NHL 2026/27 | Genomgång av Colorado Avalanche
Spelare som tillkommit:
Jaden Schwartz, Zachary L’Heureux, Fedor Svechkov, Vinnie Hinostroza
Spelare som lämnat:
Valeri Nichushkin, Ross Colton, Jack Drury, Nick Blankenburg, Joel Kiviranta, Ivan Ivan
Läs även om:
Atlantic
📌 Tampa Bay Lightnings
📌 Montreal Canadiens
📌 Toronto Maple Leafs
📌 Ottawa Senators
📌 Boston Bruins
📌 Detroit Red Wings
Metropolitan
📌 Washington Capitals
📌 New Jersey Devils
📌 Philadelphia Flyers
📌 New York Rangers
📌 Columbus Blue Jackets
📌 Pittsburgh Penguins
📌 New York Islanders
Central
📌 Dallas Stars
📌 Utah Mammoth
📌 Winnipeg Jets
📌 St. Louis Blues
📌 Nashville Predators
📌 Chicago Blackhawks
Pacific
📌 Vegas Golden Knights
📌 Edmonton Oilers
📌 Los Angeles Kings
📌 Anaheim Ducks
📌 Seattle Kraken
📌 Calgary Flames
📌 Vancouver Canucks
Ett fullständigt grundseriemonster
Det är nästan svårt att beskriva hur bra Colorado var under stora delar av förra säsongen. Efter 40 matcher stod Avalanche på 31 segrar, två förluster och sju övertidsförluster. Under en period handlade diskussionen inte bara om Presidents’ Trophy, utan om laget faktiskt kunde börja hota några av de bästa grundserierna vi någonsin sett. Tempot mattades visserligen av under andra halvan, men Colorado slutade ändå åtta poäng före Carolina som NHL:s bästa lag.
Det här var helt enkelt ett lag som körde över motståndarna och det syntes inte minst på de underliggande siffrorna i fem mot fem. Colorado hade en xGF% på 57,8. Näst bäst var Carolina på 55,5. Det är en ganska rejäl skillnad och vittnar om hur överlägsna Avalanche faktiskt var när lagen spelade med lika många spelare på isen.
Nathan MacKinnon stod i centrum för precis allting. Han gjorde 53 mål och 127 poäng på 80 matcher och fortsatte befästa sin position som en av världens absolut bästa hockeyspelare. Martin Necas gjorde samtidigt sin första 100-poängssäsong och bakom dem fanns ytterligare mängder av offensiv kvalitet.
Det kanske märkligaste av allt är att Avalanche lyckades göra flest mål i hela NHL trots ett powerplay som stundtals såg fullständigt trasigt ut. Colorado hade bara 17,1 procent i powerplay och slutade på 27:e plats i ligan. De underliggande siffrorna var dessutom nästan lika svaga, så det går inte bara att skylla på otur.
På sätt och vis gör det Colorado ännu mer skrämmande inför den här säsongen. Om de kan få rätsida på sitt powerplay och samtidigt bibehålla någonting i närheten av spelet i fem mot fem från förra säsongen finns det egentligen väldigt lite som talar för att Avalanche inte skulle kunna vara precis lika bra igen.
Vegas visade var problemet finns
Sedan kom slutspelet. Colorado tog sig relativt smärtfritt förbi Los Angeles och Minnesota och stod bara fyra segrar från ytterligare en Stanley Cup-final. Sedan tog det tvärstopp.
Vegas vann fyra raka matcher och för första gången under hela säsongen förlorade Colorado fyra matcher i rad under ordinarie tid. Jag tycker samtidigt att det finns ganska tydliga förklaringar till varför det blev som det blev. Vegas spelade väldigt smart, lyckades få ner tempot och utnyttjade sin tyngd och sitt kedjedjup. Samtidigt hade Colorado skadeproblem när det betydde som allra mest. Cale Makar kunde inte spela samtliga matcher och MacKinnon var inte hundraprocentig.
Det ursäktar kanske inte att NHL:s bästa grundserielag åkte ut i fyra raka matcher, men det sätter åtminstone resultatet i ett sammanhang.
Samtidigt tycker jag att serien blottade någonting som är relevant även inför den här säsongen. Colorado är extremt bra när stjärnorna driver spelet. Men när några av dem inte är hundraprocentiga behöver resten av truppen kunna bära en större del av lasten. Och där har Avalanche snarare blivit svagare under sommaren.
