Liss Bloggen: Del 11
”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Lev med det” som den stora skalden Markus Krunegård sjunger i en av sina odödliga hits. Jag har gjort många saker rätt på min VM-resa. Boendet i Dallas var outstanding, människorna som jag hängt mest med i de olika städerna likaså. Niclas, Buster, Philip, Gustav, Jesper, Emma och Lukas glömmer man inte i första taget. Dessutom har spelen gått bra. Alla rekar i denna blogg har suttit rakt ut, till och med de som varit uppe och snuddat på fem gånger pengarna. Men allt har inte gått min väg, det beror främst på för svag planering och för dålig förmåga att förutse vad som kan hända från min sida.
→ Allt om Fotbolls-VM i Stugan!
Dagen efter Sverige – Japan satte jag mig alltså på en buss tillbaka till Houston för att se Kap Verde – Saudiarabien. Det gjorde inga andra svenskar. Det passade ganska bra just den dagen då jag ändå bara ville sova på kvällen, men jag hade två dagar till att slå ihjäl. Vad skulle jag göra av de dagarna? Samtidigt fick jag rapporter från fina fester från de som var kvar i Dallas. Visst hade det varit bättre att stanna kvar där. Speciellt eftersom mina argentinska vänner hade en match till i staden och körde på hårt. Jag vaknade tidigt på lördagen och började jobba några timmar. Därefter var det läge att söka efter en pub för att se lördagens tre matcher. Främst ville jag se England med engelsmän. Jag googlade fram en engelsk pub som kändes bra och tog en taxi dit. Jag hade en dag på mig att vara bakfull så jag kunde kosta på mig en ny fin kväll. Det var väl bara att sätta sig vid ett nytt bord och lära känna nya människor på samma sätt som jag gjort tidigare?
Jag valde dock fel bord. Visst, det var inget fel på de som satt där. Men en familj med två små barn, en amerikansk enstöring och en 85-årig tant som började titta på mig med allt törstigare ögon ju mer hon drack kanske inte direkt doftade fest. Nåja, stället var i alla fall fullt och det var bra tryck i lokalen. Öl hade dom också. Öl som förtärdes lite väl snabbt från min sida så jag skulle slippa prata så mycket. Snart blev jag lite dragen och började flörta tillbaka med 85-åringen som levde sitt bästa liv. Tanten började skrika åt spelarna på TV:n vad de skulle göra och spillde både mat och dryck på sig. När hon tryckte för hårt i plastglaset och fick massa öl på sin väl tilltagna överdel utbrast hon: ”Oh my god, look at the big mess on my chest!”. ”It’s not the first time that happened to you, is it?”, utbrast jag innan jag kunde stoppa mig. Ibland gör man rätt och ibland gör man fel. Det är bara att leva med det. Som tur var blev detta rätt för efter en sekund när damen hade rättat till hörapparaten så hon fattat vad jag sa kom ett bullrande skratt som fick hela lokalen att stanna upp och titta.
Familjens barn höll på Arsenal och hade Saka-tröjor på sig. De ville gärna höra om mina resor till Emirates och det kändes inte helt rätt att bara byta bord utan anledning. Jag var fast där jag var. Det är för övrigt värt en liten avstickare när jag ändå kommer in på Saka-tröjor. På ett mästerskap ser man inte så många klubblagströjor, med all rätt. Jag skulle själv aldrig dra på mig en Arsenal-tröja på ett VM. Men amerikanerna tänker inte likadant. Och jag har sett överlägset flest Arsenal-tröjor. Om det beror på ligatiteln eller något annat låter jag vara osagt. Men det är en tydlig trend som jag noterat. Englands match tog i vilket fall som helst snart slut och jag hoppades att personerna vid mitt bord skulle droppa av så jag kunde lämna lite diskret. Istället började tanten köpa drinkar till mig även om det tog en stund då hon gick vilse på väg till baren som låg cirka 45 centimeter bort. Jag fick känslan av att jag förmodligen skulle bli tvungen att ligga med henne eller slå ihjäl henne för att slippa undan. Jag kände mig som författaren i Lida.
