NHL 2026/27 | Genomgång av New York Islanders
📌 Lyssa på det första avsnittet av vår NHL-podd!
Spelare som tillkommit:
Matias Maccelli, Vitek Vanecek
Spelare som lämnat:
Anders Lee, David Rittich
Läs även om:
📌 Dallas Stars
📌 Washington Capitals
📌 Toronto Maple Leafs
📌 Tampa Bay Lightnings
📌 Vancouver Canucks
📌 Detroit Red Wings
📌 Boston Bruins
📌 New Jersey Devils
📌 Utah Mammoth
📌 St. Louis Blues
📌 Pittsburgh Penguins
📌 Vegas Golden Knights
📌 Seattle Kraken
📌 Anaheim Ducks
📌 Los Angeles Kings
📌 Edmonton Oilers
📌 New York Rangers
Fast i NHL:s ingenmansland
Det börjar kännas som att vi har haft ungefär samma diskussion om New York Islanders i flera år.
Det här är inte ett dåligt hockeylag. Det finns bra spelare, en av världens bästa målvakter och en defensiv grund som gör att Islanders sällan blir fullständigt överkörda. Problemet är snarare att det är svårt att hitta särskilt många saker som gör dem bättre än lagen de faktiskt måste passera för att nå slutspel.
Förra säsongen slutade Islanders på 91 poäng efter 43 segrar, men missade ändå slutspelet för andra året i rad.
Och siffrorna berättar ungefär samma historia som ögat. Islanders gjorde bara 2,79 mål per match, 25:e bäst i NHL. Powerplayet var direkt uselt och landade på 16,5 procent, 30:e bäst. Defensivt var det betydligt bättre. 2,88 insläppta mål per match var femte bäst i ligan och boxplayet på 80,8 procent placerade dem på tionde plats.
Det sammanfattar Islanders ganska väl. De kan försvara. De kan nöta. De kan hålla matcher jämna. Men vem ska göra skillnaden?
Var finns den offensiva spetsen?
Jag gillar Mathew Barzal. Jag gillar Bo Horvat. Barzal stod för 72 poäng på 81 matcher förra säsongen medan Horvat gjorde 31 mål och 57 poäng på 68 matcher. Det är två väldigt bra hockeyspelare. Men därifrån blir jag snabbt betydligt mindre imponerad.
Simon Holmström gjorde förvisso en fin säsong med 19 mål och 41 poäng och det finns spelare som Kyle Palmieri och Anthony Duclair som kan bidra. Men jämför den offensiva spetsen med de bättre lagen i Eastern Conference och skillnaden är stor. Det saknas helt enkelt den där riktiga X-faktorn.
Lagkaptenen Anders Lee har dessutom lämnat efter att ha gjort 19 mål och 42 poäng förra säsongen. Han är 36 år och inte längre spelaren han en gång var, men det är fortfarande produktion som ska ersättas.
Ersättaren blir Matias Maccelli, som gjorde 39 poäng på 71 matcher i Toronto. Jag tycker att Maccelli är en ganska intressant playmaker och förmodligen bättre än vad hans senaste säsonger fått honom att framstå som. Men går vi från Lee till Maccelli har Islanders knappast tagit något tydligt steg framåt. Det känns mer som att man flyttat runt möblerna.
Kan DeBoer få fart på offensiven?
Det finns däremot en förändring jag verkligen gillar. Peter DeBoer.
Han plockades in redan med fyra matcher kvar av förra säsongen och ersätter Patrick Roy. DeBoer har varit med länge, tagit tre olika organisationer till Stanley Cup-final och har gång på gång visat att han kan få ganska mycket offensiv produktion ur sina lag.
Det är precis vad Islanders behöver.
Under flera år har identiteten varit väldigt tydlig. Struktur, defensiv, hårt arbete och att nöta ner motståndaren. Det fungerade väldigt bra under Barry Trotz när Islanders som bäst var ett lag som ingen ville möta i slutspel. Men den tiden är förbi.
