NHL 2026/27 | Genomgång av Nashville Predators
Spelare som tillkommit:
Mavrik Bourque, Ross Colton, Jack Drury, Nils Höglander, Alexander Kerfoot
Spelare som lämnat:
Luke Evangelista, Zachary L’Heureux, Erik Haula, Fedor Svechkov
Läs även om:
Atlantic
📌 Tampa Bay Lightnings
📌 Toronto Maple Leafs
📌 Ottawa Senators
📌 Boston Bruins
📌 Detroit Red Wings
Metropolitan
📌 Washington Capitals
📌 New Jersey Devils
📌 Philadelphia Flyers
📌 New York Rangers
📌 Columbus Blue Jackets
📌 Pittsburgh Penguins
📌 New York Islanders
Central
📌 Dallas Stars
📌 Utah Mammoth
📌 Winnipeg Jets
📌 St. Louis Blues
Pacific
📌 Vegas Golden Knights
📌 Edmonton Oilers
📌 Los Angeles Kings
📌 Anaheim Ducks
📌 Seattle Kraken
📌 Calgary Flames
📌 Vancouver Canucks
För bra för botten, för dåliga för toppen
Efter den fullständiga katastrofen 2024/25 gick Nashville in i förra säsongen med betydligt lägre förväntningar. När laget dessutom inledde med 6–12–4 såg det ut som att Predators äntligen skulle tvingas acceptera verkligheten och börja bygga om på riktigt.
Sedan gjorde Nashville det Nashville blivit ganska bra på. De spelade upp sig. En period på 17–6–0 tog laget hela vägen tillbaka in i slutspelskampen. Därefter följde 15–14–6 över de sista 35 matcherna och Nashville slutade till sist 38–34–10, fyra poäng från slutspel.
Det låter kanske inte så illa. Men det var förmodligen det värsta som kunde hända Nashville. De var inte tillräckligt dåliga för att få en riktigt bra draftposition, men inte heller tillräckligt bra för att på allvar konkurrera med de bästa lagen. Efter säsongen klev Barry Trotz åt sidan och ersattes av Chris MacFarland, som lämnade Colorado för Nashville. Där hade man chansen att välja riktning. Jag är fortfarande inte säker på att man gjort det.
En väldigt märklig sommar
För det konstiga är att jag faktiskt gillar nästan alla spelare Nashville har hämtat. Mavrik Bourque gjorde 20 mål och 41 poäng för Dallas förra säsongen och är fortfarande bara 25 år. I Nashville bör han få betydligt större offensivt ansvar än han fick i ett väldigt djupt Dallas-lag.
Ross Colton är en bra NHL-forward. Jack Drury är användbar i flera roller. Nils Höglander har kvaliteter jag gillar och kommer från en situation i Vancouver där ett miljöombyte mycket väl kan göra honom gott. Alexander Kerfoot ger ytterligare NHL-kvalitet längre ner i laget.
Ingen av dem är någon stjärna. Men tillsammans ger de Nashville betydligt bättre forwardsdjup. Det är egentligen precis vad Predators behövde efter att ha haft alldeles för många spelare långt ner i hierarkin som helt enkelt inte höll tillräckligt hög nivå. Nashville gick in i sommaren med en av ligans svagare forwardsgrupper och har gjort ett bra jobb med att höja golvet.
Men då kommer vi tillbaka till samma fråga. Vad är det egentligen man försöker bygga? För Nashville har förbättrat tredje- och fjärdekedjan utan att tillföra den spets som på allvar förändrar lagets potential.
Trejden av Luke Evangelista
Det är här jag verkligen börjar få svårt att följa tankegången. Luke Evangelista gjorde 12 mål och 56 poäng på 81 matcher förra säsongen. Han var 24 år och den enda betydande offensiva producenten i Nashville under 30. Sedan trejdade man honom till New Jersey.
