NHL 2026/27 | Genomgång av Philadelphia Flyers
Spelare som tillkommit:
Noel Acciari, Simon Benoit, Joseph Woll
Spelare som lämnat:
Garnet Hathaway, Emil Andrae, Samuel Ersson
Läs även om:
📌 Dallas Stars
📌 Washington Capitals
📌 Toronto Maple Leafs
📌 Tampa Bay Lightnings
📌 Vancouver Canucks
📌 Detroit Red Wings
📌 Boston Bruins
📌 New Jersey Devils
📌 Utah Mammoth
📌 St. Louis Blues
📌 Pittsburgh Penguins
📌 Vegas Golden Knights
📌 Seattle Kraken
📌 Anaheim Ducks
📌 Los Angeles Kings
📌 Edmonton Oilers
📌 New York Rangers
📌 New York Islanders
📌 Winnipeg Jets
Tocchet har gett Flyers en identitet
Det har varit lätt att se Philadelphia som ett lag som befunnit sig mitt i en rebuild under ganska lång tid. Det fanns unga spelare att gilla och en tydlig tanke om framtiden, men resultaten har inte riktigt funnits där.
Förra säsongen förändrades det. Flyers slutade trea i Metropolitan Division. Efter OS-uppehållet avslutade man dessutom grundserien med imponerande 18–7–1 innan Pittsburgh besegrades i sex matcher i den första slutspelsrundan. Carolina blev sedan en helt annan uppgift och svepte Flyers i fyra raka, men med tanke på att Hurricanes sedermera vann Stanley Cup finns knappast någon större skam i det.
Jag tycker att Rick Tocchet förtjänar en hel del beröm för utvecklingen. Det här var framför allt ett betydligt mer strukturerat lag än tidigare. Philadelphia släppte in 2,91 mål per match, nionde bäst i NHL, och för första gången på ett bra tag kändes det som att defensiven och målvaktsspelet faktiskt gav laget en stabil grund att stå på.
Det passar Tocchet perfekt. Hans lag ska arbeta hårt, vara jobbiga att möta och inte ge bort särskilt mycket gratis. Men det fina med Flyers är att det samtidigt börjar dyka upp tillräckligt mycket offensiv talang för att de inte bara ska behöva vinna matcher genom att nöta ner motståndarna. Det finns en identitet här nu. Och det tycker jag är en ganska viktig skillnad jämfört med Flyers vi sett under flera år dessförinnan.
Porter Martone kan bli nästa stora stjärna
Det är svårt att börja någon annanstans när vi pratar om Flyers framtid än med Porter Martone. 19-åringen kom in sent förra säsongen och gjorde omedelbart avtryck. På sina första nio NHL-matcher stod han för fyra mål och totalt tio poäng. Han avslutade dessutom grundserien med poäng i sex raka matcher och blev sedan den första tonåringen i NHL:s historia att göra det matchvinnande målet i sina två första slutspelsmatcher. Det är en ganska absurd introduktion till NHL.
Men det är inte bara produktionen som gör Martone så spännande. Han har storleken, skickligheten och framför allt förmågan att skapa offensiv i områden där mål faktiskt görs. Alla hans fyra mål under grundserien kom från farliga ytor och han visade redan under sina första matcher en självklarhet med pucken som väldigt få 19-åringar har.
Jag gillar också mentaliteten. Det verkar inte finnas någon större rädsla för de stora situationerna. Snarare tvärtom. Han vill ha pucken när matcherna ska avgöras och det såg vi redan under hans korta smakprov förra säsongen. Nu ska han göra det över en hel NHL-säsong och då kommer det naturligtvis komma perioder där det går tyngre. Skridskoåkningen är fortfarande en del av spelet som behöver utvecklas och han själv verkar vara väldigt medveten om det. Men taket är enormt.
Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om Martone redan den här säsongen etablerar sig som en av Flyers viktigaste forwards och blandar sig i diskussionen om Calder Trophy.
Det börjar bli trångt om platserna
Och Martone är långt ifrån den enda anledningen till att jag gillar utvecklingen i Philadelphia. Travis Konecny är fortfarande motorn i offensiven och ledde laget med 68 poäng på 77 matcher. Trevor Zegras fick samtidigt ett rejält lyft under sin första säsong i Philadelphia och gjorde karriärsbästa 26 mål och 67 poäng. Owen Tippett stod för 28 mål medan Matvei Michkov, trots en ganska tung andrasäsong, fortfarande nådde 51 poäng.