Det här laget behöver hitta fler sätt att skapa offensiv och jag är framför allt nyfiken på vad tränarbytet kan göra för Barzal. Han har länge varit Islanders mest kreativa forward, men har också spelat stora delar av karriären i system där offensiv frihet knappast varit högsta prioritet.
Kan DeBoer få upp tempot, förbättra powerplayet och skapa fler offensiva situationer för Barzal och Horvat kan Islanders åtminstone börja täppa till ett av sina största hål.
Men DeBoer kan bara arbeta med spelarna han har. Och där är jag betydligt mer tveksam.
Matthew Schaefer är redan något alldeles extra
Om forwardsgruppen saknar X-faktor finns den definitivt på backsidan.
Matthew Schaefer var fullständigt osannolik under sin rookiesäsong. 23 mål och 59 poäng på 82 matcher som rookieback är siffror som hade varit imponerande för nästan vilken etablerad NHL-back som helst. Att göra det under sin första hela säsong i ligan är något helt annat.
Men det är inte bara produktionen som gör honom så speciell. Schaefer är redan en av ligans bästa skridskoåkare och kombinationen av fart, explosivitet och smidighet gör honom extremt svår att hantera. Han tvekar inte att transportera pucken genom hela banan själv och ser han en öppning från blålinjen kliver han direkt ner i offensiv zon. Det gör honom till ett konstant hot och tvingar motståndarna att hela tiden förhålla sig till hans rörelse.
Det som kanske imponerar allra mest på mig är däremot hur komplett han redan är. Det hade varit en sak om vi pratade om en offensivt briljant rookieback som fortfarande behövde skyddas defensivt, men Schaefer visade redan under sin första säsong att han kan spela stora och svåra minuter. Farten gör att han kan hålla tajta gap mot anfallande forwards, samtidigt som han använder klubban väldigt effektivt för att bryta spel. Han är dessutom förvånansvärt villig att ge sig in i det fysiska spelet trots att han fortfarande är så ung.
Det är egentligen det som gör honom så fascinerande. Vi pratar inte bara om en back som kan bli en av ligans bästa offensiva backar. Potentialen finns att bli en av de där sällsynta backarna som kan dominera spelet i båda riktningarna.
Och efter en rookiesäsong med 23 mål och 59 poäng känns det nästan löjligt att fråga hur mycket bättre han kan bli.
Bakom honom tycker jag dessutom att Islanders har en fullt duglig backsida. Adam Pelech tillhör den där kategorin av underskattade och defensivt väldigt skickliga backar som jag gillar. Mayfield och Romanov är förmodligen överbetalda sett till vad de tillför, men som ett tredje backpar är de ändå fullt drägliga.
Sedan har vi Ryan Pulock, som verkligen skulle behöva studsa tillbaka efter en hädisk säsong där han stundtals blev fullkomligt buren av att spela bredvid Schaefer. Bättre än så är han egentligen och hittar Pulock tillbaka till sin tidigare nivå ser Islanders topp fyra bra ut.
Det är inte där jag ser problemet. Med Schaefer i spetsen finns snarare möjligheten att backsidan blir lagets största styrka under många år framöver.
Sorokin ger dem alltid en chans
Sedan finns förstås Ilya Sorokin.
Det är svårt att hitta särskilt många målvakter jag hellre skulle bygga ett lag kring. Förra säsongen stod han 55 matcher och hade 90,6 i räddningsprocent. De underliggande siffrorna var dessutom fantastiska. Sorokin räddade 27,5 mål mer än förväntat och var med det bara slagen av Logan Thompson i Washington Capitals.
Precis som med Shesterkin hos Rangers är Sorokin en målvakt som kan förändra kalkylen för ett lag. När han hittar en riktigt bra period kan han vinna matcher på egen hand och hålla Islanders kvar i matcher där de egentligen borde vara slagna.
Bakom honom är situationen däremot betydligt mer osäker. Vitek Vanecek har plockats in efter en tung säsong i Utah där han hade stora problem med spelet. Det bidrog till att Karel Vejmelka fick stå hela 64 matcher, fler än någon annan målvakt i NHL. Fortsätter Vanecek på samma spår finns risken att Islanders återigen tvingas belasta Sorokin väldigt hårt.
