NHL 2026/27 | Genomgång av Los Angeles Kings
📌 Lyssa på det första avsnittet av vår NHL-podd!
Spelare som tillkommit:
Mats Zuccarello, Erik Haula, Corey Perry
Spelare som lämnat:
Anze Kopitar, Andrei Kuzmenko, Mathieu Joseph
Läs även om:
📌 Dallas Stars
📌 Washington Capitals
📌 Toronto Maple Leafs
📌 Tampa Bay Lightnings
📌 Vancouver Canucks
📌 Detroit Red Wings
📌 Boston Bruins
📌 New Jersey Devils
📌 Utah Mammoth
📌 St. Louis Blues
📌 Pittsburgh Penguins
📌 Vegas Golden Knights
📌 Seattle Kraken
📌 Anaheim Ducks
Hur ersätter man Anze Kopitar?
Det går förstås inte att börja någon annanstans. Anze Kopitar har spelat sin sista NHL-match och för första gången sedan säsongen 2006/07 ska Los Angeles Kings försöka bygga ett lag utan slovenen i mitten. Under 20 säsonger blev det 1521 matcher i grundserien och 1316 poäng, två Stanley Cup-titlar, två Selke Trophy-titlar och ett avtryck i organisationen som knappast behöver förklaras närmare.
Det hade varit en sak om Kopitar bara hängt kvar på gamla meriter under slutet av karriären, men så var det inte riktigt. Offensivt hade produktionen förstås börjat avta, men hans tvåvägsspel och förmåga att hantera tuffa minuter gjorde honom fortfarande viktig. Framför allt har Kings under två decennier vetat vem som ska spela center i förstakedjan när matcherna ska avgöras. Nu vet de inte det längre.
Quinton Byfield är den naturliga arvtagaren. 24-åringen gjorde 24 mål och 49 poäng förra säsongen och har stundtals sett ut som den dominanta center Kings hoppades få när de valde honom som nummer två i draften 2020. Problemet är att det fortfarande sker alldeles för sporadiskt. Ena perioden kan Byfield se ut som en blivande stjärna och nästa kan han försvinna ur matchbilden.
Nu finns inte längre Kopitar framför honom i hierarkin. Det är Byfields tur och jag tycker att det här börjar bli säsongen då vi behöver få ett tydligare svar på hur bra han faktiskt kan bli. Det har även spekulerats i om Adrian Kempe skulle kunna flyttas in från kanten och användas som center. Oavsett vilken väg Peter Laviolette väljer behöver Kings hitta ett nytt svar på en fråga de inte behövt ställa på 20 år.
Panarin och Kempe ska driva offensiven
Om centerpositionen är det stora frågetecknet finns det åtminstone betydligt mer trygghet på kanterna. Adrian Kempe fortsätter att vara en oerhört pålitlig målskytt och kommer från ytterligare en stark säsong med 36 mål och 73 poäng. Nu får han dessutom för första gången inleda en hel säsong tillsammans med Artemi Panarin.
Kings betalade ett högt pris när Liam Greentree skickades till New York Rangers för Panarin inför OS-uppehållet, men den kortsiktiga effekten var svår att klaga på. Ryssen gjorde nio mål och 27 poäng på sina 26 matcher i Los Angeles och framför allt Kempe tycktes trivas med den nya lekkamraten. Efter Panarins ankomst gjorde svensken 16 mål på sina sista 25 matcher och Panarin assisterade till elva av dem.
Kevin Fiala är dessutom tillbaka efter skadan han ådrog sig under OS och det är lätt att glömma hur mycket hans frånvaro påverkade Kings under våren. Med Panarin, Kempe och Fiala finns fortfarande tillräckligt mycket individuell kvalitet för att skapa en bra offensiv.
Problemet är att det snabbt blir tunnare bakom dem och Kings gjorde trots allt bara 2,68 mål per match förra säsongen. Bara tre lag i hela NHL gjorde färre. Powerplay landade dessutom på bedrövliga 17,0 procent, vilket var 28:e bäst i ligan.
Här behöver Panarin få stor effekt under sin första hela säsong i Los Angeles. När han senast spelade under Peter Laviolette i New York Rangers gjorde han karriärens bästa säsong med 120 poäng. Jag förväntar mig knappast samma siffror från en snart 35-årig Panarin, men Kings behöver att han blir motorn som får fart på en offensiv som varit alldeles för trubbig.
Äldre, äldre och ännu äldre
Det är framför allt här jag har svårt att förstå riktningen på lagbygget. Kings var redan ett av NHL:s äldre och långsammare lag. Ken Hollands lösning under sommaren blev att addera Mats Zuccarello, Erik Haula och Corey Perry.
Jag gillar fortfarande Zuccarello. Han gjorde 54 poäng på 59 matcher för Minnesota förra säsongen och det finns fortfarande väldigt mycket hockey i den 39-åringen. Återföreningen med Kevin Fiala är dessutom intressant efter deras år tillsammans i Minnesota.
Haula är en nyttig tvåvägsspelare som kan hjälpa ett boxplay som desperat behöver förbättras och Perry fortsätter på något märkligt sätt att vägra bli för gammal för NHL. Som enskilda värvningar går det därför att argumentera för samtliga.
Problemet uppstår när man tittar på helheten.
Kings är nu NHL:s äldsta lag sett till snittålder och det finns väldigt lite hjälp på väg underifrån. Det här var redan ett lag som jag tyckte saknade fart och nu har man fyllt på med ytterligare spelare på 39, 35 och 41 år. Zuccarello och Perry kan fortfarande bidra, men snabbare har Los Angeles Kings knappast blivit.
