NHL 2026/27 | Genomgång av Seattle Kraken
📌 Ta del av speltips och genomgångar i NHL!
Spelare som tillkommit:
Mackie Samoskevich
Spelare som lämnat:
Jaden Schwartz, Eeli Tolvanen, Jamie Oleksiak
Läs även om:
📌 Dallas Stars
📌 Washington Capitals
📌 Toronto Maple Leafs
📌 Tampa Bay Lightnings
📌 Vancouver Canucks
📌 Detroit Red Wings
📌 Boston Bruins
📌 New Jersey Devils
📌 Utah Mammoth
📌 St. Louis Blues
📌 Pittsburgh Penguins
📌 Vegas Golden Knights
Fast i NHL:s ingenmansland
Det stora problemet med Seattle är att det är svårt att hitta någonting laget faktiskt gjorde riktigt bra förra säsongen. Offensiven producerade bara 2,73 mål per match, vilket var 28:e bäst i NHL, samtidigt som laget släppte in 3,13, tionde mest i ligan. Powerplayet stannade på 19,5 % och var även det under ligasnittet, medan boxplayet på 72,2 % var näst sämst i hela NHL.
Inte heller spelet i fem mot fem ger särskilt mycket anledning till optimism. Seattle hade en xGF% på 46,2 %, fjärde sämst i hela ligan. Det är inte siffror från ett lag som bara hade lite otur eller saknade marginalerna på sin sida. Det är siffror från ett lag som helt enkelt inte var särskilt bra.
Och det är ungefär där Seattle har befunnit sig under stora delar av sin korta NHL-historia. Sedan klubben klev in i ligan 2021 har Kraken bara nått slutspel en gång. Samtidigt har de sällan varit tillräckligt dåliga för att plocka de allra bästa spelarna i draften. Resultatet har blivit ett lag som år efter år befinner sig någonstans mitt emellan. För bra för att komma sist. För dåligt för att vara relevant när slutspelet börjar.
Vem ska egentligen göra skillnaden?
Det största problemet tycker jag finns högst upp i hierarkin. Det finns spelare jag gillar i Seattle, men var finns superstjärnan som ska dra det här laget framåt?
Jordan Eberle ledde laget med 55 poäng förra säsongen. Jag har alltid gillat Eberle, men om en 36-årig Jordan Eberle är din främsta poängplockare har du problem. Matty Beniers följde bakom med 50 poäng och Chandler Stephenson gjorde 49. Jared McCann hade 40 poäng på 52 matcher. Det finns ingen Nathan MacKinnon, Connor McDavid eller Jack Eichel här. Inte ens någonting i närheten.
Seattle försökte också adressera precis det problemet under sommaren genom att locka Jason Robertson med ett åttaårskontrakt värt 15 miljoner dollar per säsong. Han tackade nej trots osäkerheten kring sin egen framtid.
Det tycker jag säger en del om Seattles problem. Pengarna finns. Utrymmet finns. Men hur lockar man en superstjärna till en organisation som ännu inte byggt någonting som spelare runt om i ligan vill vara en del av? Seattle har varken historiken eller den sportsliga attraktionskraften hos de etablerade topplagen. Ingen växer upp och drömmer om att spela för Seattle Kraken och just nu finns det heller inte särskilt mycket sportsligt som förändrar den saken.
Beniers behöver hitta nästa nivå
Det finns åtminstone spelare som skulle kunna förändra dynamiken något och Matty Beniers är den jag framför allt tänker på. Det har gått fyra år sedan Seattle valde honom som nummer två i draften och efter 57 poäng och Calder Trophy under rookiesäsongen har den stora offensiva explosionen fortfarande inte kommit. Förra säsongens 20 mål och 50 poäng var bra, men knappast den produktion Seattle hoppades få från sin förstacenter vid det här laget.
Samtidigt tycker jag att Beniers börjar bli en av ligans mer underskattade defensiva forwards. Det finns delar av hans spel som påminner mig lite om hur Sean Couturier såg ut tidigare i karriären. Väldigt mycket fungerar redan utan puck, men nästa steg måste komma offensivt. Beniers är bra på att ta sig till farliga ytor och gjorde 16 mål från high-danger-områden förra säsongen, vilket placerade honom bland de bästa i ligan. Chanserna finns alltså redan där. Nu handlar det snarare om att få ut ännu mer av dem.
Kan han börja konvertera dem bättre och etablera sig som en center som gör åtminstone uppåt 70 poäng skulle det göra väldigt mycket för Seattle. Men återigen handlar det om att Kraken behöver hoppas på utveckling från spelarna de redan har snarare än att ha en färdig stjärna som driver laget.
När kommer Shane Wright?
