Ytterligare en vecka har passerat här borta i öknen och nu börjar värmen visa sig från sin bästa – eller värsta – sida, lite beroende på hur man är lagd. Temperaturen har legat mellan 26 och 31 grader hela veckan och nästa vecka ser det ut som att den kan leta sig upp mot 35.
Egentligen skulle jag bara haft en vecka kvar här, men jag kunde inte motstå att förlänga resan med ytterligare åtta dagar. Så nu går flyget hem mot kylan först den 24 mars.
Veckan började med att jag tog mig till Wynn för deras 2–7 Triple Draw-turnering. Inköpet var $600 och det var fria re-entrys de första nio perioderna. Jag slog upp mig lite första kulan innan en gammal räv som verkar vara lite av en hustomte på Wynn kom och satte sig vid vårt bord: Jon Turner.
Med $4,5 miljoner inspelade i turneringar – där majoriteten av casharna de senaste åren kommer från olika typer av mixed games – är det såklart en väldigt kompetent spelare. Han hade precis köpt in sig i turneringen igen och gnällde lite över hur långsamt det andra bordet varit och verkade något steamad.
Första handen slår han upp, jag 3-betar med T-8-5-4-3 på knappen och han synar. När han sedan väljer att byta tre kort väljer jag att vara nöjd. Han checkar och jag har såklart ett enkelt bet som han till min förvåning slår om. Jag väljer att syna och han står nu nöjd, och jag väljer att “bryta” min hand som det kallas. Jag kastar min tia i hopp om att få en 7:a, 6:a eller 2:a istället. En 9:a skulle tekniskt sett också förbättra min hand, men det är marginellt.
På andra bytet parar jag min femma och när han betar igen synar jag. Han står fortsatt nöjd och jag byter ett kort. Han checkar till mig och jag checkar bakom när jag får just den där nian. Tyvärr räckte det inte den här gången utan jag förlorar mot hans 8-7-6-4-3.
Efter det hamnar vi i ytterligare tre händer mot varandra och det märks att han vill spela högvarians och bygga upp en stack. Tyvärr för min del fungerar det samtliga gånger och något varv senare åker jag ut under period sex och går för att köpa in mig igen.
Nästa kula blir ganska händelselös med få spots att göra något på. Någonstans under period tio får jag till slut knacka i bordet och tacka för mig.
Jag tar bilen till biluthyraren i närheten av flygplatsen då man tydligen bara kan hyra bilen i 30 dagar i sträck innan man måste åka dit för en “snabb koll”, som de så fint uttryckte det. Den snabba kollen tog drygt en timme och jag kom därifrån i en annan bil – och blev dessutom tvungen att åka dit igen två dagar senare. Även den gången tog det över en timme och försäljaren försökte blåsa mig på pengar. Jag ser inte direkt fram emot att lämna tillbaka bilen om en vecka. Jag gissar att det kommer ta sin tid och att jag på något sätt ändå kommer få betala.
Dagen efter var det dags för Red Rock Canyon och ett varv runt deras Scenic Drive. En sträcka på drygt två mil som snirklar sig upp och ner bland bergen, med ett gäng stopp längs vägen där man kan stanna, pausa och ta någon av de utmärkta vandringsturerna. Det kostade drygt $20 att köra in och när man väl är inne får man stanna så länge man vill.
Det är absolut något jag tycker att man ska göra om man är här. Det blev 6–7 stopp längs vägen och jag började med en tur runt Calico Hills. Kontrasten mot det man kan skymta där borta i öster är ganska otrolig – från neonljus, pengar och dekadens till dessa bergsmassiv som stått här och färgats av naturen i nästan 200 miljoner år.
Det varnades överallt för att man skulle se upp så att man inte körde på några sköldpaddor som tydligen vandrar runt här. Jag fick tyvärr inte se någon sköldpadda, men sprang på ett par ödlor och lyckades fånga en av dem på bild.
Vid ett av stoppen snappade mina öron plötsligt upp en melodi jag tyckte mig känna igen. Det var inte så mycket folk i närheten så jag tänkte först att jag nog inbillade mig. Men rösterna kom närmare och närmare och visst var det så – två svenskar. En far och dotter som var ute och vandrade. Jag frågade om det var värt att ta en sväng där de kom ifrån och vi pratade några minuter innan vi skildes åt.
Här kommer en liten bilddump! (Tryck på bilderna för att se lite bättre)
Första svenska kontakten på nästan tre veckor – och än har jag inte blivit någon Victoria Silvstedt eller, för er lite yngre, Anna Anka. Skönt!
Jag har också tagit ett par sittningar på Caesars där det spelas 10/20 mixed games varje tisdag och torsdag. Båda dagarna har det varit två fulla bord med kö – kul! Mixed games växer här för varje dag som går känns det som.
Spelets host, Moe, frågade var jag kom ifrån och nästa fråga blev om jag kände Johan Storåkers. Självklart svarade jag. Hon ringde snabbt upp honom och berättade sedan att de känt varandra i över 20 år. Pokervärlden är inte alltid så stor.
Nu har jag precis fått i mig lite frukost och kaffe och ska svida om till badbyxor och lägga mig vid poolen och läsa en bok. Termometern säger 26 grader och solen skiner, så vi får se hur många minuter jag klarar innan jag brinner upp och går och gömmer mig i det nedkylda gymmet istället.
På återhörande,
Syre
