Liss Bloggen: Del 10
Det är lätt att känna sig ensam när man är ute och reser på egen hand. Speciellt när man sover för lite, dricker för mycket och varit borta från familjen länge. Jag har dock aldrig känt mig ensam. Det svenska, och utländska också för den delen, supporterkollektivet har tagit väl hand om mig. Det har aldrig känts som att jag har varit utanför. Fotbollen är en extremt välkomnande kraft och det bästa integrationsverktyget vi har. Det gäller inte bara invandrare utan även medelålders, lönnfeta helsvenskar.
→ Allt om Fotbolls-VM i Stugan!
Som vanligt vaknade jag tidigt och kunde inte somna om morgonen efter Argentina-festen. Lika bra det då jag hade en hel del jobb att fixa med. Mitt lugn framför datorn stördes dock tidigt av något som lät som en bra fest från poolområdet. När jag kikade ut genom persiennerna såg jag att det kryllade av argentinare. Jag bor som sagt i ett lägenhetskomplex och det verkar vara fler än min värd som hyr ut via AirBnB under VM. Efter att ha chillat i lägenheten och sett den tidiga matchen där var det lika bra att kliva ner och ta del av stämningen.
Det första jag möts av är en enorm banderoll som hängts upp och argentinska hits på högsta volym som de redan välmarinerade supportrarna skrålade med till. Jag ser också en svensk flagga lite längre bort och beger mig givetvis till den blågula konklaven. Det gjorde jag rätt i för där satt de bästa människorna man någonsin hade kunnat tänka sig. Det var inte bara deras personligheter som var på topp, maken till vackra människor har jag aldrig sett, åtminstone inte sedan Buster och Philips glansdagar i Houston. Där var The Latina Slayer som hade gjort rent hus sedan han kom till USA. Med sina blonda lockar och sin utmejslade käklinje var det omöjligt att stå emot charmen från Höllevikens finest. Där var Herman som helt plötsligt hoppade ner och gjorde armhävningar. Det är den dedikationen som skiljer dessa sexsymboler mot en stackars skribent. Där var Lukas, den ena delen av ett riktigt power couple, som stack till gymmet en timme mitt i festen. Där var även hans vackra flickvän Emma som fick resten av tjejerna i hela Dallas att se groteska ut i jämförelse. Samtliga fyra med brunbrända, skulpterade kroppar. De såg fan ut som grekiska gudar. Min kompis Johan brukar alltid säga att jag också ser ut som en grekisk gud. Hefaistos, den vanställda och halta.
Medan Emmas andra hälft (kan varken säga bättre hälft eller sämre hälft då båda personerna var ren och skär perfektion) körde sitt tredje gympass för dagen så dukades det fram frågesportspelet Smart 10. Då Latinaslaktaren och Herman övade sina kommande raggningsrepliker på varandra så var det bara jag och Emma som spelade. Hon skulle ändå vara klart bäst i gänget så det kunde helt klart bli tufft. Jag är dock ett geni, som jag så ödmjukt brukar säga. Vi spelade två gånger och jag kom näst sist båda gångerna medan Emma tog silverplatsen. Se så bra det kan gå när inte Rickard fucking Olsson kliver in och fördärvar.
Snart kom det argentinare också och började bjuda på kött som de hade grillat på uteplatsen. Det var riktiga män de där sydamerikanerna så det skulle inte ha förvånat om de hade slaktat djuret själva och byggt en eld av det som fanns i närheten istället för att använda de uppställda gasolgrillarna. Öl fick vi också och den skulle dessutom drickas från en replika av VM-pokalen som fungerade som ölglas. Värmen, ölen och det goda sällskapet gjorde att tiden flög iväg och jag hade fortfarande inte käkat frukost när klockan blev 18 på kvällen. Jag tvingades motvilligt ta ett extremt tårfyllt, visserligen bara från min sida men ändå, avsked från den svenska fyrlingen. Vi skulle dock möta upp på Katy Trail Ice House för att se Mexiko – Tjeckien.