Hur mycket kostar tappet av djup?
Valeri Nichushkin, Ross Colton och Jack Drury har alla lämnat. Jaden Schwartz, Zachary L’Heureux och Fedor Svechkov har kommit in. Jag tycker inte att det är någon katastrof. Colorado har fortfarande en fantastisk topp och gott om användbara spelare längre ner i hierarkin. Men samtidigt tycker jag att det är ganska uppenbart att laget tappat kvalitet.
Nichushkin är det stora namnet. Han gjorde 49 poäng på 72 matcher förra säsongen och har under flera år varit en väldigt viktig spelare för Colorado. Jaden Schwartz kan fortfarande bidra, men han är 34 år och jag har väldigt svårt att se honom som en fullgod ersättare.
Sedan tycker jag att Colton och Drury är tapp som är lätta att underskatta. Det handlar inte om stjärnor, utan om precis den typen av spelare som gör att du kan fortsätta rulla kedjor när skadorna börjar komma och matcherna blir tuffare. L’Heureux och Svechkov är intressanta, men kommer inte riktigt med samma CV. L’Heureux är förvisso en spelare jag tror kan växa i en ny roll och framför allt är han skicklig defensivt. Svechkov tycker jag inte har visat speciellt mycket under sina två år i Nashville, men precis som L’Heureux är han fortfarande ung med sina 22 år. Det finns alltså utvecklingspotential i båda, men här och nu tycker jag att de av allt att döma är ett hack ner jämfört med vad som lämnat.
Nicolas Roy, Logan O’Connor och Parker Kelly finns kvar och Gabriel Landeskog är fortfarande en väldigt användbar hockeyspelare efter sin smått osannolika comeback. Men Landeskog fyller också 34 under säsongen och efter nästan tre år utan hockey är det förstås inte samma spelare längre. Jag tycker ändå att han gjorde det bra förra säsongen och framför allt känns hans närvaro fortfarande viktig för laget.
Sedan ska vi såklart inte glömma veteranerna som fortfarande håller väldigt hög nivå. Brock Nelson gjorde sin första hela säsong i Colorado och är fortfarande en blytung tvåvägsforward med ett vasst avslut, något hans 33 mål förra säsongen visade med all önskvärd tydlighet. Även Nazem Kadri, som trejdades från Calgary i slutet av säsongen, lär kunna bidra ytterligare nu när han fått mer tid att komma in i spelsystemet.
Så veteranerna håller fortfarande hög klass. Problemet är bara att de inte blir yngre.
Det här är fortfarande en väldigt bra forwardsgrupp. Men jag är inte säker på att den är lika bra som för ett år sedan. Och för ett lag som befinner sig mitt i ett mästerskapsfönster är det relevant.
Sam Malinski
Det är lätt att prata om Colorados backsida och fastna vid Cale Makar och Devon Toews. Fullt förståeligt också. Makar är en av världens bästa hockeyspelare och har tillsammans med Toews bildat ett av NHL:s främsta backpar under flera år. Men det där vet alla.
Jag vill istället lyfta en annan spelare. Sam Malinski.
Malinski stod för en helt absurd säsong som försvann lite i skuggan av alla stjärnor runt omkring honom. Han gjorde 38 poäng i fem mot fem på 82 matcher. Cale Makar gjorde 39 på 75. Än mer anmärkningsvärt är att det över hela säsongen bara skiljde en enda minut i speltid mellan de båda i fem mot fem.
Smaka lite på den.
Det handlar dessutom inte bara om poängen. Malinskis underliggande siffror var fantastiska och oavsett vilken backkollega han spelade med lutade isen åt rätt håll när han befann sig där.
Allra bäst var det tillsammans med Devon Toews. Under deras 243 minuter ihop hade Colorado hela 68,2 procent av förväntade mål. Det var bäst av samtliga backpar i NHL. Det enda paret som egentligen var i närheten var Zach Werenski och Damon Severson i Columbus.
Det säger också en hel del om ett backdjup som jag tycker är lätt att glömma bort. Visst är Burns gammal och Manson börjar också komma upp i åren, men som kollektiv är det här fortfarande en väldigt stark backsida. Och Malinski tycker jag på riktigt är en spelare fler borde börja prata om.