Just Michkov är jag väldigt nyfiken på. 51 poäng är knappast någon katastrof för en 21-åring, men efter 63 poäng säsongen innan var förväntningarna betydligt högre. Det fanns dock positiva signaler mot slutet. Efter OS-uppehållet gjorde han 22 poäng på 26 matcher och inför den här säsongen kommer rapporter om att han kommer betydligt bättre förberedd fysiskt.
Får Flyers en bättre version av Michkov samtidigt som Martone tar plats på riktigt börjar forwardsgruppen plötsligt se väldigt intressant ut. Sedan finns Tyson Foerster, Alex Bump och Denver Barkey. Bakom dem knackar ytterligare talanger på dörren.
Det är just det här jag gillar med Flyers. Förbättringen behöver inte nödvändigtvis komma från stora värvningar. Det finns redan spelare i organisationen som kan göra laget betydligt bättre bara genom att fortsätta utvecklas.
Men var är förstacentern?
Det finns däremot ett ganska stort hål mitt i allt det positiva. Flyers saknar fortfarande den där självklara förstacentern. Det blev väldigt tydligt under sommaren när Philadelphia skickade ett offer sheet till Leo Carlsson värt 90 miljoner dollar över fem år. Anaheim matchade och därmed försvann möjligheten att lösa problemet på det mest spektakulära sättet.
Kvar finns bland andra Christian Dvorak, Trevor Zegras, Noah Cates och Sean Couturier. Jag gillar Zegras och tycker att hans första säsong i Philadelphia var ett stort steg i rätt riktning. Frågan är om han kan utvecklas till en legitim förstacenter. Offensivt finns verktygen, men defensiven och spelet i tekningscirkeln behöver bli bättre. Han vann bara 34,1 procent av sina tekningar förra säsongen.
Dvorak är en fullt duglig NHL-center men ingen spelare jag vill ha högst upp i hierarkin på ett lag med ambitioner att utmana de bästa lagen i Eastern Conference.
Och Couturier? Han har varit en fantastisk hockeyspelare, men vid det här laget ser jag honom snarare som en defensivt skicklig center längre ner i laguppställningen. Det är därför centerpositionen fortfarande är den stora svagheten. Flyers har börjat samla ihop riktigt mycket kvalitet på kanterna, men någon behöver se till att pucken hamnar hos dem.
En backsida utan de stora rubrikerna
Jag tycker även att backsidan passar ganska bra in i vad Flyers försöker bygga. Travis Sanheim är kanske inte en back som nämns särskilt ofta när ligans bästa diskuteras, men han äter enorma minuter och är väldigt viktig för det här laget. Rasmus Ristolainen kommer från en säsong där han efter återkomsten från skada faktiskt såg ut som en fullt legitim topp fyra-back.
Bakom dem finns Cam York och Jamie Drysdale. Framför allt Drysdale tycker jag tog viktiga steg förra säsongen. Det offensiva har alltid funnits där, men försvarsspelet började se betydligt mer moget ut. Han gjorde åtta mål och har skridskoåkningen för att skapa saker som ganska få backar klarar av.
Sedan blir David Jiricek ett väldigt intressant namn. Han har inte fått den utveckling många förväntade sig när han draftades som sexa totalt 2022 och börjar närma sig ett läge där han faktiskt måste visa att potentialen går att omsätta på NHL-nivå.
Men möjligheten finns fortfarande. Och längre ner i organisationen väntar Oliver Bonk. Jag tycker inte att det här är någon backsida som får mig att ramla av stolen, men precis som med mycket annat i Philadelphia finns det både en fungerande grund och möjlighet till intern utveckling.
Ett powerplay som inte får vara så här dåligt
Sedan kommer vi till någonting jag fortfarande har väldigt svårt att förstå. 15,7 procent. Det var Flyers powerplay förra säsongen och sämst i hela NHL. Än mer anmärkningsvärt är att Philadelphia nu slutat sist i ligan i powerplay fyra gånger på de senaste fem säsongerna.
Det är helt enkelt inte acceptabelt med den offensiva talang som finns i laget. Konecny, Zegras, Michkov, Tippett och nu Martone. Det finns alldeles för mycket skicklighet där för att ett powerplay ska vara fullständigt iskallt år efter år.