Men här finns en joker i Semyon Varlamov. 38-åringen har inte spelat en NHL-match sedan november 2024 och har genomgått operationer där båda knälederna ersatts. Att han överhuvudtaget är tillbaka och betraktas som redo för NHL-spel är smått otroligt. I slutet av förra säsongen hann han dessutom med två rehabiliteringsmatcher i AHL där han vann båda och stoppade 46 av 49 skott.
Hur mycket som finns kvar i Varlamov efter ett så långt uppehåll är förstås omöjligt att veta. Men kan han komma tillbaka och fortfarande hålla en hygglig NHL-nivå förändrar det situationen rejält. Islanders har haft problem med sina backups under de senaste säsongerna, vilket tvingat Sorokin till en större belastning än önskat. En frisk Varlamov skulle åtminstone kunna ge dem ett alternativ de känner betydligt större trygghet med än Vanecek.
Frågan är därför fortfarande hur mycket Sorokin kommer behöva bära.
Om Islanders fortsätter ha problem med att göra mål kommer marginalerna återigen bli minimala. Då måste Sorokin vara fantastisk väldigt ofta och oavsett hur bra han är känns det inte som någon särskilt hållbar väg till slutspel.
De unga måste börja knacka på dörren
Det finns åtminstone mer hopp längre ner i organisationen än vad Islanders haft under delar av de senaste åren.
Victor Eklund är kanske det mest spännande namnet och bakom honom finns bland andra Cole Eiserman och flera andra intressanta prospects. Eklund rankas som en av organisationens allra främsta talanger och lär åtminstone vara med i diskussionen om NHL-spel.
Det är viktigt. För Islanders behöver förr eller senare börja få billig produktion underifrån. Kärnan är inte tillräckligt bra för att organisationen bara ska kunna fortsätta komplettera med mediokra veteraner och hoppas att Sorokin löser resten.
Schaefer har redan förändrat hur jag ser på lagets framtid. Nu behöver fler följa efter.
Konkurrenterna har blivit bättre
Och det är här mitt stora problem med Islanders inför säsongen kommer. Jag tycker inte nödvändigtvis att de blivit mycket sämre. Jag tycker bara inte att de blivit bättre.
Det är ett ganska stort problem när man tittar runt i Metropolitan Division. New Jersey har förstärkt. Washington har gjort detsamma. Rangers tycker jag kommer från en väldigt intressant sommar och bör vara betydligt bättre än laget som slutade sist i Eastern Conference förra säsongen.
Islanders? Maccelli in. Lee ut.
DeBoer kan absolut göra skillnad och jag tror att han kan få mer offensiv ur gruppen än vad vi sett tidigare. Schaefer kan mycket väl bli ännu bättre och Sorokin kan bära ett lag under långa perioder.
Men när jag tittar på hela truppen ser jag fortfarande för många spelare som är okej och för få som faktiskt kan avgöra matcher på egen hand.
Det är lite samma Islanders som vi vant oss vid. Ett jobbigt lag att möta. Ett lag som kan hålla sig kvar i matcher. Ett lag som förmodligen kommer samla ihop tillräckligt många poäng för att hålla hoppet vid liv en bra bit in på våren.
Men när platserna ska fördelas tror jag återigen att det finns för många lag som är bättre. Efter två raka missade slutspel tror jag därför att det blir en tredje.
Styrkor
→ En av ligans bästa målvakter i Ilya Sorokin
→ Supertalangen Matthew Schaefer
→ Stark defensiv grund
→ Peter DeBoer är ett intressant tränartillskott
Vad kan bli ett problem?
→ Alldeles för lite spets
→ Powerplay på bara 16,5 procent
→ Anders Lees produktion ska ersättas
→ Väldigt lite förbättring under sommaren
→ Flera konkurrenter i Metropolitan har blivit bättre
Spelare att hålla ett extra öga på
→ Matthew Schaefer (B)
→ Victor Eklund (F)
