NHL 2026/27 | Genomgång av Edmonton Oilers
📌 Lyssa på det första avsnittet av vår NHL-podd!
Spelare som tillkommit:
Frederik Andersen, Devon Levi, Ryan Shea, Shakir Mukhamadullin, Mathieu Joseph
Spelare som lämnat:
Jack Roslovic, Darnell Nurse, Connor Ingram
Läs även om:
📌 Dallas Stars
📌 Washington Capitals
📌 Toronto Maple Leafs
📌 Tampa Bay Lightnings
📌 Vancouver Canucks
📌 Detroit Red Wings
📌 Boston Bruins
📌 New Jersey Devils
📌 Utah Mammoth
📌 St. Louis Blues
📌 Pittsburgh Penguins
📌 Vegas Golden Knights
📌 Seattle Kraken
📌 Anaheim Ducks
📌 Los Angeles Kings
Har den bästa chansen redan passerat?
Det är en ganska brutal fråga att ställa om ett lag som fortfarande har Connor McDavid och Leon Draisaitl. Men efter de senaste tre säsongerna tycker jag att den är befogad.
Edmonton vann 15 slutspelsmatcher 2024 och var en seger från Stanley Cup. Året därpå tog de sig hela vägen till final igen innan Florida Panthers återigen satte stopp. Förra säsongen skulle bli det tredje försöket, men istället tog Oilers ett tydligt steg bakåt. 93 poäng räckte till andraplatsen i Pacific Division och i slutspelet blev Anaheim Ducks för svåra redan i den första rundan.
Det finns förstås förklaringar. Draisaitl hade precis kommit tillbaka från en längre skadefrånvaro och McDavid spelade slutspelet med en fotskada. När världens två kanske bästa offensiva spelare inte är hundraprocentiga påverkar det vilket lag som helst.
Problemet är snarare vad som hände när de inte kunde bära laget på egen hand. McDavid gjorde 138 poäng på 82 matcher, flest av alla i hela NHL. Draisaitl gjorde 97 på bara 65 och Evan Bouchard stod för absurda 95 poäng från blålinjen. Trots det kändes Edmonton under stora delar av säsongen förvånansvärt ordinärt.
Det säger en hel del om hur beroende laget fortfarande är av sina allra största stjärnor.
Världens bästa duo ska bära ännu mer
Det låter nästan löjligt att kräva mer av McDavid och Draisaitl. Ändå känns det på något sätt som att det är precis vad Edmonton behöver.
McDavid fortsätter göra saker som vi blivit så bortskämda med att 48 mål och 138 poäng nästan passerar utan större reaktion. Draisaitl missade 17 matcher och var ändå bara tre poäng från ännu en 100-poängssäsong. Så länge de två finns i laget kommer Edmonton alltid att ha en chans att vinna Stanley Cup.
Men spelarna runt dem har sakta börjat bli ett större frågetecken.
Zach Hyman har hunnit bli 34 och hade stora skadeproblem förra säsongen. Ryan Nugent-Hopkins är 33. Trent Frederic gjorde sju poäng på 74 matcher under det första året av sitt åttaårskontrakt och Jason Dickinson, som väntas centra tredjekedjan, stod för 17 poäng. Oilers behöver helt enkelt få mer från spelarna bakom sina stjärnor.
Vasily Podkolzin är åtminstone ett namn jag gillar. Han gjorde 19 mål och 37 poäng förra säsongen och har utvecklats till en användbar powerforward bredvid Draisaitl. Ännu mer spännande blir det att följa Isaac Howard och Matthew Savoie.
Howard gjorde bara fyra poäng på 29 NHL-matcher, men nere i AHL blev det 24 mål och 50 poäng på 47 matcher. Här finns offensiv uppsida och han lär få möjligheten tillsammans med någon av superstjärnorna. Savoie gjorde samtidigt 18 mål och 37 poäng under sin rookiesäsong. Tyvärr inleder han säsongen vid sidan av isen då han dras med skadeproblem.
Edmonton behöver verkligen att åtminstone någon av dem tar nästa steg. För ju äldre den etablerade stödtruppen blir, desto viktigare blir det att hitta billig produktion underifrån.
Ett fantastiskt powerplay döljer en del problem
Tittar man bara på Edmontons offensiva totalsiffror är det lätt att tro att allt är som vanligt. Oilers gjorde 3,44 mål per match, sjätte bäst i NHL och deras powerplay var återigen fullständigt briljant. 30,6 procent. Bäst i hela NHL.