Samtidigt är Filip Forsberg 32 år. Ryan O’Reilly är 35. Steven Stamkos och Jonathan Marchessault är 36. Roman Josi är också 36. Det betyder inte att de här spelarna är dåliga. Tvärtom. Forsberg gjorde 40 mål och 75 poäng förra säsongen. O’Reilly stod för 74 poäng och Stamkos studsade tillbaka ordentligt med 42 mål. Josi gjorde 55 poäng på 68 matcher och är fortfarande en väldigt bra NHL-back.
Men hur länge håller det? Och framför allt, vart är den här kärnan på väg?
Hade Nashville rivit ner och börjat samla unga spelare och draftval hade jag förstått det. Hade man gått all-in och hämtat en riktig toppspelare för att ge Forsberg, Stamkos, O’Reilly och Josi en sista chans hade jag åtminstone förstått tanken. Nu har man istället behållit veteranerna, förstärkt längre ner i laget och samtidigt trejdat bort en av sina bästa unga offensiva spelare. Det känns som att Nashville försöker gå åt två håll samtidigt.
Bourque får äntligen sin chans
Ska jag däremot peka ut ett nyförvärv jag verkligen gillar är det Mavrik Bourque. Han har länge varit en intressant spelare men haft problemet att försöka slå sig fram i ett Dallas med en av NHL:s djupaste forwardsgrupper. Trots en ganska begränsad roll gjorde han 20 mål och 41 poäng förra säsongen. Nu bör möjligheterna bli helt andra.
Bourque snittade bara drygt 14 minuter per match och mindre än en minut i powerplay under sina första 156 NHL-matcher. Samtidigt gjorde han 14 mål från farliga områden förra säsongen. Det finns offensiva kvaliteter där som Nashville bör kunna få betydligt mer ut av med större ansvar.
Jag skulle inte bli förvånad om han gör sin klart bästa NHL-säsong. Och det behövs. För bakom den åldrande kärnan behöver Nashville hitta spelare som faktiskt kan börja ta över. Matthew Wood är ytterligare ett spännande namn efter 17 mål och 30 poäng som 20-åring förra säsongen. Brady Martin och ett par andra yngre spelare finns också på väg. Men när Evangelista samtidigt försvinner känns generationsväxlingen fortfarande långt ifrån självklar.
Roman Josi kan inte lösa allt
Backsidan är ytterligare ett område där jag har svårt att bli riktigt övertygad. Roman Josi är fortfarande Roman Josi. Han producerar offensivt, driver spelet framåt och är fortfarande den självklara motorn från blålinjen. Problemet är vad som finns bakom honom.
Brady Skjei kan bidra offensivt, men är ingen back jag tycker imponerar nämnvärt och Josi slätar över en hel del av hans tillkortakommanden. Nicolas Hague, Nick Perbix och Ilya Lyubushkin ger Nashville NHL-backar, men det är svårt att hitta särskilt mycket kvalitet i gruppen utanför Josi. Och defensivt fanns det problem redan förra säsongen. Nashville släppte in 3,26 mål per match, vilket var 26:e i NHL. Dessutom var det bara Vancouver, Chicago och Anaheim som hade högre xGA. Nashville tillät helt enkelt väldigt mycket bakåt.
Det är alltså inte bara en fråga om målvaktsspel. Det finns för många defensiva frågetecken i den här backsidan och när Josi nu är 36 år känns det inte rimligt att förvänta sig att han ska lösa allt.
Vad har hänt med Juuse Saros?
Sedan har vi Juuse Saros. För några år sedan hade jag utan större tvekan placerat honom bland NHL:s bästa målvakter. Men någonstans måste vi också börja förhålla oss till vad som faktiskt hänt de senaste säsongerna.