Vi satt tillsammans i åtta timmar och jag försökte så mycket som möjligt prata med enstöringen som mumlade något om manifest och brevbomber. Nu var jag både rädd för att en 130-kilos tant skulle våldföra sig på mig och för att FBI skulle raida vårat bord och jag aldrig skulle få åka hem igen, När matcherna så var slut, damen hade gett mig en kram som varade alldeles för länge och enstöringen hade ätit upp sin påse med medhavda avklippta tånaglar så var klockan så mycket och jag var så trött i skallen så någon superfest var inte längre på tapeten. Det var bara att köpa en chipspåse, sätta sig i duschen med armarna slagna om benen och vagga fram och tillbaka.
Dagen efter var de dåliga känslorna bortblåsta. Det är trots allt som Krunegård säger i samma låt inte hur man har det utan hur man tar det. Jag fick hugg på en matchbiljett till sextondelsfinalen i New York och började genast kolla på möjligheterna att boka om mitt flyg hem. Visserligen hade jag lovat frugan att betala för renovering av köket om jag inte kom hem i tid, men det var säkert förhandlingsbart. Jag kom så långt som att kolla på hotell när det slog mig att jag måste ta en spruta på tisdag. Jag tar en spruta i veckan och hade bara tagit med en på resan. Två, möjligen tre dagar klarar jag mig utan. Inte längre. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Lev med det.
Det var bara att göra det bästa av den sista dagen och jag kände inte för alkohol för en gångs skull. Bakfull på tio timmars flyg lät inte så kul. Istället åkte jag till ett massageställe och lät en hårdför liten kvinna köra skiten ur mig i 90 minuter. Det där lät dubbeltydigt så det är bäst att specificera att det var massage det var tal om och inte något annat. Knådad och klar åkte jag till en sportbar för att se den första sextondelen mellan Kanada och Sydafrika. Inte fan kan man sitta där nykter. Det fick bli en öl. Och en till. Och tre till. Helt plötsligt blev jag sugen på fest ändå och kollade med bordet vilket som var det bästa stället i Houston en söndag. Dit skulle jag! En sista baluns. En stor BBQ på Pinkerton först bara så skulle jag åka och hitta ett bättre bord med bättre människor. Resan ska avslutas på bästa sätt!
På Pinkerton fick man dock stå 45 minuter i kö. Utomhus. I sinnessjuk hetta. Väl inne var jag så hungrig så jag beställde mer kött än vad som var vettigt. En öl på det. Nu började jag bli rätt marinerad och mätt som jag sällan varit innan. Ändå blev det rester. Jag tog med det i en doggybag och tänkte att det kan ju vara värt att åka tillbaka till mitt AirBnB för att lämna maten i kylen så jag har till frukost dagen efter. Därefter skulle jag bara till partystället som såg riktigt trevligt ut.
Väl hemma var klockan bara 18 så det gjorde ju inget om jag la mig i sängen och bara scrollade lite på telefonen i en kvart. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel och denna gången blev det fel igen. Jag stendäckade såklart och vaknade upp runt midnatt. Så var det med sista kvällen i USA. Dagen efter var det dags att åka hem fast mitt älskade Japan och Brasilien skulle spelas i staden jag befann mig i. Hade jag kollar upp mer noggrant innan jag bokade resan hade jag sett att en sextondel, med ett lag från Sveriges grupp, spelades i Houston den dagen och därmed hållit på hemresan en dag eller två. Dålig planering med andra ord.
Sammanfattningsvis så tog jag med mig en spruta för lite, åkte tillbaka till Houston för tidigt/alls, satte mig vid fel bort på sportbaren, trodde jag kunde scrolla på telefonen i en säng med ett kilo kött i mig och bokade hemresan till Sverige minst en dag för tidigt. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Men det viktigaste är inte hur man har det utan hur man tar det. Och jag tar det ändå ganska bra.
PS. Jag har som sagt satt varenda spel jag rekat ut hittills under VM. Här kommer nästa rek. Det smäller utav bara satan när ett frustande Frankrike och ett darrigt Sverige möts. Mål kan blågult däremot göra och mål blir det i matchen, Många till och med. Över 3,5 baljor spelas till 2,20. DS
→ Min första blogg läser du här!
→ Min andra blogg läser du här!
→ Min tredje blogg läser du här!
→ Min fjärde blogg läser du här!
→ Min femte blogg läser du här!
→ Min sjätte blogg läser du här!
→ Min sjunde blogg läser du här!
→ Min åttonde blogg läser du här!
→ Min nionde blogg läser du här!