Sedan har vi Shane Wright. Wright valdes som nummer fyra i draften 2022 och väntan på det stora genombrottet fortsätter. Efter 19 mål och 44 poäng 2024/25 såg det ut som att kurvan åtminstone pekade åt rätt håll. Förra säsongen tog han istället ett steg tillbaka och stannade på 12 mål och 27 poäng.
Det är fortfarande alldeles för tidigt för att räkna bort honom. Talangen finns där och han är fortfarande bara 22 år. Men någon gång behöver Seattle också börja fundera över om de är rätt organisation för att få ut den.
Rykten kring Wright har redan funnits och det lär knappast saknas intresserade klubbar om Seattle gör honom tillgänglig. Det är samtidigt precis det som gör situationen så knepig. Skickar Kraken iväg honom och han exploderar offensivt någon annanstans kommer det göra ont. Behåller de honom och utvecklingen fortsätter stå still riskerar värdet istället att sjunka.
Jag hade gärna sett Seattle ge honom ordentligt med möjligheter den här säsongen. Antingen får de till slut den breakout de väntat på eller så får de ett tydligare svar på vad Wright faktiskt är på NHL-nivå.
Några intressanta pusselbitar räcker inte
Det finns fler saker att gilla bland forwardsen. Bobby McMann kom in från Toronto i våras och gjorde omedelbart avtryck med 10 mål på 18 matcher. Framför allt sticker farten ut. Hans topphastighet på 24,25 mph var sjunde högst i hela NHL förra säsongen. Det är extra intressant eftersom Kraken som lag varit långsamma. Seattle slutade 29:a i NHL i speed bursts över 22 mph. McMann ger dem alltså någonting de verkligen saknat och efter avslutningen på förra säsongen är det inte omöjligt att han blir en av lagets främsta målskyttar.
Mackie Samoskevich är ett annat tillskott jag gillar. Det finns offensiv uppsida där och i Seattle bör han kunna få betydligt större möjligheter än han fick i Florida. Men sett till vad Kraken faktiskt hade behövt få in under sommaren är det knappast en värvning som förändrar särskilt mycket. Jaden Schwartz, Eeli Tolvanen och Jamie Oleksiak har lämnat och även om inget av de tappen känns särskilt svårt att hantera internt har Seattle heller inte blivit märkbart bättre.
Ett annat namn att hålla lite extra koll på är Berkly Catton. Den 20-årige kanadensaren gjorde 7 mål och 10 assist på 66 matcher under sin rookiesäsong. Ingenting som sticker ut nämnvärt, men istiden lär öka den här säsongen och tillsammans med exempelvis Wright och Samoskevich finns det en ung trio med en hel del uppsida. Det är åtminstone en del av Seattle som känns intressant att följa.
Sedan har vi Kaapo Kakko. Finländaren, som valdes som nummer två bakom Jack Hughes i draften 2019, har aldrig fått den utväxling många hoppades på. Samtidigt kommer han från en bra säsong med 40 poäng på 65 matcher och hade bäst plus/minus-statistik i laget. Jag förväntar mig ingen magi från Kakko, men det är åtminstone trevligt med en spelare i Seattle som trendade åt rätt håll förra säsongen.
McMann, Samoskevich, Kakko, Wright och Catton är alla intressanta pusselbitar och det finns utvecklingspotential på flera håll. Problemet är att Seattle inte bara behöver fler kompletterande bitar. De behöver någon som förändrar hela pusslet och den spelaren har de helt enkelt inte.
Hur länge stannar McCann och Dunn?
Det finns dessutom en annan fråga som kan bli betydligt mer intressant ju längre säsongen går. Jared McCann och Vince Dunn är två av Seattles viktigaste spelare. De är 30 respektive 29 år gamla och går mot unrestricted free agency efter säsongen. Båda är spelare som skulle kunna hjälpa väldigt många slutspelslag.
McCann har redan visat att han kan göra 40 mål i NHL och även om skador begränsade honom till 52 matcher förra säsongen gjorde han fortfarande 20 mål och 40 poäng. Dunn är samtidigt lagets viktigaste offensiva back och stod för 44 poäng från blålinjen.
Det sätter Seattle i ett intressant läge. Om Kraken mot förmodan hänger med i slutspelskampen finns det förstås ingen anledning att göra något drastiskt. Men vad händer om vi kommer fram till december eller januari och laget redan har börjat tappa kontakten?
Då tycker jag att Seattle måste börja ställa obekväma frågor. Ska man verkligen förlänga med två spelare runt 30 och fortsätta försöka pressa den här kärnan mot en slutspelsplats? Eller är det dags att acceptera var organisationen faktiskt befinner sig och försöka få ordentligt betalt medan värdet fortfarande är högt? För mig känns det senare allt mer logiskt.