Förra säsongen slutade han på 89,4 i räddningsprocent och minus 2,24 räddade mål över förväntan. Det mest oroande är att det inte längre går att avfärda som en enskild dålig säsong. Året innan låg han på minus 10,28 räddade mål över förväntan och säsongen dessförinnan på minus 5,69. Saros har helt enkelt inte varit bra nog under de tre senaste säsongerna. Visst finns det en volymeffekt eftersom han spelat extremt många matcher, men även det väcker en relevant fråga. Spelar Nashville honom för mycket?
För det finns faktiskt ett alternativ. Justus Annunen hade 90,6 i räddningsprocent förra säsongen och räddade 12,99 mål mer än förväntat på 28 matcher. Jag tycker därför att Nashville borde minska Saros arbetsbelastning ganska rejält. Om Annunen kan fortsätta spela på den nivån finns det ingen anledning att låta Saros stå närmare 60 matcher igen. Saros behöver inte vara slut som toppmålvakt. Men trenden har pågått tillräckligt länge för att jag ska vara orolig.
Special teams håller fortfarande hög nivå
Allt är samtidigt inte negativt. Nashville gjorde 2,95 mål per match förra säsongen och offensiven i fem mot fem var ganska ordinär. Däremot fungerade special teams riktigt bra.
Powerplay landade på 23,1 procent och boxplay på 81,7. Det placerade Nashville runt topp tio i powerplay och femma i NHL i boxplay. Här finns fortfarande spelare som kan avgöra matcher. Stamkos gjorde 42 mål förra säsongen och har fortfarande ett av ligans farligaste skott. Forsberg gjorde 40. O’Reilly fortsätter vara väldigt skicklig runt mål och Josi kan fortfarande styra ett powerplay från blålinjen. Lägg till Bourque och ett förbättrat djup så är det inte svårt att föreställa sig Nashville stå upp ganska bra under långa perioder av säsongen.
Det är egentligen inte där min skepsis ligger.
Vad är egentligen slutmålet?
För jag tycker faktiskt att Nashville är bättre än förra säsongen. Det är det märkliga.
Bourque, Colton, Drury, Höglander och Kerfoot höjer nivån på forwardsgruppen. Matthew Wood kan ta ytterligare ett steg. Annunen är ett bra alternativ bakom Saros och kärnan visade förra säsongen att den fortfarande kan producera. Det här kan absolut bli ett jobbigt lag att möta. Men Nashville spelar i en Central Division där konkurrensen är stenhård och även efter alla förstärkningar är Predators klara favoriter på marknaden att missa slutspel.
Och då återkommer jag hela tiden till samma fråga. Vad vill Nashville Predators vara?
För jag ser inte ett lag som är tillräckligt bra för att på allvar slåss med de bästa. Jag ser samtidigt ett lag som sannolikt är för bra för att sjunka hela vägen ner i botten och ge sig självt chansen att drafta den superstjärna organisationen så desperat behöver. Kärnan blir äldre. Den bästa unga offensiva spelaren från förra säsongen har trejdats bort. Samtidigt har man investerat i en rad bra spelare som framför allt höjer lagets golv.
Nashville har haft en bra sommar om målet var att bli bättre här och nu. Jag är betydligt mer tveksam till om de haft en bra sommar om målet är att någon gång bli riktigt bra igen. Risken är istället att Nashville återigen hamnar precis där organisationen befunnit sig alldeles för länge. Mitt i smeten.
Styrkor
→ Forsberg och Stamkos kan fortfarande göra mängder av mål
→ Betydligt bättre djup bland forwards
→ Bra special teams
→ Mavrik Bourque har potential för ett genombrott
→ Justus Annunen ger ett bra alternativ i mål
Vad kan bli ett problem?
→ En väldigt ålderstigen kärna
→ Otydlig långsiktig riktning
→ Defensiva problem på backsidan
→ Juuse Saros negativa utveckling
→ Saknar spets för att mäta sig med de bästa i Central
Spelare att hålla ett extra öga på
→ Matvei Gridin (F)
→ Zayne Parekh (B)
