Liss Bloggen: Del 8
Efter den första kvällen i Houston var det en jobbig midsommar. Jag vaknade tidigt och satt och jobbade i fyra timmar. Under den perioden började jag må sämre och sämre och till sist var jag tvungen att lägga mig och ta en tupplur. Jag vaknade till liv runt 13 och begav mig mot Fans Festival. Där träffade jag lite nya sköna svenskar och såg på USA – Australien på storbildsskärm. Det var ett otroligt drag på jänkarna, inte minst under nationalsången. Det fick mig att piggna till en aning. Seg som jag var hade jag inlett tiden i fansområdet med att dricka vatten. Nu fick det vara slut med den saken. Den första ölen var sannerligen inte enkel, men sedan gick det bättre. En rätt dålig tallrik BBQ slank också ner till det gentila priset 30 dollar. Det var den inte värd. 15 dollar för en Stella var också i överkant.
→ Allt om Fotbolls-VM i Stugan!
Efter att USA-matchen var slut drog jag och två nyfunna vänner till Camp Swedens midsommarfirande. Där var det enorm kö, men jag råkade bli indragen långt fram av folk vi hade träffat innan. Det första jag gjorde väl inne på stället var att springa rakt på Johan från kontoret i Lerum. Världen är liten. Det gjordes ett försök att komma i stämning igen och visst åkte det in en och annan enhet. Det svettades dock ut lika fort igen. Det fortsatte att vara helt overkligt varmt. Till sist blev det en ganska tidig kväll och jag tog mig hem till motellet med nyinköpt choklad lagom till andra halvleken av kvällsmatchen. Dagen efter midsommar var det ju dags för match och då fungerar det inte att må lika dåligt som under midsommar-morgonen.
Matchen mot Nederländerna började redan 12 lokal tid och supportersamlingen var klockan 8 på morgonen medan marschen skulle gå 0930. Det var inte mycket att göra. Uber beställd direkt när alarmet klingat av, öl med sig och börja hälla i sig. En sak kan man säga om VM, det är fan ingen matresa. Man får vara glad om man får i sig något att äta. Marschen var rätt mycket längre än jag hade trott och det var inte direkt sibirisk kyla man vandrade i. På nåt sätt lyckades jag dessutom få skoskav på vaden. Men Houston hade brandbilar på vägen som sprutade vatten för att kyla ner de supportrar som behövde det. Jag gick med mina nya vänner Buster och Philip från Torslanda som jag hade träffat första kvällen. Otroliga människor.
Till sist var vi framme och den amerikanska poliskåren var otroligt hjälpsam och trevlig. De till och med photobombade min och Busters bild. Arrangemanget var överhuvudtaget bra, men någon större säkerhet var det inte. Ingen direkt visitation. Det hade inte varit speciellt svårt att ta med sig något dumt om man nu ville det. Varför man nu skulle vilja smuggla med sig något in på arenan när man kan köpa en öl för 200 spänn och en korv för en halv månadshyra.
Av en ren slump visade det sig att jag och Torslanda-duon satt bara tre sektioner ifrån varandra så vi kunde ta en öl både innan och efter matchen. Dessutom låter USA vuxna människor vara vuxna människor så ölen kunde tas med upp på läktaren. Min plats var allra högst upp vilket gjorde att jag i alla fall inte hade någon bakom mig. Däremot var det fan i mig holländare i alla andra riktningar. På arenan var det extremt mycket orange då Houstons brännbollslag har den färgen på sina tröjor. Många amerikaner hade på sig sådana tröjor till matchen. Det var fler holländare än svenskar ändå, vilket inte är så konstigt då Sverige trots allt blev klara för VM sent. Det var ändå bara svenskarna som hördes. Usel klack på de däringa tulpanerna.