Med McDavid och Draisaitl längs kanterna, Bouchard på blålinjen och spelare som Hyman och Nugent-Hopkins runt mål finns det ingen anledning att tro att det plötsligt ska bli dåligt. Det är ett vapen få andra lag kan matcha. Men jag tycker också att powerplayet döljer en del av problemen.
Edmonton var betydligt mer mediokra i fem mot fem än vi vant oss vid under lagets bästa säsonger. En xGF% på 50,8 i fem mot fem var bara 14:e bäst i ligan. Jämför vi det med säsongen innan, när Oilers låg på 55,1 procent och var bäst i ligan tillsammans med Carolina, blir tillbakagången tydlig.
Det är en ganska stor förändring från det Oilers som tog sig till två raka finaler. Då kunde de dominera matcher på fler sätt än genom att släppa ut McDavid och Draisaitl i powerplay.
Förra säsongen släppte Edmonton dessutom in 3,23 mål per match, åttonde mest i ligan. Boxplay på 77,8 procent var inte heller bra och i slutspelet blev det fullständig katastrof när Anaheim gjorde åtta mål på sina 16 powerplay.
Babcock ska hitta tillbaka till strukturen
Det är här Mike Babcock kommer in i bilden. Jag förstår tanken bakom tränarbytet. På ett sätt. På ett annat förstår jag den inte alls.
Kris Knoblauch tog Edmonton till två raka Stanley Cup-finaler, men efter förra säsongens tillbakagång ville organisationen uppenbarligen ha en annan typ av röst. Babcock kommer med enorm erfarenhet, en Stanley Cup och två OS-guld, men också med ett bagage som gör honom till en av NHL:s mest kontroversiella tränare.
Hans senaste år i ligan har knappast stärkt aktierna. Babcock har inte vunnit en slutspelsserie sedan 2013 och hans sejour i Columbus 2023 tog slut innan han ens hunnit coacha en tävlingsmatch efter uppmärksammade anklagelser kring hans sätt att hantera spelare. Det var knappast första gången Babcock hamnade i blåsväder och historierna är många för den som bemödar sig att googla runt. Jag skulle heller inte bli särskilt förvånad om det här inte är sista gången han hamnar i rubrikerna av fel anledningar.
Men nu får han en av ligans mest stjärnspäckade kärnor att arbeta med och både McDavid och Draisaitl har uttryckt sitt stöd för anställningen. Det gör situationen oerhört fascinerande.
Babcocks uppgift blir knappast att lära McDavid och Draisaitl hur man producerar offensivt. Han behöver snarare återinföra den struktur och defensiva stabilitet som Edmonton tappade förra säsongen. Kan han få laget att försvara bättre i fem mot fem och lyfta boxplay utan att ta bort kreativiteten från superstjärnorna finns fortfarande en väldigt hög högstanivå här. Han har trots allt en historik av att lyckas med just det och jag misstänker att Edmonton helt enkelt ser framför sig en tränare som kan pressa ur den här gruppen en sista rejäl push mot Stanley Cup.
Men jag är väldigt nyfiken på hur hans ledarstil fungerar i ett modernt NHL-omklädningsrum. Framför allt när pressen börjar skruvas upp. För om saker och ting börjar strula kan det här gå fel väldigt fort.
Nurse borta men frågetecknen finns kvar
Backsidan har också genomgått en intressant förändring. Darnell Nurse är borta efter att San Jose tog över hela hans kontrakt på 9,25 miljoner dollar per säsong. Att Edmonton lyckades bli av med den fulla cap-hiten är i sig en seger.
I utbyte fick Oilers bland annat Shakir Mukhamadullin och samtidigt plockades Ryan Shea in från Pittsburgh. Shea kommer från sitt stora NHL-genombrott med 35 poäng på 80 matcher och lär få betydligt större ansvar än tidigare.
Men precis som tidigare börjar allting med Mattias Ekholm och Evan Bouchard.
Bouchard stod för smått vansinniga 95 poäng förra säsongen och är en av ligans absolut främsta offensiva backar. Ekholm är fortfarande den perfekta motvikten. Svensken gör mycket av det defensiva grovjobbet och ger Bouchard friheten att spela på sina styrkor. Bakom dem är jag betydligt mer osäker.
Jake Walman går in på ett kontrakt värt sju miljoner dollar per säsong till 2033 efter en säsong där han knappast såg ut som en back värd de pengarna. Connor Murphy kommer också från en sämre säsong och Edmonton är väldigt beroende av att det paret fungerar bättre än vad siffrorna antydde senast.