Det gör också hela projektet lite märkligt. Kings har åkt ur i den första slutspelsrundan fem år i rad och istället för att börja föryngra har man fortsatt att fylla på med veteraner för att försöka hålla slutspelsfönstret öppet ytterligare lite till.
Kan Laviolette förändra identiteten?
Det som åtminstone gör mig nyfiken är Peter Laviolette. Kings sparkade Jim Hiller under förra säsongen och D.J. Smith tog laget till slutspel som interimtränare, men nu är det Laviolette som ska försöka få ut mer av den här gruppen.
Det innebär potentiellt en ganska tydlig förändring. Kings har under lång tid byggt mycket av sin framgång på ett strukturerat och defensivt spel, medan Laviolette historiskt föredragit en mer aggressiv och offensiv hockey. Hans lag har slutat topp tio i NHL i antal gjorda mål under tolv av hans säsonger som huvudtränare.
Det finns material att jobba med. Panarin är en fantastisk playmaker, Kempe kan göra 40 mål, Fiala har offensiv spets och Brandt Clarke är en av ligans mer spännande offensiva backar. Lägg därtill Byfields potential och det är inte svårt att förstå varför Laviolette kan vilja släppa på handbromsen.
Men där finns också en balansgång. Kings underliggande försvarssiffror var faktiskt riktigt bra förra säsongen, 2,32 xGA var femte bäst i hela NHL. Ska Laviolette öppna upp spelet för att få fart på offensiven gäller det att inte samtidigt rasera den del av spelet som faktiskt fungerade.
Dags att släppa lös Brandt Clarke
En spelare som kan gynnas rejält av tränarbytet är Brandt Clarke. 23-åringen stod för åtta mål och 40 poäng förra säsongen och har redan visat vilken enorm offensiv uppsida han besitter.
Nu borde det vara dags att på allvar ge honom nycklarna till backsidan. Kings förlängde med Clarke på fem år och 7,4 miljoner dollar per säsong och allt pekar mot att han får styra lagets första powerplay. Under de senaste tre säsongerna är det dessutom bara Cale Makar som producerat fler primära assist per 60 minuter i fem mot fem bland backarna.
Drew Doughty finns fortfarande kvar och Mikey Anderson är en väldigt stabil defensiv back, men Clarke representerar något annat. Ska Kings bli ett mer offensivt lag under Laviolette behöver han vara en central del av den förändringen.
Det blir dessutom intressant att följa Doughtys situation. Han är 36 år, går in på sista året av sitt kontrakt och det har redan spekulerats kring vad som händer om Kings börjar falla ur slutspelsracet. Efter Kopitars avsked är Doughty den sista riktiga länken till Stanley Cup-lagen 2012 och 2014. Frågan är hur länge även han finns kvar.
Vem är egentligen förstamålvakt?
Inte heller mellan stolparna är hierarkin lika självklar som den varit. Darcy Kuemper kom från en fantastisk säsong 2024/25 men föll tillbaka rejält förra året. Räddningsprocenten sjönk till 89,1 procent och till slut var det Anton Forsberg som spelade till sig förtroendet.
Svensken slutade på 91,0 procent och var klart bättre än Kuemper under stora delar av säsongen. Han fick också starta i slutspelet mot Colorado och jag ser ingen anledning till att Kuemper automatiskt ska betraktas som given etta igen.
Snarare ser det ut som en 1A/1B-lösning där båda kommer få gott om matcher. Det behöver inte vara ett problem om Forsberg kan bygga vidare på fjolåret och Kuemper studsar tillbaka. Men Kuemper är 36 år och när nedgången väl kommer för äldre målvakter kan den gå snabbt.
Hur länge kan Kings trampa vatten?
Jag tycker inte att det här är ett dåligt hockeylag. Panarin, Kempe och Fiala ger dem offensiv spets. Byfield och Clarke har fortfarande potential att ta stora kliv och defensiven var väldigt bra förra säsongen.
Dessutom spelar Kings fortfarande i en Pacific Division där det är fullt rimligt att de kan vara med och slåss om en slutspelsplats. Ett helt år med Panarin, en frisk Fiala och ett tränarbyte till Laviolette skulle mycket väl kunna göra laget bättre offensivt.
Men jag kommer hela tiden tillbaka till samma fråga. Vad är egentligen slutmålet?
Kings har åkt ur i första rundan fem år i rad. Nu har Kopitar tackat för sig och istället för att föryngra har organisationen fyllt på med Zuccarello, Haula och Perry. Panarin fyller 35 under hösten, Doughty är 36 och Kuemper är 36. Samtidigt är prospectpoolen tunn efter flera år av försök att hålla det nuvarande fönstret öppet.
Jag tycker därför att Kings sakta men säkert trendar åt fel håll. De är fortfarande tillräckligt bra för att nå slutspel och kanske kan Laviolette pressa ur ytterligare en bra grundserie ur den här gruppen. Men jag har betydligt svårare att se hur laget plötsligt ska ta klivet från återkommande förstarundslag till en legitim Stanley Cup-utmanare.
Los Angeles Kings är fortfarande för bra för att räknas bort. Frågan är hur länge det fortsätter vara tillräckligt.
Styrkor
→ Panarin, Kempe och Fiala ger offensiv spets
→ Väldigt starka underliggande defensiva siffror
→ Brandt Clarke har potential att ta ytterligare ett stort kliv
→ Gott om rutin
→ Peter Laviolette kan få fart på offensiven
Vad kan bli ett problem?
→ Anze Kopitar lämnar ett enormt hål
→ NHL:s äldsta lag har blivit ännu äldre
→ Saknar fart
→ Byfield måste visa att han kan bära rollen som förstacenter
→ Svagt powerplay och boxplay
Spelare att hålla ett extra öga på
→ Quinton Byfield (F)
→ Brandt Clarke (B)