Det blev en snabbt islängd Steak Quesadilla på Mini Marketen runt hörnet innan jag drog i förväg i en uber som körde utan chaufför. Oerhört spännande. På Katy Trail fanns det fler svenskar och jag hamnade genast i diskussion med en Manchester City-anhängare som var typbilden av det jag brukar kalla TikTok-supportrar. Arsenal vann bara ligan på grund av domarna för det hade han sett i en TikTok-compilation. De som styr ligan hade bestämt innan säsongen att det var dags för en ny vinnare (det hade han minsann sett i en video) för City hade vunnit för mycket nu och så vidare och så vidare. Det skulle också tas ut en gemensam elva för City och Arsenal och han skulle prompt ha med nio spelare från City. Pep var dessutom en helt överlägsen tränare jämfört med Arteta. Hur det då kunde komma sig att de ljusblåa 115-fuskarna ändå inte lyckades vinna ligan hade den gode TikTokaren däremot inte något svar på.
Nåväl, det dröjde inte länge innan mina nyfunna pool-vänner anslöt och så var det igång. Yesper, som Latinaslaktaren egentligen heter, visade direkt att hans namn inte är Noper direkt medan Herman stack iväg till ett annat sällskap. Dessa möttes upp på nästa ställe där TikTokaren hann vara med i baren i ungefär 10 sekunder innan han fick ragg och mer eller mindre bara vände i dörren. Stället var dock rätt dött och vi tog taxi till ett nytt ställe där det var ett jäkla hålligång. När Jesper och Herman klev in genom dörren var det ungefär som när Frodo tar på sig ringen i Sagan om Ringen. De mexikanska vålnaderna kände på sig att det var någonting som höll på att hända och slöt sig runt den dynamiska duon som om de vore magneter. Det var en fantastisk kväll som är svår att förklara i ord. Därför kommer här ett bildspel om hur det kan se ut när svenskar är på semester.
Som ni ser så hade Jesper tröttnat lite på mexikanska kvinnor och bytt till en minst sagt studsande japansk man istället. När jag såg dem på utestället var det rena kaoset och jag frågade Jesper vad det var som händer. Han svarade med lätt panik i blicken: ”Du, det är en jävla resa att vara med den här snubben. Det är bara att hålla i sig och försöka åka med”. Medan allt detta skedde så försökte jag hitta någon att prata finkultur med. Jag började lätt med att fråga lite folk på puben vad deras favoritfilm var. Detta är, på riktigt, svaren jag fick: Hunger Games 2, 2 Fast 2 Furious, Pitch Perfect, Frozen. Herre-min-je.
Sent i säng som vanligt och tidigt upp då jag var tvungen att jobba lite. Dessutom behövde det föras, det var ju för satan matchdag!! Efter lite lätt skrivande mötte jag upp fyrlingen från samma lägenhetskomplex vid poolen. Där spelades det svensk musik, kastades boll och dracks öl i någon timme innan det var dags att bege sig till den svenska uppladdningen i närheten av arenan. Häradsbetäckaren från Hölleviken, som dessförinnan framstått som den perfekta människan, visade en liten spricka i rustningen när han förlorade i att kasta boll och tiltade helt. Men har man ett smeknamn som Mexiko-guden så får det vara okej att ha någon svaghet. En uber beställdes i vilket fall och denna gången tog vi en stor så jag fick plats. Kung Lukas fick DJ:a och spelade svenska fotbollslåtar som det skrålades rejält till. Blå med Hov1 gjorde sig väldigt bra i denna omgivning och givetvis fick Gräva guld hela bilen att gunga. Det tävlades i vem som fick mest gåshud av resan och det slutade nog oavgjort.
Denna gången skulle uppladdningen ske på en arena några kilometer från den arenan där matchen skulle spelas. Det var ett jävla tryck på svenskarna som testade rösterna och fuktade struparna rejält. Det hade gärna fått fortsätta en stund till, men polisen ville ha en tidig marsch så det var bara att börja traska tre timmar innan matchstart. I tåget kördes de vanliga ramsorna, men också en om Micke Lustig och en annan om Lagerbielkes mandom som tydligen liknade ett helt landskap i storlek.