Det finns mer bredd på backsidan än tidigare, men jag är inte övertygad om att det finns mer kvalitet.
Har Edmonton äntligen löst målvaktsfrågan?
Hur många gånger har vi ställt den frågan vid det här laget?
Edmonton har under flera år försökt hitta en målvakt som kan ge McDavid-eran det sista som behövs för att vinna Stanley Cup. Förra säsongen användes fyra olika målvakter och ingen av dem nådde ens 90 procent i räddningsprocent.
Stuart Skinner skickades till Pittsburgh i affären som tog Tristan Jarry till Edmonton. Det såg inte direkt ut som lösningen. Jarry hade 85,8 procent på sina första 19 matcher i Oilers och petades till slut till förmån för Connor Ingram i fem av lagets sex slutspelsmatcher.
Nu har Edmonton försökt igen. Frederik Andersen kommer in efter att ha vunnit Stanley Cup med Carolina och Devon Levi har hämtats från Buffalo. På papperet ger det åtminstone Oilers flera alternativ. Problemet är att Andersen hunnit bli 36 år, har en lång skadehistorik och redan är skadad inför träningslägret. Jarry kommer från en katastrofal vår och Levi har fortfarande inte visat att han kan vara en stabil NHL-målvakt.
Det är nästan fascinerande att ett lag med Stanley Cup-ambitioner fortfarande kan gå in i ännu en säsong med så stor osäkerhet på en så viktig position. Kanske studsar Jarry tillbaka. Kanske håller Andersen ihop och visar samma nivå som under Carolinas slutspel. Kanske tar Levi ett stort kliv.
Men det är väldigt många kanske för ett lag som inte har särskilt många år kvar att slösa bort.
Två år kvar på klockan
Och där hamnar vi till slut vid elefanten i rummet. Connor McDavid har två år kvar på sitt kontrakt.
När han skrev på för ytterligare två säsonger till samma cap hit på 12,5 miljoner dollar fick Edmonton en oerhörd rabatt på världens bästa hockeyspelare. Men kontraktets längd går också att tolka som en tydlig tidslinje. Oilers har fått ytterligare en chans att visa McDavid att det här är platsen där han kan vinna Stanley Cup. Det är därför jag tycker att den här säsongen känns så viktig.
Jag unnar få spelare i NHL en Stanley Cup lika mycket som McDavid. Vi pratar om en spelare som definierat en generation och som redan tagit Edmonton till två raka finaler. Draisaitl är fastlåst långsiktigt, Bouchard är en offensiv superstjärna från blålinjen och det finns fortfarande tillräckligt mycket kvalitet för att Oilers ska kunna gå långt.
Men laget runt dem känns tunnare än för två år sedan.
Edmonton behöver få mer från sina yngre forwards. Hyman och Nugent-Hopkins måste stå emot åldern. Walman och Murphy behöver studsa tillbaka. Babcock måste förbättra strukturen. Någon av målvakterna måste kliva fram. Och samtidigt behöver McDavid och Draisaitl fortsätta vara McDavid och Draisaitl och hålla sig skadefria.
Det är väldigt många saker som behöver falla på plats.
Jag räknar fortfarande Edmonton som ett slutspelslag och så länge 97 och 29 finns på isen vore det direkt dumdristigt att räkna bort dem från Stanley Cup-diskussionen. Men konkurrensen i Western Conference blir allt tuffare och marginalerna som Edmonton tidigare hade har blivit mindre.
Två gånger stod de på tröskeln till Stanley Cup. Nu återstår att se om de kan ta sats en gång till eller om deras bästa chans redan har kommit och gått.
Styrkor
→ Connor McDavid och Leon Draisaitl
→ NHL:s bästa powerplay förra säsongen
→ Mattias Ekholm och Bouchard utgör ett väldigt starkt förstapar
→ Fortfarande en enorm offensiv högstanivå
Vad kan bli ett problem?
→ Alldeles för beroende av McDavid och Draisaitl
→ Mediokert spel i fem mot fem förra säsongen
→ Tunn produktion från bottensexan.
→ Fortsatt stora frågetecken mellan stolparna
→ Flera viktiga spelare börjar bli äldre
→ Mike Babcocks återkomst är ett stort frågetecken
Spelare att hålla ett extra öga på
→ Isaac Howard (F)
→ Shakir Mukhamadullin (B)