Backsidan följer temat
Vad tycker jag då om backsidan? Ungefär som forwardsgruppen är den inte ett haveri men inte heller något jag blir exalterad över. Vince Dunn och Brandon Montour är de namn som sticker ut. Dunn gillar jag och i en annan miljö än Seattle hade han kunnat vara en back vi pratat om med större respekt än han fått. Även Montour har en hel del offensiva kvaliteter, inte minst med sitt tunga skott. Tillsammans är duon egentligen anledningen till att backsidan inte känns helt iskall.
För bakom den är varken Ryker Evans, Adam Larsson, Ryan Lindgren eller Cale Fleury några backar som varit speciellt bra de senaste säsongerna. Jag kanske inte ska kasta dem alla under bussen för det finns en okej lägsta nivå, men samtidigt är taket inte speciellt högt längre.
Precis som med mycket annat i Seattle är backsidan inte en katastrof, men samtidigt inte någonting som imponerar. Skulle däremot Dunn försvinna under säsongen är den här backsidan kandidat på att vara den svagaste i hela NHL.
Målvakterna ger åtminstone lite hopp
Om det finns någon lagdel där jag tycker att Seattle är bra är det mellan stolparna. Joey Daccord har tidigare visat att han kan hålla en hög NHL-nivå, även om förra säsongen blev betydligt mer medioker. Han slutade på 89,7 % i räddningsprocent och lyckades aldrig riktigt hitta tillbaka till nivån från sina bästa perioder. Desto positivare var Philipp Grubauer. Efter flera säsonger där hans kontrakt snarare varit ett problem än en tillgång studsade tysken tillbaka och noterades för 90,9 % i räddningsprocent och +9,19 Goals Saved Above Expected.
Här finns därför åtminstone någonting jag gillar. Daccord har redan visat att han kan vara riktigt bra och Grubauer visade förra säsongen att det fortfarande finns hockey kvar i honom. Kan båda spela närmare toppen av sin förmåga samtidigt har Seattle ett målvaktspar som kan vinna matcher åt laget. Problemet är bara att de förmodligen kommer behöva göra det alldeles för ofta.
Hur länge kan Seattle fortsätta så här?
Jag tycker egentligen att Seattle Kraken är ett ganska enkelt lag att sammanfatta. Det finns bra NHL-spelare här och jag skulle utan problem kunna lyfta fram Beniers, McCann, Wright, Dunn, McMann och Daccord som spelare jag gillar. Men helheten räcker helt enkelt inte. Efter fem säsonger i NHL har Seattle nått slutspel en gång. Efter succén 2022/23 har de stått och stampat och jag ser väldigt lite som talar för att årets upplaga plötsligt ska förändra den utvecklingen.
Det blir ännu mer problematiskt när vi tittar runt i Pacific. Vancouver och Calgary ser svagare ut och Seattle bör kunna hålla sig ovanför den absoluta botten. Samtidigt är Anaheim och San Jose två lag på frammarsch som redan gått om Seattle. Risken är därför att Kraken fortsätter hamna exakt där de varit alldeles för länge. För bra för att få de bästa draftvalen och för dåliga för att spela slutspel.
Någon gång måste organisationen välja riktning. Om Beniers tar ett offensivt kliv, Wright slår igenom, McMann fortsätter producera och målvakterna spelar på toppen av sin förmåga kan Seattle överraska och hålla liv i en slutspelsjakt. Men det är väldigt många om för ett lag vars underliggande siffror var bland de sämsta i NHL förra säsongen och vars trupp mer eller mindre är densamma.
Därför tycker jag nästan att en dålig start kan vara det mest intressanta som händer Seattle. Om avståndet till slutspelsplatserna snabbt växer kanske det äntligen tvingar organisationen att göra det man skjutit framför sig. McCann och Dunn skulle kunna ge bra betalt på marknaden, Wright kan bli ett betydande beslut och Seattle skulle kunna börja bygga mot någonting istället för att fortsätta hoppas att mediokert plötsligt ska bli bra. För just nu är Seattle Kraken cementerade i NHL:s ingenmansland. För bra för botten. För dåliga för slutspel.
Styrkor
→ Spännande yngre forwards med uppsida i Beniers, Wright, Catton och Samoskevich
→ Ett bra målvaktspar med höjd
→ Bobby McManns fart adderar en ny dimension
Vad kan bli ett problem?
→ Saknar en stjärna som kan lyfta offensiven
→ Svaga underliggande siffror i fem mot fem
→ Svaga i special teams
→ Tunn backsida bakom Dunn och Montour
→ Fast i ingenmansland
Spelare att hålla ett extra öga på
→ Shane Wright (F)
→ Berkly Catton (F)