När det var dags att sjunga nationalsången sjöng jag högre än någonsin innan men fick inte fram alla ord då det började stocka sig i halsen. En stark prestation av mig om jag får säga det själv. Spelarna bjöd dock inte direkt igen. Det svenska försvaret är helt enkelt för uselt. Hien stod för en av de sämsta insatserna jag sett av en mittback i ett svenskt landslag medan Nordfeldt släppte in allt som kom i närheten av målet. När Lagerbielke fick in 2-1-reduceringen skrek jag som en galning, mest för att jag var tiltad på alla holländare bredvid mig. De fick ett gott skratt när målet dömdes bort för offside.
Efter matchen var det stormvarning, men jag gav mig ut i regnet med Buster och Philip. Man var inte jätteglad under uber-resan på väg till en bar då det var regn både ute och i sinnet efter att ha sett sitt land blivit förnedrat inför hela världen. Det var rätt svårjobbat i början av tiden på baren med, men helt plötsligt kom någon märklig local och började köpa öl till oss. Sen kom en ännu märkligare kvinna och började köpa tequila (som Philip tydligen var allergisk mot) till oss och så var den kvällen igång. Detta var också Philip och Busters sista kväll innan de skulle hem till Sverige igen och det var klart att vi skulle göra det bästa av det. Några foodtruck-tacos (jag har ätit tacos från foodtrucks fyra av fem måltider sedan jag kom) senare bestämde vi oss för att testa på en bargata som Philip hade googlat upp. Ny uber dit och där träffade vi ett gäng från Houston som tyckte synd om oss och gav oss massa sprit som de hade köpt in i ett öltorn. 5-1-smällen blev allt mer bortglömd.
Vi gick vidare till en ny bar där det var en jävla fest. En snubbe som ägde sju restauranger i Mexiko köpte shots och där var det fler lokala förmågor och färre svenska fans. I våra gula matchtröjor var det många som ville komma fram och snacka lite gött. Dessutom fick jag se en av de starkaste prestationerna jag någonsin har sett av en svensk på amerikansk mark på det improviserade dansgolvet. Buster var en gud och damerna flockades som flugor till socker runt kungen från Torslanda. Jag och Philip, som har damer hemma, kunde bara luta oss tillbaka och njuta av showen. Till sist var det dock dags att åka hem och då var det smockat av folk på hela gatan vilken innebar att det blev en dyr uber som dessutom dröjde ganska länge. Jag kom till sist i säng 02.30 vilket inte var så genomtänkt då bussen till Dallas skulle gå 09 morgonen efter.
När klockan ringde 08 kändes det som att någon drev med mig, men det vara bara att slänga ner alla sina kläder i väskorna, kolla så allt var med och gå mot busshållplatsen. Väl där träffade jag Niclas som skulle med samma buss. Men någon buss kom inte. Vi fick ett meddelande om att den var 40 minuter sen. Det vara bara att sitta och vänta där på trottoaren. 50 minuter senare fick vi ett nytt meddelande om att bussjäveln var inställd. Panik. Vad ska vi göra nu? Både jag och Niclas hade AirBnB vi behövde komma in i. När vi funderade på alternativ kikade vi in i WhatsApp-gruppen som svenska fans här i Texas använder oss av. Där var det en vacker man vid namn Andreas som skulle köra till Dallas och hade platser över. Jag skrev och frågade om de fanns kvar och fem minuter senare red han in som en riddare på sin vita springare som i detta fall var en stor pick-up. Fyra timmar, plus ett mindre matstopp, gick fort med Christoffer, Niclas, Andreas och Alexander och det var gött snack i bilen. Istället för att behöva leta efter boendet från bussen fick jag dessutom skjuts till dörren.
Det är inte enkelt att överleva ett VM. Det är varmt och dyrt samtidigt som man dricker för mycket och äter för lite. Men med svenska fans som har din rygg går det faktiskt att klara vad som helst.
PS. Det behövs också lite pengar och jag har satt alla fyra spel som rekats ut under VM. Givetvis ska ni få ett bloggspel till. Norge slår Senegal. 2,30 och över är helt okej på det spelet. DS
→ Min första blogg läser du här!
→ Min andra blogg läser du här!
→ Min tredje blogg läser du här!
→ Min fjärde blogg läser du här!
→ Min femte blogg läser du här!