Makar blir ännu dyrare
Sedan har vi naturligtvis Cale Makar. Hans nya monsterkontrakt förändrar inte särskilt mycket här och nu, men det säger en del om var Colorado befinner sig som organisation. Makar är en spelare du betalar i stort sett vad han vill ha. Det finns väldigt få backar i världen som påverkar en hockeymatch på samma sätt.
Men tillsammans med MacKinnons 12,6 miljoner dollar och Necas 11,5 börjar Colorado naturligtvis få allt större delar av lönetaket koncentrerade till sina största stjärnor. Det är priset man betalar för att ha spelare på den här nivån.
Problemet uppstår när resten av truppen ska byggas. Det såg vi redan den här sommaren. Colorado satsade hårt vid trade deadline för att maximera sina chanser att vinna Stanley Cup och fick sedan betala priset när lönetaket skulle gå ihop. Nichushkin, Colton och Drury försvann och ersattes av betydligt billigare alternativ.
Det behöver inte betyda att Colorado gjort någonting fel. Det är ungefär så här livet ser ut för ett lag som varit bra väldigt länge. Men det gör marginalerna mindre.
Från problemområde till en av ligans bästa målvaktsduos
Det känns nästan märkligt att målvaktsspelet för bara ett par år sedan var ett av Colorados stora problem. Nu är det snarare en styrka.
Scott Wedgewood stod för en fullständigt lysande säsong. Han räddade 92,1 procent av skotten och slutade på +20,8 räddade mål över förväntat. Mackenzie Blackwood nådde inte riktigt samma höjder, men även han slutade klart på plus med +7.24.
Jag räknar inte med att Wedgewood upprepar exakt samma nivå. Det här var trots allt en karriärssäsong för en målvakt som hunnit bli 33 år. Men Colorado behöver heller inte att han gör det.
Blackwood och Wedgewood ger Avalanche två målvakter som kan vinna matcher och framför dem spelar ett lag som var fyra i NHL i förväntade mål emot per 60 minuter i fem mot fem. Det är en ganska behaglig situation.
Hur många chanser återstår?
Det är väldigt lätt att bara titta på förra säsongen och konstatera att Avalanche kommer vara ett av NHL:s bästa lag igen. Och det tror jag också.
MacKinnon är fortfarande MacKinnon. Makar är fortfarande Makar. Necas kommer från 100 poäng. Toews är en fantastisk back. Nelson och Kadri ger dem ett enormt centerdjup. Målvaktssidan fungerar bra och de underliggande siffrorna från förra säsongen var närmast löjliga.
Det finns väldigt lite här som får mig att tro att Colorado plötsligt skulle falla ihop. Men jag tror heller inte att vi ska ta för givet att de blir lika dominanta som förra säsongen. MacKinnon fyller 32. Makar blir 29. Landeskog blir 34. Nelson är 35 och Schwartz 34. Prospektpoolen tillhör dessutom de svagaste i NHL, vilket är ganska naturligt efter så många år där fokus legat på att vinna här och nu.
Det betyder inte att fönstret håller på att stängas i morgon. Men Colorado befinner sig definitivt inte längre i början av det. Jag tror fortfarande att det här är ett lag som kan vinna Stanley Cup. Kanske är de till och med bättre rustade för ett långt slutspel om de slipper jaga rekord och kan komma in i april med sina viktigaste spelare friska.
Samtidigt tycker jag att Vegas-serien gav oss en liten varningssignal. När stjärnorna inte kunde bära lika tungt försvann en del av Colorados överlägsenhet. Sedan dess har laget tappat ytterligare forwardsdjup. Så nej, jag är inte särskilt orolig för Colorado Avalanche över 84 matcher. De är alldeles för bra för det.
Det stora frågetecknet kommer senare. När slutspelet börjar, motståndet blir tyngre och skadorna nästan oundvikligen börjar komma, finns det fortfarande tillräckligt mycket bakom MacKinnon och Makar för att Colorado ska vinna Stanley Cup igen?
Styrkor
→ Ligans bästa fem mot fem-spel förra säsongen
→ Enorm spets i toppen
→ Väldigt stark och offensivt skicklig backsida
→ Stark målvaktsduo
Vad kan bli ett problem?
→ Tunnare forwardsdjup
→ Flera bärande spelare börjar bli äldre
→ Ett powerplay som måste bli bättre
→ Väldigt beroende av sina största stjärnor
Spelare att hålla ett extra öga på
→ Sam Malinski (B)
→ Gabriel Landeskog (F)