Väl på arenan skilde sig våra vägar åt då jag satt på en annan sektion. En sektion som dominerades helt av japaner. Jag såg ändå en gul tröja vid ett bord innanför spärrarna men utanför själva arenan. Ett nice område där man kunde förkröka. Jag gick genast dit för att få lite stöd, men han visade sig vara amerikanare, precis som hans polare med cowboy-hatt och japansk tröja. Otroligt trevliga människor det också och tiden bara flög fram. Bilder togs med japanska fans i konstiga utstyrslar och helt plötsligt blev jag och amerikanen med japansk tröja intervjuade av japansk TV. Det var en tjej som ställde massa frågor på japanska medan en som stod bredvid översatte. Där kände jag mig precis som Bill Murrays karaktär i Lost in Translation. Jag gav ett utförligt svar på en fråga och tolken svarade typ: ”Mushi Mushi”. Det kan omöjligt täckt in allt jag sa. Det var sedan dags att ta plats på läktaren och hajpen var total. Det är något extremt speciellt med att vara på det som där och då är hela världens mittpunkt. Den plats dit alla blickar dras i just det ögonblicket. Att vara med om det är mäktigt och jag klarade bara av att sjunga halva nationalsången den här gången också då halsen stockade sig.
Arenan i sig var extremt mäktig och jäkligt stor. Jag satt min vana trogen typ högst upp och var helt omgiven av japaner. Det var ändå god stämning som det brukar vara när Japan är inblandade, Pearl Harbour borträknat, och ännu bättre blev det när jag började sjunga med i den medryckande Nippon-ramsan. Då blev jag hedersjapan. Till och med när Sverige kvitterade till 1-1 och jag skrek som en grottmänniska fick jag fistbumps och high fives av de misstänkt snälla japanerna. Efter matchen kom det fram åtminstone tio pers som ville ta bild med pappa Liss.
Efter matchen började japanerna städa läktaren medan jag kastade så mycket skräp jag kunde hitta kring mig för att det skulle bli mindre kö till utgången. Vi gick till Texas Live som ligger precis bredvid arenan och är en väldigt ståtlig byggnad. Till själva huvuddelen var det fullt, men man kunde sitta ute och nu på kvällen var det nästan behaglig temperatur. Där dök magikern Niclas upp med sina fina flickvän som precis hade landat från Sverige. Han hade bytt bort mig mot sin tjej. Lite dåligt kan tyckas, men nöden har ingen lag. Kvällen fortsatte sedan tillbaka till samma pub där mina vänner gjorde kaos kvällen innan och det blev exakt samma visa igen med mexikanska tjejer som föll som furor när Herman och Jesper klev in.
Det blev ännu en sen kväll och det blev en extremt tidig morgon för mig som behövde jobba lite innan min buss till Dallas skulle gå. Pinaler slängdes ner i väskorna som kändes tyngre än när jag flög hit vilket känns märkligt. Sen var det bara att gå till bussen. 4,5 timmar till Houston med två timmars sömn i bagaget är ingen lek. Det hjälpte inte heller att jag satt bredvid världens största asiat och inte fick plats med mina ben. Till sist var jag ändå framme och hade ungefär 20 minuter att promenera till mitt nya AirBnB. Jag hade dock glömt hur otroligt, sanslöst varmt det är i Houston och när jag kom fram fullständigt rann det från alla porer i kroppen. Jag behövde dock jobba så det vara bara att sätta sig och kämpa. 30 minuters tupplur hanns med också innan det var dags att bege sig till NRG Stadium där jag av någon anledning hade köpt biljetter till Kap Verde – Saudiarabien. En match som slutade 0-0. Precis vad jag behövde. Det var ändå häftigt att se den vilda glädjen från fansen och spelarna hos Kap Verde när avancemanget var säkrat. Några afrikaner ville bjuda mig på öl men jag är ett vrak till människa. Jag känner mig som Brandao såg ut efter en månads VM i Brasilien.
Återigen var ändå styrkan i supporterkollektivet tydligt. Det spelade ingen roll att jag gick med en mörkblå t-shirt som det stod SWE på. Jag mottogs med ryggdunkningar och glada tillrop. Alla får vara med, även medelålders, lönnfeta svenskar
→ Min första blogg läser du här!
→ Min andra blogg läser du här!
→ Min tredje blogg läser du här!
→ Min fjärde blogg läser du här!
→ Min femte blogg läser du här!
→ Min sjätte blogg läser du här!
→ Min sjunde blogg läser du här!
→ Min åttonde blogg läser du här!