
Mvh,
Syre