Martone kan bli en viktig pusselbit. Han är stor, har ett bra avslut och visade redan förra säsongen hur effektiv han kan vara från de farliga ytorna. Michkov borde kunna bli bättre och användas mer flitigt. Zegras har kreativiteten och Drysdale har verktygen från blålinjen.
Flyers behöver inte ens bli fantastiska här. Tar de sig från ligans absoluta botten till någonstans runt mitten skulle det kunna innebära ett ganska betydande antal extra mål över en hel säsong. För ett lag som redan försvarar sig bra kan det vara skillnaden mellan att jaga en slutspelsplats och att faktiskt ta en.
Woll kan vara sommarens genidrag
Men den förändring jag kanske gillar allra mest har skett i mål. Dan Vladar var en enorm positiv överraskning förra säsongen. Han stod 47 matcher och hade 90,6 i räddningsprocent. De underliggande siffrorna vittnade om samma sak med drygt tio räddade mål över förväntan. Han gav Flyers den stabilitet på positionen som laget saknat under väldigt lång tid.
Problemet var vad som hände bakom honom. Samuel Ersson hade 87,0 i räddningsprocent på 30 matcher och släppte in nästan 13 mål mer än förväntat. Det är helt enkelt inte tillräckligt bra på NHL-nivå.
Nu ersätts han av Joseph Woll och det tycker jag potentiellt kan vara ett av sommarens bättre drag. Woll har under perioder visat att han kan vara en riktigt bra NHL-målvakt. Det stora frågetecknet har snarare varit tillgängligheten. Kan Philadelphia hålla honom frisk får de plötsligt en tandem där jag faktiskt känner mig ganska trygg med båda alternativen.
Och det är viktigt. Vladar behöver inte upprepa en monstersäsong samtidigt som Woll inte behöver spela 50 matcher. Kan de dela på belastningen och båda leverera stabilt målvaktsspel har Flyers förbättrat en position som redan hjälpte dem enormt förra säsongen. Jag tycker inte alls att det är omöjligt att Woll i slutändan spelar sig till förstaspaden.
Nu kommer den svårare delen
Det finns mycket jag gillar med Philadelphia Flyers. Rick Tocchet har gett laget en identitet. Defensiven fungerar. Målvaktssituationen ser bättre ut. Martone kan vara en framtida superstjärna och spelare som Michkov, Foerster, Bump och Barkey gör att det finns gott om potentiell utveckling inom organisationen.
Men nu kommer också den svårare delen. Flyers överraskade många förra säsongen. Det gör de inte längre.
Förväntningarna är högre och konkurrensen i Metropolitan Division är tuff. New Jersey har förstärkt. Washington har gjort detsamma. Rangers tycker jag ser betydligt bättre ut. Carolina är regerande Stanley Cup-mästare. Blue Jackets är knappast någon enkel motståndare och längre ned finns lag som också försöker ta steg framåt.
Dessutom finns fortfarande tydliga hål. Förstacentern saknas. Powerplayet har varit katastrofalt under flera år och mycket av optimismen bygger på att unga spelare fortsätter utvecklas samtidigt som Vladar visar att fjolåret inte var någon engångsföreteelse.
Men jag gillar riktningen. Det känns för första gången på ganska länge som att Philadelphia inte bara har en samling intressanta unga spelare utan faktiskt börjar få ihop ett hockeylag av dem.
Jag placerar dem inte bland de stora utmanarna i Eastern Conference. Men när vi pratar om lagen som ska slåss om de sista slutspelsplatserna tycker jag definitivt att Flyers hör hemma i diskussionen. Och skulle Martone explodera direkt, Michkov studsa tillbaka och Woll bli så bra som jag tror att han kan vara? Då kan det här bli riktigt roligt.
Styrkor
→ Rick Tocchet har gett laget en tydlig identitet
→ Spännande ung forwardsgrupp
→ Betydligt bättre målvaktsduo
→ Stabil defensiv grund
→ Stor intern utvecklingspotential
Vad kan bli ett problem?
→ Saknar fortfarande en självklar förstacenter
→ NHL:s sämsta powerplay förra säsongen
→ Tuff konkurrens i Metropolitan Division
→ Höga krav på fortsatt utveckling från de unga
→ Kan Vladar upprepa fjolårets nivå?
Spelare att hålla ett extra öga på
→ Porter Martone (F)
→ Matvei Michkov (F)
